Onsdagsflummet

När det händer som mest saker i ens liv, skulle man vilja ha en liten pausknapp ibland. Så att man kunde pausa de där fantastiska, korta stunderna, ta vara på dem och riktigt suga länge på karamellen. Smälta ihop några korta andetag till en vacker sten, som man skulle ta fram när det är tråkigt och ensamt, för att smeka och minnas.

Tack musteri P och Merja för att ni var här ikväll, så att jag med gott samvete kunde gå till körövningen och veta att alla ungar har både roligt och får tillräckligt med tid och uppmärksamhet när de ska sova. Plus att jag vet att ni gillar att bada dem. Tack musteri för korgen med mat! Det kanske anses trivialt att bli glad åt oliver, kex, pasta och godsaker, men det är ju trots allt det som går åt mest. Och tänk va bra jag har det; jag vet att det behövs mer sockor – nu har jag fler fötter att sticka åt. Va lyxigt!

Mamma, jag tänker på dig också, jag saknar er där hemma. Ibland vill jag verkligen, verkligen bo närmare er, jag har ju mitt andra hem där. Å andra sidan vet jag, att det finns så många andra i min situation, så många som vet hur det är att ha andra familjemedlemmar långt borta. Man kan Skype:a hur mycket som helst, eller prata i telefon, skriva och gillar på Facebook, men det kommer aldrig nånsin att vara samma sak som att träffas ansikte mot ansikte. Ändå vet jag, att vi finns under samma måne, vi skådar samma sol, vi andas samma luft, vi är här, fast bara en bit ifrån varann.

Nu sätter jag upp lite bilder, som inte har nån speciell text. Bara mysiga, små varma fötter från sängen. Eller mörka, fina mornar. Sömndruckna små ungar som ser på morgon-TV med mig, kramar nallar och täcken. Skolarbeten och möten, noter, lenkkiskor. En storebror som har börjat använda svärord (oj, hoppsan, det blev diskussion om det ikväll!) och många glada miner i det som egentligen bara är den vanliga vardagen, Livet. Det där som man uppskattar för att det har så många fina detaljer och möten, människor som överraskar och sitatuationer som är både tunga, svåra och glada, men som man aldrig kan planera. Det är en ständig överraskning.

Det här är jag för två år sedan. Med twinsen i magen. Jag var glad redan då, men väldigt orolig för förlossningen och tiden strax efter. Det är tungt ibland, men jag skulle aldrig nånsin ha bytt bort alla mina erfarenheter och möten. Eller mina garn och barn! *skratt* Det är det som är det fina i livet – man vet aldrig vad som väntar.