Smygpetaren och plasket

Om man är inställd på att åka någonstans med ungarna, blir man inte besviken för att man själv inte hinner göra sina egna saker. Det är andra gånger, det är här hemma jag blir sur när ungarna hela tiden vill att någon ska leka, det är då jag vill dra mig undan eller sitta och fippla på iPhonen medan de leker, eller passa på att sticka. Tyvärr genomskådar samtliga barn mina lata planer och startar klosskrig eller Kast Med Liten Blixtenbil.

Idag va vi i alla fall förberedda! Vi hann nästan i tid till träffen med fammo vid Caribia. Milja och Isaac var lite extra söta när de gick hand i hand till bilen. Fast det varade inte hela vägen. 😛

Åh, vad de plaskade! Först var de rädda för alla människor och allt brus från små vattenfall och rutschkanor, men sen ville de inte sluta! Vi plockade upp två små russin från barnbassängen och fammo hade ”simtävling” med William. Det vill säga, de ålade runt i det grunda vattnet och skrattade och tjoade. Hon är nåt alldeles speciellt, vår fammo. Hon har barnasinnet i gott behåll och hon har tålamod med en halv bataljon. Men för det mesta var alla glada, vi hade ett barn per vuxen och turades om. Jag simmade lite med W i den djupare bassängen och försökte få honom att förstå att han flyter själv med de där bananerna på ryggen. Han ska ju faktiskt i simskola med fammo det här året, det kommer att bli bra! Han är fortfarande så rädd för att hamna under vatten, precis som jag var, ända tills jag var 14 eller 15. Då släppte allt, men det var en lång väg med mycket skam, mycket rädsla under skolåren och mycket hat emot sig själv, för att man inte kunde simma, när alla andra var i stora bassängen. Jag önskar inget sånt åt våra barn, men det här med atopisk hud har satt lite käppar i hjulen för babysim. Plus att jag faktiskt inte orkade gå med twinsen.

Alla som rör på sig, blir sjukt hungriga. Vi slukade hamburgare och njöt av vår lyxdag!

Jag träffade också min småkusin från Nagu, det var så roligt att du kom och sa hej! Jösses, hur många år har det gått sedan vi setts? 15, 20? Tack!

På kvällen byggde vi hus och lekte med småbilar. Och gubbar. Jag ritade.

”Ekko!” sa Isaac.
Hahah, nej, flabbade jag, det är en katt!
Pappa! sa Isaac sen. 

Då slutade jag rita. Istället smög sig Isaac upp till datorn. Han kommer tyst, med famnen full av klossar eller bilar och sätter sig på stolen intill datorn, precis där de brukar få sitta när vi ser på jamande katter på Youtube. Han sträcker sig framåt, lite försiktigt.

– Vad gör du Isaac, frågar jag lite lurigt.
– Smuugpeta! säger han och ansiktet spricker upp som tusen strålande solar.