En parklek

Våra mutantbjörkar (läs: Ornäsbörjar) ser lustiga ut med sina miniblad. Mmm, färga garn med de här fräscha löven vore intressant, tänker jag.

Jag var helt säker på att regnet skulle ösa ner och det skulle bli åska, som utlovat, men det var tur att jag hade fel! Istället krånglade vi oss ut, alla fyra och gick till en lekplats där vi egentligen inte skulle få vara. Det finns en massa lekställen här runt. Vissa är skyltade som ”privat område”, men de allra flesta är öppna. Så och denna. Fast det står att man måste bo i den andra husgruppen, den som ligger nära vår.

Äh, det är mest gamla människor där, sa vi rebellisk (haha, not!)  och lånade deras park. Så länge man inte har sönder nåt, kastar skräp eller förstår, måste man väl få leka lite? Det där träpartiet med stockarna var en favorit för alla. William sa att det var hans hus. Isaac ville klättra så högt han kunde komma, utan en tanke på hur han skulle komma ner (men man har ju mamma till det!) och Milja satt och plockade sand och kvistar på stolparna.

Väl inne igen, var alla ben trötta, alla halsar tröstiga och alla skor sandiga. Men det mesta av sanden blev faktiskt kvar ute, ungarna sörplar mjölk och saft och somnar. Alla tre. Herkas.
– Jag ska gå upp när du går upp, säger W, när jag reser mig ur sängen.
– Jag ska bara flytta mig lite, säger jag, där vi ligger alla fyra mellan mjuka täcken, och lägger mig igen, intill honom.
Fem minuter senare sover han som en bebis.

Det var mer än jag hade vågat tro. Då hinner jag blogga. Fast ni får nöja er med mobilbilder. ^^