Skip to content

Stanna hemma med barnen

14 maj, 2012

Sa jag att ungarna aldrig vill in? Jag hade fel! Min största unge ville absolut inte gå ut ikväll!
– Nej! Nej, verkligen inte!

Det är väl ”nån fas” eller ”nåt som går över”, men för tillfället gör han allt för att få sin vilja igenom. Bara för att få vara med och bestämma. Man får inte ha gardinerna på ett visst sätt. Det är frustrerande och tungt, fast jag vet att det ändras eller går över. Han knuffar på tvillingar, lite sådär försynt och lite i smyg. Håller fast i en arm eller ett ben. Kniper om med fötterna så de inte kan gå iväg, kramas lite för hårt. Ibland så att vi ser det. Idag tog vi en time-out i sovrummet, där han fick sitta i fem minuter. Det har inte behövts på evigheter. Kanske ett år? Och det hjälpte bara ett tag.

Ikväll var han jättehungrig när han kom hem och grääät efter mat. Jag slängde laxen i ugnen och han undrade hur länge det skulle ta. Sen fick han maten, men ville inte äta. Nej, bara lite spagetti. Och vad händer? Jo, efter en timme, när alla ungar har ätit och det är en liten bit kvar, som jag tänkte peta i mig, vill han ha min lax. Jag nekar honom, för att jag vet att han inte vill äta laxen, utan bara få sin vilja igenom. Han åt inte av det förra heller. Det händer kväll på kväll. En timme senare vill han ha saft, tuggummi, kex, whatever, flingor – självfallet! Han är inte mätt! Varpå han gråter och skriker och gör totalrevolt mot oss.

Idag gick det så långt att jag sa: Ingen mer mat innan klockan åtta! när klockan var kvart över sju. William blev superarg och jag fick dåligt samvete, men undrar också hur i hela friden man ska bära sig åt för att få ungen att förstå att han ska äta lite mer när det är mat och inte mellan måltiderna? Dessutom är det inte sådär jättebra att sleva i sig flingor, bröd eller yoghurt i stora mängder, istället för kött och fisk.

Jag vet ju att det är svartsjuka, att han också kämpar på sitt håll, jag vet att han är van att få all uppmärksamhet, men det är fortfarande svårt. Och jag lider med William, för han känner sig jätteorättvist behandlad, vi är de dummaste som finns. Det är som Mika sa ikväll: Ja-a, det kan inte vara lätt att vara liten. Tur att jag är vuxen.

Jag tänker på den där artikeln om samvete och skuld. Johan Hakelius på Aftonbladet skriver en förvånansvärt bra artikel, som handlar om att vår generation inte känner någon skuld.  Jag saxar från slutet av hans kolumn:

Låt oss anta att vi har dagis, inte för barnen, utan för föräldrars självförverkligande och en skattehungrig stat. Att de pedagogiska svep­skälen till att lämna bort en ettåring fem dagar i veckan, är just svepskäl. Att vi byggt in oss i ett samhälle där det både krävs jättelöner och självuppoffring för att ge små barn vad de behöver. Om det är så, bör vi ­inte ­känna skuld? Vi gör ju fel, trots att vi vet bättre.

Jo, jag vet det där. Allt det där. Men jag känner ständig skuld.

Det får vara en slags ursäkt då, eller jag vet inte vad, men jag tycker att det är roligt när William är hemma med tvillingarna, men inte varje dag. Det funkar inte. Borde det funka? Ja, det borde det. Borde vi ha fler lekkompisar åt W, som kommer hit hem? Antagligen. Det finns en annan aspekt också: Hur ska mammor vara? Det är inte som tidigare generationer, att man var mest mattant och that’s it. Man ska leka, pyssla, komma på lekar när det är tråkigt, dessutom ta hand om de mindre och tvätta, torka, byka.

Barn är olika och mammor är olika. Det kan inte finnas nåt enkelt mått på när och hur länge mammor ska vara hemma med sina barn. Och då menar jag inte ekonomiskt. Eller finns det? Är att det här bara ursäkter? Vad tycker ni? Debatten är öppen.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 15 maj, 2012 04:10

    Hej Bitte! Din blogg fortsätter att vara glädjande, rakt på sak och välskriven! Hur du hinner med allt har jag ingen aning om! 🙂
    Vi har ju också en fyraårig och har lite samma problem med måltider. Vi låter henne äta mellan måltiderna, men det handlar om ost skivor, skivade äpplen, små morötter, vindruvor, yogurt etc. Absolut ingen skräpmat. Måltiderna blir på det sättet lugnare för hela familjen också när minstingen inte är vrålhungrig och sur.
    Lycka till!
    Det där med dagis är intressant. Jag tvivlar verkligen på att barn tar skada av att gå på dagis! Här där vi bor är det lag på att nyblivna mammor skall få 6 veckors mammaledighet utan att förlora sitt jobb. Detta är då också obetald mammaledighet. Efter det börjar många spädbarn på dagis. Om dagiset är bra och personalen bra, tror jag inte det lider någon som helst nöd på bebisarna fast visst är de små!
    Dock är det många av oss mammor som väljer att vara hemma med barnen. Dagis betalas av familjerna själva och inga understöd finns, så ett spädbarn på dagis kostar ca.$300 USD/vecka, det blir lite billigare när barnen lämnar blöjåldern, men inte mycket.
    Kulturen hemma i Finland är ju ofta den att mammor skall arbeta och inte gå hemma ich ‘slå dank’. Fast, du vet ju lika väl som jag att ‘slå dank’ är det minsta vi gör! 🙂

    • 15 maj, 2012 11:51

      Hinner med vad? Jag tycker inte jag gör nånting. 😀
      Det är det där som är problemet. Det är hela tiden nåt ätande, speciellt då vi ger de små mjölk mellan måltiderna, för att de ska få i sig nån. William vill bara äta mellan måltiderna och inte när vi verkligen har mat, även om han frågar efter den före.

      Jag tror inte heller att dagis är sådär skadligt. Det finns forskning som visar raka motsatsen till att det skulle vara dåligt. Men oj, va dyrt det är där! Jag förstår varför många stannar hemma. Och sant, man ska inte vara nån lattemamma som hänger på café och har det läsh! Fast det egentligen inte är så.

  2. Malin permalink
    15 maj, 2012 09:37

    Jag tänkte bara på William och det att han kramas lite för hårt och vill småbråka lite med småsyskonen. Det här är ju riktigt typiskt när de små har lärt sig något nytt, tex börjat krypa eller gå. Det är när alla beundrar det nya framsteget som storasyskonen har det jobbigt. När småsyskonen har blivit stadigare på fötterna och alla vant sig så kommer också William att återgå till sin bättre sida. Det här är i alla fall min erfarenhet. Tack för en trevlig och ärlig blogg om småbarnslivet. Hälsningar från en sjubarnsmamma.

    • 15 maj, 2012 10:07

      Tack för det och för din kommentar!
      Det är mycket man har kvar att lära. Det är bra, men också tråkigt och tungt och det känns svårt att vara rättvis.

  3. 15 maj, 2012 09:39

    Känner igen mig i det du skriver, även om min blivande 5-åring alltid ätit bra så blir det nu ofta att han begär mellanmål varpå han äter dåligt av den egentliga maten. Ibland är jag hård och säger ingen mat innan middagen, men visa dagar släpper jag på det. Vet faktiskt inte vilket som fungerar bäst, alternativ två i innebär ju mindre bråk…

    Angående dagis så har jag alltid haft hem mina barn och hävdat att det har det bäst där. Men nu då vi flyttade till Syd Afrika fick jag nog inse att en blivande 5 åring behöver mera stimulans än vad jag kunde ge. Men 5 dagar är mycket, förra veckan tog vi en dag då vi bara var hemma tillsammans och det gjorde under, var hur roligt som helst att fara tilldragit nästa dag igen! Viktigaste man gör detsom fungerar bäst för ALLA i familjen, även för mammor 😉 trevlig tisdag på er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: