Den tröga starten

Alltså suck. Det här långa jullovet är verkligen långt. Nadja hade beskrivit det här så bra i dagens inlägg.

Jag skulle vilja vara en sån som hela tiden njuter av att ungarna är små. Att kunna göra det och ge upp sitt eget liv (eller nöja sig med att  göra färre egna saker, är en gåva). Men hur fasen ska det gå till? William har dötrist och trissar upp tvillingarna, det låter som om vi har 13 och inte 3 barn i lägenheten. Twinsen kasta klossar, pennor och bestick på varandra och oss. Ena stunden är W nöjd, den andra stunden får han tokfnatt och säger att han hatar alla. Gården är som en stor lerpöl eller kanske snarare sandpöl, och det var tydligen ett misstag att vi inte gick ut idag. Imorron har vi dock förberett oss. Om alla är friska drar vi till Caribia och låter ungarna plaska där istället. Det är våtare, men mindre sand där.

Det tog en och en halv timme att lägga twinsen, som absolut inte ville sova. Det funkade inte alls med att pappa la dem heller. Icke!
– Biiitis, mamma Biitis! skväkte Milja.
– Bitti! Mamma Bitti! vrålade Isaac.

Således blev det jag igen, som lindade in mig med ungarna i stora sängen. Det känns fint och värdefullt att vara så viktig, men samtidigt tungt att man är fast på det här sättet. Jag får lite cellskräck, eller hur man nu ska beskriva det.

Men jag vill inte minnas bara sämre saker från årets början, så jag sätter in ett par bilder på myskorven. Slappmästaren. Isaac Ris Gosegris. Mammas prutt och fis.