Inte utan min son

Hej och hå vad veckorna går fort ändå! Det tycker inte William. Han tycker det är alldeles för länge till veckans slut och godisdaaaan!

Idag har det varit en pluggdag. Det är svårt i början att sluta tänka på att 1. det borde dammsugas och 2. jag borde plocka undan kläder och stryka dem 3. jag borde byta i sängarna…. och allt det andra som hemmalivet innebär. Eller att man inte ska slappa på Facebook eller bläddra i för många mönster på Ravelry. Men när jag flyttade till köket var jag tillräckligt långt borta från datorn och satt dessutom bättre, gick det bättre. Just nu läser vi om huden, hudlager och varför man ska eller inte ska tvätta händerna för ofta och sånt, inom vården. Lite solsken fick jag också se, det var toppen!

Sockprojekten fortsätter, denna gång i Opals garn. Jag vet inte hur många par sockor jag stickat åt små och stora fötter denna vinter, men jag kan lova, jag har inga extra kvar (jo ett par extra, som jag tänkte ha själv) just nu. Och det är bra det! Sockor ska använd

Det är märkligt det här med maten. Hur snabbt man än fixar fram dem, är det någon som frågar efter mjölk, tomat, gurka eller grynost eller ett glas eller tappar ett glas eller slänger en sked man nyss satt fram och så vimsar man runt som en tok innan de har ätit färdigt och då ska de upp ur sina stolar fort som tusan! ”Nii, nii” ropar twinsen och det betyder att de vill ha en xylitolpastill, vilket vi ger efter maten, precis som på dagis.

Idag slängde jag ihop lite bananmuffins och då upprepades matproceduren, precis när jag hunnit plocka undan i köket. Oj va lääänge det tog när man ska vänta 15 minuter på att muffinsen ska gräddas. Sen äter de ändå mer glass än bulle (men jag hade lovat varma muffins och glass, och det blev mumsigt!).

Ikväll somnade jag med alla tre barnen i en hög runt omkring mig. Det var rätt mysigt, fast lite trångt. William brukar sova i sin egen säng, men de senaste dagarna har han haft ett större behov av att vara tillsammans med sina småsyskon, att få vara en del av en helhet. Jag hade tänkt börja läsa för alla tre, men har väntat lite. Nu börjar det gå. William låg på min arm, han hade knäppt sin ena hand ihop med min och så sa han, mitt i allt:

– Mamma, jag skulle aldrig klara mig utan dig.

Det är en sak att veta att man är behövd för att byta blöjor, för att vaka över någon som klättrar, men en helt annan, häftig och lite skrämmande känsla när den person man vårdat så många år, kan tala om det och man vet att det är viktigt. Det är som ett slags uppvaknande, som ett tjoff i skallen, ett ”hallå, du ÄR faktiskt mamma, visste du inte hur mammor känns?” och det är rätt coolt. Tänk att jag är den där mamman, på samma sätt som jag själv tycker att min egen mamma är så ofattbart oersättlig och fantastisk. Lilla jag. Och stora sonen, som fortfarande bara är fem år och behöver få vara liten – också.