Åh de små, åh de små

Det är märkligt hur man kastas mellan så starka och stora känslor. Det är väl den där sömnbristen igen. I morse blev jag plötsligt rädd att mista tvillingarna eller nån av dem. De är ju så sköra och små! Väx upp, väx upp, tänkte jag, så jag hinner bli lite mer arg på er!

Tja, de hann knappast växa så hemskt mycket fram till lunch, då jag lade fram köttbullar och mos. De börjar med att välta tallriken och hälla ut nästan alla köttbitar på golvet. Ska man ta upp några eller gör nya? Sen börjar Isaac systematiskt plocka till köttbullarna till höger och till vänster – han kastar dem på golvet och jag vill bara slita mitt hår. Aargh. Ät nu snälla, små barn.

Jag vet inte hur mycket de egentligen äter. Milja har fått hosta och snorar. Och när hon är trött, som idag, när vi lägger om rutinerna lite, så att de sover EFTER lunchen, är hon mer trött än vanligt. Det betyder att det gnids in snor och potatis i hela ansiktet. Isaac äter bullarna, men vill klappa Milja i håret med sina klibbiga fingrar. Inte fattar ju han varför han inte skulle få det. Sen vill de high five:a varandra och det är urgulligt, tills Milja försöker riva av Isaac hans tröja.

Håh håå. De är så fruktansvärt söta så det inte går att bli arg på dem. Okej, jag ljög. Men inte när de sover i alla fall. 🙂