Rörde på oss
Hela gårdagen blev en slappdag, men det tog vi igen idag med råge. Vi har åkt pulka (fast det verkligen inte är nåt pulkåkarväder när snön har smält och det sandas på varje liten kvadratcentimeter), hälsat på fammo&faffa, jag var ute och sprang med en kompis (nästan 7 km idag, inte illa för en Biitis) och tänkte på det faktum att jag inte hade kunnat hänga med henne för ett halvår sedan. Nästa vecka börjar löpskolan med föreläsning och ett par pass, det ska bli så roligt! Min julklapp, är det ju faktiskt.
Fart och fläkt och mycket folk var det på Liikunnan ihmemaa, när de öppnade gympasalsdörrarna för terminen igen. Jag är fortfarande glad och imponerad över att folk ställer upp på den här typen av verksamhet och att det är gratis. Tack Åbo stad!
William har däremot nån rebellperiod då han vill slåss och knuffas lite oftare än vanligt. Det spelar ingen roll om det är med eller utan föräldrar, jag har hört det från dagis också. Jag undrar vad det beror på. Jag tror inte han vill vara elak, för det är oftast något som är fel eller som barn inte vågar tala om. Eller nåt han är missnöjd med. Jag gissar på att twinsen har nåt med saken att göra. Ikväll låg jag och läste, pratade och myste med William, extra länge. Två småttingar somnade utslagna redan i bilen på väg hem efter leklandet, så jag kunde ägna W mer tid. Det verkar som om han har svårt att prata om det där slåssandet. För jag tror inte på det där med att ”pojkar slåss”, att det alltid bara är så. Vad tror ni?
Dagens lillpysslare:
Ibland ligger Isaac framför ett litet hus av klossar, kör med sina bilar, parkerar, pratar, länge länge. Bara radar dem ut och in, så länge han får vara ifred. Lilla korven, han är så söt.
Nu väntar en ny, spännande vecka, det ser jag fram emot! Under dagens löprunda bestämde jag mig också för hur jag skulle sticka en enkel sjal jag undrat över; jag kunde inte bestämma mig när det gällde färgerna, men nu vet jag. Ibland måste man ut och röra på sig, för att enkla saker lossna.
Fredagen
Det är inte bara mamma som duger, fast det ofta är så att vi har Team Mika&Milja och Mamma&killarna här hemma. Pappsen är lika bra att busa med!
William har tydligen bekvämt (?) på sitt eget sätt.
Godisdag – smussel och smask i soffan (extrapoäng till den som minns varifrån det är lånat!). Jag och ungarna har ett nytt favoritgodis! Jag ääälskar jellybeans och nu har vi äntligen hittat ett gäng som inte har en massa konstiga färgämnen – och som är rättvisemärkt! Storgillas!
– Saava, saava! säger hon sedan bestämt, eftersom hon och brodern brukar få salva på sina atopiska utslag. Det botar allt ont. William igen, tycker att mammas pussar botar det onda. Det sista tror jag med. ^_^
Inte utan min son
Hej och hå vad veckorna går fort ändå! Det tycker inte William. Han tycker det är alldeles för länge till veckans slut och godisdaaaan!
Idag har det varit en pluggdag. Det är svårt i början att sluta tänka på att 1. det borde dammsugas och 2. jag borde plocka undan kläder och stryka dem 3. jag borde byta i sängarna…. och allt det andra som hemmalivet innebär. Eller att man inte ska slappa på Facebook eller bläddra i för många mönster på Ravelry. Men när jag flyttade till köket var jag tillräckligt långt borta från datorn och satt dessutom bättre, gick det bättre. Just nu läser vi om huden, hudlager och varför man ska eller inte ska tvätta händerna för ofta och sånt, inom vården. Lite solsken fick jag också se, det var toppen!
Sockprojekten fortsätter, denna gång i Opals garn. Jag vet inte hur många par sockor jag stickat åt små och stora fötter denna vinter, men jag kan lova, jag har inga extra kvar (jo ett par extra, som jag tänkte ha själv) just nu. Och det är bra det! Sockor ska använd
Det är märkligt det här med maten. Hur snabbt man än fixar fram dem, är det någon som frågar efter mjölk, tomat, gurka eller grynost eller ett glas eller tappar ett glas eller slänger en sked man nyss satt fram och så vimsar man runt som en tok innan de har ätit färdigt och då ska de upp ur sina stolar fort som tusan! ”Nii, nii” ropar twinsen och det betyder att de vill ha en xylitolpastill, vilket vi ger efter maten, precis som på dagis.
Idag slängde jag ihop lite bananmuffins och då upprepades matproceduren, precis när jag hunnit plocka undan i köket. Oj va lääänge det tog när man ska vänta 15 minuter på att muffinsen ska gräddas. Sen äter de ändå mer glass än bulle (men jag hade lovat varma muffins och glass, och det blev mumsigt!).
Ikväll somnade jag med alla tre barnen i en hög runt omkring mig. Det var rätt mysigt, fast lite trångt. William brukar sova i sin egen säng, men de senaste dagarna har han haft ett större behov av att vara tillsammans med sina småsyskon, att få vara en del av en helhet. Jag hade tänkt börja läsa för alla tre, men har väntat lite. Nu börjar det gå. William låg på min arm, han hade knäppt sin ena hand ihop med min och så sa han, mitt i allt:
– Mamma, jag skulle aldrig klara mig utan dig.
Det är en sak att veta att man är behövd för att byta blöjor, för att vaka över någon som klättrar, men en helt annan, häftig och lite skrämmande känsla när den person man vårdat så många år, kan tala om det och man vet att det är viktigt. Det är som ett slags uppvaknande, som ett tjoff i skallen, ett ”hallå, du ÄR faktiskt mamma, visste du inte hur mammor känns?” och det är rätt coolt. Tänk att jag är den där mamman, på samma sätt som jag själv tycker att min egen mamma är så ofattbart oersättlig och fantastisk. Lilla jag. Och stora sonen, som fortfarande bara är fem år och behöver få vara liten – också.
Onsdagsflummet
När det händer som mest saker i ens liv, skulle man vilja ha en liten pausknapp ibland. Så att man kunde pausa de där fantastiska, korta stunderna, ta vara på dem och riktigt suga länge på karamellen. Smälta ihop några korta andetag till en vacker sten, som man skulle ta fram när det är tråkigt och ensamt, för att smeka och minnas.
Tack musteri P och Merja för att ni var här ikväll, så att jag med gott samvete kunde gå till körövningen och veta att alla ungar har både roligt och får tillräckligt med tid och uppmärksamhet när de ska sova. Plus att jag vet att ni gillar att bada dem. Tack musteri för korgen med mat! Det kanske anses trivialt att bli glad åt oliver, kex, pasta och godsaker, men det är ju trots allt det som går åt mest. Och tänk va bra jag har det; jag vet att det behövs mer sockor – nu har jag fler fötter att sticka åt. Va lyxigt!
Mamma, jag tänker på dig också, jag saknar er där hemma. Ibland vill jag verkligen, verkligen bo närmare er, jag har ju mitt andra hem där. Å andra sidan vet jag, att det finns så många andra i min situation, så många som vet hur det är att ha andra familjemedlemmar långt borta. Man kan Skype:a hur mycket som helst, eller prata i telefon, skriva och gillar på Facebook, men det kommer aldrig nånsin att vara samma sak som att träffas ansikte mot ansikte. Ändå vet jag, att vi finns under samma måne, vi skådar samma sol, vi andas samma luft, vi är här, fast bara en bit ifrån varann.
Nu sätter jag upp lite bilder, som inte har nån speciell text. Bara mysiga, små varma fötter från sängen. Eller mörka, fina mornar. Sömndruckna små ungar som ser på morgon-TV med mig, kramar nallar och täcken. Skolarbeten och möten, noter, lenkkiskor. En storebror som har börjat använda svärord (oj, hoppsan, det blev diskussion om det ikväll!) och många glada miner i det som egentligen bara är den vanliga vardagen, Livet. Det där som man uppskattar för att det har så många fina detaljer och möten, människor som överraskar och sitatuationer som är både tunga, svåra och glada, men som man aldrig kan planera. Det är en ständig överraskning.
Det här är jag för två år sedan. Med twinsen i magen. Jag var glad redan då, men väldigt orolig för förlossningen och tiden strax efter. Det är tungt ibland, men jag skulle aldrig nånsin ha bytt bort alla mina erfarenheter och möten. Eller mina garn och barn! *skratt* Det är det som är det fina i livet – man vet aldrig vad som väntar.
I farten
Det snöade idag igen. Stora, juliga flingor som virvlade runt. Jag hoppades de skulle stanna på marken, men innan kvällen hann det bli bara smask och slask! Blä! Dagisgården och gångvägarna och parkeringsplatsen är fulla av slafsigt vatten och det var inte nåt speciellt bra springföre idag. Och hur kan det komma sig att vissa vägar känns som om de bara är uppförsbackar? Idag slirade jag på i lite mer än 7 km, började lite för snabbt och var tvungen att gå i omgångar, så det blev väl en slags intervallträning ändå. Två plusgrader är annars en bra löptemperatur, brukar jag tycka, men jag måste ha varit för trött, jag blev bara varm och yr. Nåja, jag fick i alla fall testa mina damasker (speciellt när jag hamnade nära en stor väg, mitt i en snödriva och inte visste vart jag skulle. Hah, det var ju vägarbete och jag missade en liten gångtunnel först… nytt ställe.)
Förresten skulle jag inte ha köpt såna där extra tillbehör som en extra strumpa att dra över skon när det slaskar, om det inte hade varit för lite födelsedags- och julpengar. Det bästa med sportkläder är att man får täta till. Jag har alltid älskat när det inte ”läcker” mellan plaggen nånstans, har gillat sportplagg, allt som är bekvämt, så det här är SÅ min grej. Om ni tycker att mina skor ser annorlunda ut från de första jag visade, så har ni rätt. Jag fick byta till ett par med pronationstöd, de här funkar superbra och är lite bredare, även om färgen inte är riktigt lika sexig. Men det ska ju vara bekväma.
Sådär annars kan man säga att jag varit
1. för upptagen och
2. för trött
för att blogga. Jag kom hem från skolan, via stan igår, lagade två sorters mat åt fem hungriga munnar och somnade klockan åtta på kvällen med twinsen. Jag vaknade klockan ett på natten och visste varken ut eller in, eller vad klockan var, men jag låg fortfarande mellan tvillingarna (de brukar sova resten av natten i sina egna sängar för det mesta). Sen kunde jag inte somna om förrän det blev sent. Blä också. Men det var iaf skönt att somna tidigt!
Idag hälsade vi på hos fammo en sväng, musteri P var också där och ungarna var glada och vilda. Den här vardagen är bäst, ingen protest! Man hinner liksom annat än laga mat och leka med barn, man hinner med skola, träffa och prata med andra vuxna, de som är så ofantligt viktigt för alla – i alla åldrar – att inte bara behöva sitta inne. Man måste få nya insikter, bryta tankemönster och hinna med lite eget, då mår man som bäst. Det enda som jag har brist på just nu, är Österbotten.
PS. Tack Sari för tipset om idéboken, den var precis jag! DS.
Dagens William: (jag öppnar kylskåpet)
– Mamma, kylskåpet sa mööh!
– Jo, jag vet, jag brukar säga att det har en egen personlighet, att det suckar, vårt kylskåp.
– Varför gör det det?
– För att det är en vätska där inne som går runt, så det hålls kallt.
– Det lät faktiskt som en ko!
Älskade, jobbiga ungar
Det är livat här hemma, hej och hå. Det är stök, bök, tvätt och stoj, mat och tjat. Sådana här gånger blir jag så trött på alla duktiga mammors inlägg. Eller ser jag inte de som är mindre duktiga? Det är svårt att skriva om det som är tungt. Det var inte så förut, men i takt med att barnen växte och blev större – och fler – kändes det mer skamligt på nåt sätt. Man ska inte visa de dåliga, man ska bita ihop och vara en bra mamma. Man ska inte gnälla. Och det är också så att jag inte alltid vill komma ihåg det där gnället, när jag läser bakåt. Eller vill jag? Jag har inte bestämt mig.
Isaac är svartsjuk på mig, när jag leker med Milja. Det blev jättetydligt igår när jag&Milja försökte bygga ett Duplo-hus. Han försökte rasera huset, medan vi lekte och radade gubbarna i sängar och vid bord. Milja kvittrade som en tok och älskade husleken, men Isaac ville vara Hulken. Efter ungefär 15 nej och en utvisning ur rummet (plus en massa bröl) kom Isaac tillbaka, varpå jag frågade om han ville vara med. Det ville han och i tio minuter gick leken bra.
Om man bara orkade leka hela tiden! Eller gå ut! Det är mitt eget fel, jag är så trött (alltså fysiskt) den här tiden på året och vill bara sova, när man är hemma. Man blir ju knäpp av det här hemmalivet! Tack och lov för skola och vardag, som vi snart återgår till. Ledighet är bra, men det får vara nån måtta med allt. Speciellt när man inte kommer iväg så lätt, som nästan alltid drar på ungar eller matkassar eller bibbaböcker. Det är då man läser om andras resor på FB eller restaurangbesök och bio och tänker: Jaja… om några år. Men fram till dess då?
Vet ni förresten hur det ser ut när man tvättar en Liberoblöja? Såhär. Jag var helt säker på att jag tagit bort allt innan twinsen hjälpte mig med kläderna. Jag var … småarg, milt uttryckt, efter den här indicenten. Det var vit, geléaktig kramsnö som följde med ur maskinen. Och fan vad den satt fast! Rekommenderas ej. Självfallet hände det när jag hade satt maskinen full med alla små sockor och barnplagg också.
Men det är ju inte ungarnas fel att de har tråkigt. Det ÄR bara det just nu. Ibland hittade man dem stillasittande och nästan tysta. I flera minuter.
Ikväll får vi en ledig kväll hemma, Mika och jag. Det är bokstavligen nära till tårar, jag vill bara sitta och stirra. Det blir bättre, det går uppåt. Förresten trodde jag att jag kunde sluta med den där panikattack-medicinen. Nej, det gick inte mer än ett par dar. Fan, va man känner sig B. Eller kanske parasta A-ryhmä kanske. Nåja, jag slipper väl de där drömmarna om att jag kvävs eller dör nu.
Om ni vill läsa nåt mer, kan ni bläddra genom listan.
Varsågod, Linn! ^_^
Bekännelselistan 2013
[x] Jag behärskar en snowboard
[ ] Jag älskar Sigge & Alex podcast
[ ] Jag är ingen podcastlover
[x] Jag har medverkat i ett tv-program under min livstid
[x] Jag har varit kär i Nick från Backstreet boys
[ ] Jag är kär i Nick från Backstreet boys
[x] Jag känner att min blogg ska bli bättre än någonsin 2013
[ ] Jag tänker vinna ett bloggpris inom fem år
[ ] Jag är för bra för Bloggpriset 2013
[x] Jag finns på Instagram (kolla: iparadox)
[ ] Jag älskar sushi
[x] Jag hatar sushi
[ ] Jag ser på BUU-klubben varje dag
[ ] Jag dricker mer rödvin än vad som anses hälsosamt
[x] Jag älskar brieost och pepparkakor
[ ] Jag har en hund som kissar inne
[ ] Jag vill aldrig i hela livet ha en hund
[x] Jag har en tatuering
[x] Jag har två tatueringar
[/] Jag gillade Palme-dokumentären
[x] Jag har haft tandställning
[ ] Jag känner mig positivt inställd till ett skönhetsingrepp
[ ] Jag äger en segelbåt
[ ] Jag blir sjösjuk och hatar båtar
[x] Jag älskar Swedish house maffia
[ ] Jag har sett The Hobbit och älskade den
[ ] Jag har sett The Hobbit och hatade den
[x] Jag har fräknar
[x] Jag har åtminstone en svår fobi
[ ] Jag har rymt hemifrån
[ ] Jag drömmer om giftermål
[ ] Jag upplever att mina föräldrar är asjobbiga
[ ] Jag skulle döda för en flytt till en annan stad
[x] Jag trivs i min stad
[x] Jag har ett barn (eller två eller hundra)
[ ] Jag har inga barn, men vill gärna ha
[x] Jag studerar på daglig basis
[ ] Jag jobbar och jag hatar det
[ ] Jag är föräldraledig och jag lider
[ ] Jag är fullständigt tillfreds med min livssituation
[x] Jag är underbar och omtyckt av alla (och på jobbet går det också JÄTTEBRA)
[x] Jag väntar mest på pensionen, tror jag
[ ] Jag har snattat i min ungdom
[ ] Jag har fått sparken
[x] Jag har sagt ”lol” i en riktig diskussion
[ ] Jag har fullständigt skämt ut mig på julfest 2012
[ ] Jag har kissat på mej av skratt den senaste månaden
[x] Jag har fört konstiga grisljud när jag skrattat
[ ] Jag har inte skrattat på flera år
[x] Jag har frustat ut valfri dryck genom näsan
[ ] Jag har ätit avocadopasta fler än en gång
[ ] Jag har rört mig naken på offentlig plats
[x] Jag föddes med en sjukdom
[ ] Jag har spytt på sjukhus
[x] Jag har aldrig brutit ett ben
[x] Jag har fulgråtit i famnen på en doktor
[ ] Jag har uppsökt vård pga alkohol
[ ] Jag har har svimmat pga förlossning
[ ] Jag har aldrig rört mig utanför landets gränser
[x] Jag har emigrerat
[ ] Jag har besökt Österbotten som turist
[ ] Jag har bott i Nyland hela mitt liv
[ ] Jag har bott i Österbotten hela mitt liv
[ ] Jag har alltid hatat Stockholm
[x] Jag föredrar skidsemester
[x] Jag känner stor kärlek till Åbo
[ ] Jag vill bo i Åre
[ ] Jag vill bo i Afrika
[ ] Jag vill bo i Karis
[ ] ”It vild ja flykt från Vööro naa”
[ ] Jag cyklar oftast till jobbet
[ ] Jag ogillar min chef
[x] Jag äter på McDonalds i smyg
[ ] Jag är vegetarian, men jag drömmer om knackkorv
[x] Jag älskar lonkero
[ ] Jag spelar på spelautomater i K-affärer
[ ] Jag är en manisk LCHF:are
[ ] Jag har hoppat fallskärm från ett flygplan
[x] Jag irriterar mig alldeles vansinnigt på många finlandssvenska bloggerskor
[ ] Jag är ohälsosamt besatt av bloggar
[ ] Jag dricker mitt kaffe svart
[ ] Jag har krockat en bil
[ ] Jag är singel
[x] Jag har en partner som är snäll
[ ] Jag vill göra slut
[ ] Jag spelar svårflirtad
[ ] Jag har gått på blind date i år
[ ] Jag blir bara dumpad, dumpad och dumpad
[ ] Jag VILL vara ensam, för i helvete!
[ ] Jag bara dumpar, dumpar och dumpar
[x] Jag har varit otrogen, sorry (nej, inte mot Mika)
[x] Jag har skiljt mig, grattis mig!
[ ] Jag letar efter JUST DIG!
[ ] Jag har fuskat i ett sällskapsspel under julen 2012
[ ] Jag fick alldeles för många julklappar i år
[ ] Jag fick alldeles för få julklappar i år
[ ] Jag struntar i julklappar
[ ] Jag firar inte jul
[ ] Jag firar så mycket jul att jag börjar redan i september
[ ] Jag älskar julpynt
[x] Jag är jultomten
[ ] Jag fick en iPhone till julklapp (har ju en redan)
[ ] Jag ska snart åka på solsemester
[x] Jag avundas alla som snart ska åka på solsemester
[ ] Jag älskar Radio x3m
[ ] Jag föredrar Vega
[ ] Jag äger ingen TV
[ ] Jag älskar Twitter
[ ] Jag hatar högklackat
[x] Jag har en ohälsosam relation med min dator
[x] JAG ÄLSKAR BLOGGLISTOR!
Smygpetaren och plasket
Om man är inställd på att åka någonstans med ungarna, blir man inte besviken för att man själv inte hinner göra sina egna saker. Det är andra gånger, det är här hemma jag blir sur när ungarna hela tiden vill att någon ska leka, det är då jag vill dra mig undan eller sitta och fippla på iPhonen medan de leker, eller passa på att sticka. Tyvärr genomskådar samtliga barn mina lata planer och startar klosskrig eller Kast Med Liten Blixtenbil.
Idag va vi i alla fall förberedda! Vi hann nästan i tid till träffen med fammo vid Caribia. Milja och Isaac var lite extra söta när de gick hand i hand till bilen. Fast det varade inte hela vägen. 😛
Åh, vad de plaskade! Först var de rädda för alla människor och allt brus från små vattenfall och rutschkanor, men sen ville de inte sluta! Vi plockade upp två små russin från barnbassängen och fammo hade ”simtävling” med William. Det vill säga, de ålade runt i det grunda vattnet och skrattade och tjoade. Hon är nåt alldeles speciellt, vår fammo. Hon har barnasinnet i gott behåll och hon har tålamod med en halv bataljon. Men för det mesta var alla glada, vi hade ett barn per vuxen och turades om. Jag simmade lite med W i den djupare bassängen och försökte få honom att förstå att han flyter själv med de där bananerna på ryggen. Han ska ju faktiskt i simskola med fammo det här året, det kommer att bli bra! Han är fortfarande så rädd för att hamna under vatten, precis som jag var, ända tills jag var 14 eller 15. Då släppte allt, men det var en lång väg med mycket skam, mycket rädsla under skolåren och mycket hat emot sig själv, för att man inte kunde simma, när alla andra var i stora bassängen. Jag önskar inget sånt åt våra barn, men det här med atopisk hud har satt lite käppar i hjulen för babysim. Plus att jag faktiskt inte orkade gå med twinsen.
Alla som rör på sig, blir sjukt hungriga. Vi slukade hamburgare och njöt av vår lyxdag!
Jag träffade också min småkusin från Nagu, det var så roligt att du kom och sa hej! Jösses, hur många år har det gått sedan vi setts? 15, 20? Tack!
På kvällen byggde vi hus och lekte med småbilar. Och gubbar. Jag ritade.
”Ekko!” sa Isaac.
Hahah, nej, flabbade jag, det är en katt!
Pappa! sa Isaac sen.
Då slutade jag rita. Istället smög sig Isaac upp till datorn. Han kommer tyst, med famnen full av klossar eller bilar och sätter sig på stolen intill datorn, precis där de brukar få sitta när vi ser på jamande katter på Youtube. Han sträcker sig framåt, lite försiktigt.
– Vad gör du Isaac, frågar jag lite lurigt.
– Smuugpeta! säger han och ansiktet spricker upp som tusen strålande solar.
Den tröga starten
Alltså suck. Det här långa jullovet är verkligen långt. Nadja hade beskrivit det här så bra i dagens inlägg.
Jag skulle vilja vara en sån som hela tiden njuter av att ungarna är små. Att kunna göra det och ge upp sitt eget liv (eller nöja sig med att göra färre egna saker, är en gåva). Men hur fasen ska det gå till? William har dötrist och trissar upp tvillingarna, det låter som om vi har 13 och inte 3 barn i lägenheten. Twinsen kasta klossar, pennor och bestick på varandra och oss. Ena stunden är W nöjd, den andra stunden får han tokfnatt och säger att han hatar alla. Gården är som en stor lerpöl eller kanske snarare sandpöl, och det var tydligen ett misstag att vi inte gick ut idag. Imorron har vi dock förberett oss. Om alla är friska drar vi till Caribia och låter ungarna plaska där istället. Det är våtare, men mindre sand där.
Det tog en och en halv timme att lägga twinsen, som absolut inte ville sova. Det funkade inte alls med att pappa la dem heller. Icke!
– Biiitis, mamma Biitis! skväkte Milja.
– Bitti! Mamma Bitti! vrålade Isaac.
Således blev det jag igen, som lindade in mig med ungarna i stora sängen. Det känns fint och värdefullt att vara så viktig, men samtidigt tungt att man är fast på det här sättet. Jag får lite cellskräck, eller hur man nu ska beskriva det.
Men jag vill inte minnas bara sämre saker från årets början, så jag sätter in ett par bilder på myskorven. Slappmästaren. Isaac Ris Gosegris. Mammas prutt och fis.
Årskrönika 2012, del II
Juni
I juni gick världens kallaste maraton av stapeln i Stockholm. Tja, kallast i historien i alla fall. Mika och jag köpte faktiskt mer kläder för en del av vår lilla resebudget, för det var mellan två och fyra plusgrader och det blåste så förbaskat! Men sprang, det gjorde han, hela maran och jag stod på Stadion och hejade, fast jag stod inte där i fem timmar.
Vi var till Kuppis äventyrspark ett par gånger. William sprang barfota runt hela trafikstaden och vi testade sandlådor, klätterställningar och alla möjliga gungor och lekparker.
Och ibland satt vi bara i en stor hög, eftersom det fortfarande är så att alla ska vara på samma kvadratmeter samtidigt, speciellt på toaletten!
Ett tag var twinsen mer än lovligt skrikiga, men det visade sig vara öroninflammation som båda hade, samtidigt. Hej och hå, jag är glad att det är över!
Men det går ju över och det kom en massa fina dagar då vi var ute och gungade. Gungade och grävde i sandlådor och njöt av solen. Det går bra bara man kommer ut!
Twinsen hittar nya områden att urforska.
Och William städar, fixar, leker och trixar med båten.
Juli
Juli var en semestermånad och vi packade ihop tre barn och åkte upp till Österbotten. Det var en rätt lång resa, men gick bra efter omständigheterna. Det var i samband med Jakobs dagar, men egentligen var vi inte på stan så mycket, utan mest i lekparker och hemma.
Det var väldigt spännande med katt-som-äter-mat och twinsen smakade förstås på kattmaten några gånger. Kattstackarn fick knappt äta ifred, men är van att vara ute. Milja radade torrfodret så prydligt på hans rygg, när han åt. ^_^
Vissa dagar var det inte lika varmt, men vattenlekar var lika populära ändå.
Vi hade besök av Isaacs gudmor och gudfar, kusin Sari och hennes Anders. Det badades ute och var allmänt rörigt vid alla måltider. Dessutom hade tvillingarna börjat gå (iväg) själva och det blev helt nya rutiner vid lekparksbesöken.
I juli började jag också träna löpning lite smått och tog mina första, stapplande steg runt banan i skogen, och konstaterade att jag KAN springa om jag vill.
Augusti
Bröd, skördetid och mera leka ute är ord som beskriver augusti bäst. Vi fick färska grönsaker och sallad från Kimito, jag bakade bröd och började sjunga med kören igen efter sommaruppehållet.
Tvillingarna började klättra upp på bord och möbler. Men ibland, ibland satte de sig ner och lekte tyst för sig själva.
Liikunnan ihmemaa började igen och nu var tvillingarna inte lika rädda för alla lekande barn eller oljudet.
Åbo fick en ny affär, en jättefarlig och 400 kvadratmeter stor garnaffär! Iiik!
Det blev lite besök till Runsala strand under varma dagar. Fast för en som hela tiden bränner sig i solen, är inte stranden nån plats jag alltid söker mig till som första ställe när det blir varmt. William tvekade och ville inte bada, inte heller leka själv i en lekbåt som var 10 meter bort, men vi hade i alla fall en fin picknick i skuggan och plaskade länge i vattenbrynet.
September
I augusti skulle vi fira veneziaden, men de där brasorna tänds ju så sent. Vi fick i alla fall se en cool helikopter och fick en biltur. Vi återgick till våra vanliga picknickar hemma istället och de här fruktsqueeze-grejerna har varit rätt så populära (trots att de inte är så billiga).
På väg till fotbollsplanen och lekparken, som vanligt.
Quorn dök upp i affärerna (i Finland) och det var trevligt för oss, som har en lakto-ovo-vegetarian i familjen!
September var också den månad då tvillingarnas dagisinskolning började. Det var knepigt i början, det tog ett par månader innan de kände sig trygga. Vi var med i början, vi hade även hembesök av personalen innan starten och det var supertoppen! Det blev en trygg miljö redan från starten och det har bidragit till att de trivdes. William var däremot inte lika glad när vi skulle hem, han ville fortsätta leka!
Oktober
De här bilderna blev de jag gillade mest i oktober. De var också de mest talande. Det var fortfarande ganska varmt, men plötsligt överöstes vi av regnet – det var inte längre sommarvarmt.
Vi gick till Botaniska trädgården, fast det var sent på sommaren. Där blommade dahlior och allsköns prunkande växter för fullt! Och jag minns att en av våra frukt-squeeze läckte, jag hade fullt sjå att torka bort den där lilla mängden, som lyckades sprida ut sig överallt.
När de varma sommardagarna blir färre, är det bra med inglasad balkong och BR-tält.
Oktober
Det tar tid, det här med att vänja sig vid dagis och att kunna hålla en tidpunkt – speciellt på morgonen. Om vi skulle ha valt det dagis som ligger närmast, skulle vi ha kunnat gå dit på ett par minuter, men nu är vi ju på ett av de svenskspråkiga. Kom inte sen och säg att vi som pratar svenska har några extra förmåner. Jo, men vi kämpar för dem och satsar extra för att bevara språk och kultur, utan att förneka finskan och dess arv för det.
Och lite fint höstigt var det ute. Ibland längtade jag efter snön, för att det skulle bli slut på den eviga sanden i tamburen. Snorsalvorna avlöste varandra, det kommer feber och magsjuka och alltsammans de där första åren. Så den här hösten har vi nog haft rekord i samtliga.
Glada miner har det varit, trots allt det där. Ibland undrar jag hur vi kan ha fått så glada barn. Är vi sådär glada själva? Jag tror inte det. Vi har haft tur!
November
November bara försvann. Tur var det! Vi tog med ungarna på mer lekstunder på söndagarna, jag fick besked om att jag FÅR studera vidare (det var inte säkert att det skulle komma nån kurs i år för just instrumentvårdare) och allt blir bråttom, bråttom. Jag slipper småfix-jobbet och det där eviga sökandet efter praktikplatser som inte tycks finnas i slutet av året.
December
December är en månad full av fart och fläkt. Inte nog med att vi firade Mikas 40-årsdag i november, svärmor ställer även till med en liten get-together före jul och halva släkten kommer. Det är roligt att ses, det är 25 personer i samma hus, varav mer än en tredjedel är barn under sex år.
Snön faller tung och tät. Det snöar mer och mer, speciellt i Helsingfors, men även en hel del i Åbo. Vi njuter av snön, av att det är ljuvliga minusgrader och pudersnö. Jag är ute och springer i 12 minusgrader och avslutar även året med att göra detsamma, men då är det två plusgrader och spöregn.
Jag vet inte hur många sockor jag har stickat under 2012, kanske fjorton par? Och lite sjalar och sånt. Älska garn, löpning och stickning! Och lite glass och öl också.
Tack för i år, tack till alla er som läser! En god fortsättning önskar vi er, härifrån Runosbacken!
Sista
Det tog mycket längre tid, det här med årskrönikan, än jag trodde. 😀
Jag måste bara sätta in dagens bilder också, sa bloggaholicen (som strax ska inta spikmattan och gå upp med tre barn imorron).
Isaac leker gärna för sig själv just nu om han får. Han vårdar och bär och bär sina bilar eller nappar eller små pryttlar i famnen. Och va arg han blir när han inte får med alla saker! Idag gjorde han samma sak med docksakerna från dockskåpet hos fammo. Han plockade länge och stillsamt med dem.
Fast han ville vara med när det byggdes koja också! Det ville alla.
Och ligga som en säck på pappa, när han tränar armhävningar. Den lille, envise korven Isaac Ris. Han kommer säkert att tro att han heter Ris också, bara för att William hittat på det, men det passar liksom så bra. ”Hör du lilla Isaac Ris, kom nu”… osv. ^_^
Dagens dislike!
VART tar snön vägen? Iiik iik! Inget mörker nu tack! Det regnar och har utlovats plusgrader fem dar framåt. Nej, nej, mera vinter!
… och till slut, innan det nya året börjar, vill vi önskar er ett SUPERGOTT nyår med många nya äventyr! För vår del innebär det att twinsen ska få ett rum nästa år, att jag ska på praktik med skolan (redan i mars! Spännande!) och att jag ska börja med löpskolan i januari. Mika ska springa maran i Stockholm i juni och vi hoppas på ett mycket varmare år i år! Tjolahopp! Tack alla ni som följer våra vardagsglimtar. Det är små för mänskligheten, men stora steg för den lilla människan – och för oss. Mera lycka, mindre öl, varm sommar och mycket kramar – gott nytt år!
Bittes blogg 
