Söndagslunket
Tack söndag för att du kom. Det är skönt med helg, men ibland lika skönt när det äntligen blir vardag. Magsjukan har vi hittills undvikit, men Isaac hade feber och Milja snorar som en tok. Lilla småttingar, fart har de ändå! Idag har jag sprungit i isregn. Eller vad tusan var det? Det var bara runt fem minusgrader, men det blåste ner små vattendroppar som förstås frös på en gång. Jag konstaterade också att det gäller att inte ha för stora krav på sig, när jag hörde de som sprang bakom mig i ledet prata om vilka halvmaraton eller maraton de har eller ska springa eller önskar springa. Vad är mitt mål? Tja, hmm, springa för att må bra och röra på mig?
Vi har hunnit stöka hos farmor och farfar…
… och se en massa ”Bissten-biilen”. Det eller Thomas Tåget är hårdvaluta. Milja är inte alls lika intresserad av dessa bilar, även om hon leker lite med dem ibland, men mest vill hon ta dem av sin tvillingbror för att retas lite.
Ibland händer det också att Milja gråter och Isaac säger: ”Miija gååter”, varpå han tittar på mig. Sen går han förebrående mot syrran och det har hänt att han strykt henne på håret och sagt ”Ingen faaja, ingen faaja, mamma!” när jag varit med. Visst är de söta och visst vill man ta vara på alla småbarnsår, men jag är sååå glad att det är måndag och dagisdag imorron ändå. Hoppas alla får vara friska, annars klättrar vi snart på väggarna här.
Boktipsen
Nu börjar det gå att läsa för tvillingarna. Vi ligger tillsammans i en varm och mysig hög och jag njuter av att de kan ligga stilla. Man nästan hör hur de koncentrerar sig, de håller liksom andan ibland och suckar och tittar. Isaac är den som pratar mest och upprepar det jag säger, men jag vänder mig medvetet ibland till Milja och ber henne säga vad hon ser på bilderna. Jag har läst om att det är väldigt vanligt att den ena tvillingen blir bättre på t.ex. bokstäver, medan den andra gillar att rita eller nåt annat. Det är rätt naturligt, när man tänker på det, för man berömmer ju dem för det de är bra på och så vidareutvecklar de den saken. Därför försöker jag tänka på att de båda ska få muntur. Det är en sak om den enda är intresserad av dockor och den andra av bilar, men bokstäver och tal är ju viktigt, det ska uppmuntras hos båda, läste jag.
Dagens bokstips är tre till antalet. Läs om ni får tag i böckerna på bibban eller hittar dem i nån affär. Barnböcker är inte så dyra och böcker är jättebra! Att ge barn sin egen kultur och språk tycker jag är superviktigt, speciellt för oss finlandssvenskar. Det finska får de ju en hel del av ändå, speciellt häri i finska Åbo (och båda är bra, menar jag!).
Välkommen Tango är en mysigt skriven bok, spunnen runt en riktig händelse. Den utspelar sig i Central Parks Zoo, där det har funnits två hanpingvinger som höll varandra sällskap under en lång tid. På samma sätt som de andra pingvingerna, försökte de också ruva (t.ex. stenar) men inget händer förstås. Till slut placerade deras skötare ett extra ägg, från en pinvinfamilj som hade för många, för att hinna ta hand om alla, i deras bo. Och så kom lilla Tango! En unik familj i en unikt fin bok, med sköna illustrationer och mysigt utformad historia på ett enkelt sätt för barn i 3-6-årsåldern.
Alma får glasögon handlar, precis som titeln beskriver, om en liten busig treåring, som ska få glasögon. Boken innehåller foton från familjens liv och berättar hur det går till, när man undersöker ögon. Lättsamt, fint fotat och informativt, speciellt om man har barn som ska få glasögon. Det har inte vi (vad vi vet i alla fall, men jag själv märker att jag ser sämre när jag stickar, så det blir kanske jag istället snart) men jag tycker det är fint att ge barn en chans att välkomna olikheter. Det kan ju tilläggas att William ville ha glasögon efter att vi läste den här boken. 😀
Lånad bild från virkisarna.se
Virkisarna är både liten mysig saga om tre virkade djur och innehåller även mönster till alla tre. Vad händer om man ger sig ut på en fisketur och har bara ett metspö? Och varför får de tre vännerna en groda med krona, på kroken? En lagom lång, lite barnslig bok med foton av de virkade figurerna i sagoterräng bland krokusar och blommor. 🙂
Dagens enda blä:
Att vänta på magsjukan. Vi fick höra att ett av barnen hade kräkts över bordet vid lunchdags. Vilken dag kommer den, nu då, igen, den där arma magsjukan och vem får den först? Jag håller tummar och tår att ingen kräks jättemycket i sängarna eller att jag i alla fall hinner dra undan lakanen, för vi har slut på plastunderläggen för tillfället (Huggies Drynites).
Självförtroendet
– Mamma, jag kan inte rita bilar! sa William argt ikväll. Det var bara killarna och jag hemma, Mika och Milja åkte till posten och affären och jag passade på att pyssla i vardagsrummet när jag visste att det inte blev nåt trät mellan tvillingarna om pennor.
– Jodå, det kan du visst! Vill du att jag ska visa?
– NÄ! Jag kan själv!
Han försöker på nytt och kastar sen pennan.
– Det blir bara FULT! säger han arg och lägger bort pennan.
– Varför säger du så? Jag tycker inte alls det är fult. Alla ritar på sitt eget sätt.
Sen kom jag att tänka på att det kanske låg något bakom det hela.
– Är det nån som har sagt nåt på dagis?
– Jo….
– Vem har sagt det? Jag blir inte arg.
– Det var NN.
– Nästa gång tycker jag du ska gå och säga åt en dagisvuxen, man får inte säga att någon ritar fult, det är dumt och det sårar. Man blir riktigt lessen.
– Men dörren till rummet var stängt.
– Äh, jag tycker inte du ska lyssna på honom/henne alls! Dessutom kan inte alla vara bra på en sak; du kan ju räkna jättelångt och du kan skriva alla bokstäver, kan han/hon det?
– Nä, bara till tio kan han/hon räkna. Och vet du vad, man kan stänga öronen! säger W tvärsmart.
– Det tycker jag låter bra!
Vi fortsätter vårt pysslande. Plötsligt duger Williams ritade bilar igen. Han behövde kanske bara förstå det. Vi klipper bilder ur reklamblad och ritar hus, inredning, värmepump och ”strömsparare”. Wili ritar vindkraftverk, som han såg från Viking-båten och Isaac klottrar överallt och jag säger att han är konstnär som bidrar med eget klotterkonst.
Va svårt det är, det här med självförtroende och att få någon att förstå att man är unik, men ändå lika som de andra. Att man duger. Det är ju en process som fortsätter genom hela livet. Jag är i alla fall glad över att William blev glad igen. Det kommer att komma många, många gånger när han inte vågar berätta saker åt mig, men jag hoppas i alla fall att han berättar nånting.
Vi låg i en hög, alla tre barn och jag i stora sängen, efter att vi hade läst saga idag.
”Mamma, du är så ljuvlig, vad skulle jag göra utan dig?” säger W och kramar mig och jag bara rinner bort av värme i hjärtat. Sen kommer vi till dagens visa: ”En sockerbagare” som slutar med ”och är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du gå” och William säger:
– Mamma, jag är inte stygg, jag skulle nog få smaka. (jag tänker på alla gånger han busar och skriker och säger emot oss, men det är bara långt, långt borta. För oftast finns det en orsak till att barn beter sig arg och aggressivt).
– Du är inte styggt, du är snäll, men du busar ibland. Det gör alla barn.
Mina fina ungar, vad skulle jag göra utan er?
Viking-premiären
Hej bloggvärlden! Vi lever! Ja, vad vi lever! Jag har bara inte hunnit blogga, eftersom det är skola, löpskola två dagar i rad, matlagning och barn och hej faderuttan! Igår lämnade vi Åbo hamn för en alldeles särskild, efterlängtad resa och då hade vi den här utsikten. I bakgrunden ser man Viking Amorella, men den tog vi alltså inte.
Vi åkte med en här skönheten istället! Det stora, nya, fina Vikingfartyget Grace. Det är inrett lite på samma sätt som de gamla båtarna, med café, buffé, lekrum och många hytter, men många saker är ändå nya, större och framför allt så mycket färschare!
Det här är ungefär samma område, utanför cafeterian (och nära lekrummet), men bilderna är tagen sent på kvällen och sen på dan. Jag gillar de där stora, lite retro-liknande figurerna, som förekommer på olika ställen runt om båten.
Hej och välkommen! Det finns äntligen TV i varje hytt! Det var vårt tisdagsnöje. Mika och jag gick inte ut och festade på nån bar, men vi låg länge och bläddrade bland de finska och svenska kanalerna innan läggdags. Så fort en kryssning går! Vi hann ju bara se lite på båten, ta en liten öl, ungarna somnade och fammo&faffa tog plötsligt hand om alla tre, fast det var meningen att vi skulle ha William.
Nejdå, den här stora, coola killen trivdes som färjan i vattnet i sin överslaf. Jag som funderade på att skaffa en våningssäng åt twinsen. Kanske jag skulle statsa på en våningssäng åt killarna istället och låta Milja ta över Williams rum?
Gick på världens största flytande tax-free och provade lite glasögon. Fast jag var inte störtimponerad av tax-freen, den liknade de övriga båtarna, förutom att det fanns mer plats för allt och att det var ljust och fint. Sen kom jag på att jag kanske passar i brillor. Det verkar ju lovande, eftersom min syn på höger öga har blivit sämre.
Mika hittade sin skattgömma.
Såhär såg det ut mestadels av vägen. Eller så var det ännu mer is. Kraaas och braaak och klasch lät det och ett tag på natten vaknade jag av oljudet från den starka isen och trodde vi skulle sjunka, när jag hörde motorerna jobba. De har förresten helt nya motorer i den här Viking-båten; den är tystare och använder naturgas.
Lekrummet är delat i två våningar, där den nedre delen med bollhav (båten på bilden) är avsedd för 0-6-åringar. Det finns även ett rum med Playstation 3 ovanför och ett annat, ”Teens”-rum med Xbox Kinect på ett tredje ställe. Här spenderades en stor del av dagtiden med ungarna.
Det är en tjock, ljudisolerad glasvägg mellan café och lekrum, vilket ger bra insyn, men även lugn och ro för den som äter.
Tittut, var är Milja? Jag tror jag var den enda mamman som faktiskt grävde ner mig i bollhavet, men jag passade på när det inte var så många andra där. 😛
Vyer. På väg, i trappan, vid fönstret i hytten när vi var vid Åland. Andra båtar var så skoj att se på! ”Toooja bååtaj!”.
Är det nån annan som får lite Tron-stämning? 🙂
Idag åt vi på buffén, igår på Frank’s. Båda var riktigt bra och lite olika. På Frank’s får alla vuxna ett kort, man går till olika kök och beställer det man vill ha, lämnar sen in kortet (som man betalat alla mat och dricka med under tiden man sitter där) medan man på buffén beter sig ”som vanligt”, dvs köar och tar av allt som bjuds. Det var bra mat på båda ställena.
Lite arktisk stämning och utsikt från bufféutrymmet.
Nu är vi glada över resan och säger Tusen tack, fammo och faffa för att ni bokade resan så tidigt och för att ni spenderade så mycket tid med barnen. Det är en ovärderlig gåva. ♥ Vi var glada när vi åkte, men det är faktiskt också lika skönt att komma hem och sova i egen säng – så ska det väl vara också? 🙂
I en lång rad
Idag startade löpskolan för min del, med långpass. Egentligen hör jag till nybörjargruppen, men Lotta lockade med mig på Kuntoilijats (ung. fortsättningsgruppen) pass. Det gick jättebra! Jag vågade bara inte tro på att jag skulle klara deras fart, fast de kör rätt långsamt i början och ökar passet med 10 minuter varje söndag. Intervall- och teknikträningarna gör jag med nybörjargruppen, där man säkert ta ut sig ändå om man vill.
Vi gjorde en hastig paus för stretching och jag tog ett par snabba och suddiga bilder av vårt långa lämmeltåg. Vi var 40-50 stycken idag. Ett tag sprang vi på en smal skogsstig, intill en djurkyrkogård. Det var alldeles tyst, ingen sa nåt eftersom vi inte sprang i bredd, man hörde bara de tyst tass-tass-stegen i en lätt upptrampad stig i snön som föll igår. Åh, nu längtar jag till våren då man kan springa i skogen, utan att behöva frysa eller tänka på megamycket kläder!
Twinsen och William var rätt glada idag. Fast de hade trötta föräldrar. Lycka är att få lov att hoppa i fammos och faffas säng och leka med bilar och garage precis som man vill på en hel övervåning!
Och kramas vill de gärna, men inte hur länge som helst. Isaac har lärt sig att räkna till fem (!) på finska.
– Yssi, kassi, koolme, neejä, viisi! säger han i rasande fart. Vilken lycka att ha en storebror att lära sig av!
Bolltrolleri
Inatt kröp temperaturen ner till -30° och då börjar det bli lite kyligt! Jag har firat ett nyår i Vasa för många år sedan, med syrran och vi skulle ut och skjuta raketer vid tolvslaget. Vi skulle bara gå en snabbis till en öppning på fältet nedanför, men då höll vi på att frysa utskotten av oss! Idag läste jag att löpskolans ultragrupp (de som siktar på att springa 100 km senare i vår) hade satt nytt köldrekord, när de var ute och sprang i -28°. Okeeeej, det där är liiite över min nivå och då menar jag inte längd- eller fartmässigt!
Vi stack till Mehukatti Lastenmaailma, ett lekland som bjöd på öppna dörrar och fritt inträde idag. Det ligger ett stenkast ifrån oss så det är egentligen konstigt att vi inte är där oftare.
Det finns egentligen bara ett litet problem med att gå dit med alla tre ungar. Det finns två områden där; ett för 0-3-åringar, ett annat för de äldre. Jag trodde Wili skulle trivas i de stora rutschkanorna, vilja leka i labyrinterna och klättra som en galning. Men icke. Han ville visserligen springa ifrån oss som en tok, inte alls lyda i början (fast vi hade förberett oss och pratat om att ingen springer ifrån nån annan osv osv) men det var som att tala för döva öron. Det värsta var väl att W höll på att springa in i de andra, mindre barnen och inte brydde sig om det, utan bara fortsatte. Alterntivt, kasta bollar på vuxna som satt med sina miniungar där (och som tänkte att deras barn ALDRIG ska få bete sig sådär offentligt). Suck. Jag vet inte riktigt om Wili bara ville springa av sig – eller om han inte kunde tala om att han var höjdrädd! För när jag skulle klättra med honom i de stora borgarna, var han jätterädd och backade ut. Kanske visste han inte själv att han var höjdrädd heller och jag har inte tänkt på att det så.
Efter att ha sprungit av sig en stund gick det faktiskt bra och W fick stanna på lilla sidan, med de minsta. Fammo var med och det är ju ganska självklart att den som är stor också vill leka tillsammans med familjen. Fast han har så mycket mer energi att bränna, så det tog ett tag innan vi nådde en deal och allt gick bra. Sen var det inga problem.
Favoritleken. Räknaren stod på 300-nånting när vi började och slutade på 999. Man fick en poäng för varje boll som hamnade i hålet. Kanske vi får satsa på en basketkarriär åt W, som tycktes älska denna lek? 🙂
Jag tror vi tröttade ut de andra, för vi var där längst. Då blev det lugnt så att alla kunde vistas på samma ställe, utan att man har dåligt samvete för att köra bort nån annan, liten eller för att man skrämmer bort de små. Och så får man själv larva sig i bollhavet (som jag alltid älskat sedan barnaben). ”Simma, simma”, sa Milja som genast fattade vad det var frågan om, medan Isaac hellre klättrade i den lilla trappan och plockade bollar.
Vi har ätit skräpmat, på fel tider, men vi hade jätteskoj och alla barn och vuxna var glada även när vi for hem. ^_^
Iskylan
Nej nu är det nåt som är galet! Det är knallkallt i sydväst och 400 km ut är det mycket varmare! Nåja, jag önskade ju mig vinter. Det var en vacker vinterdag idag, och jag njöt av den – inomhus.
Mika skulle ut och galenspringa kylan till trots.
Isaac ville att jag skulle ha tuttu och försökte smyga den i min mun, medan jag stojade med Milja och fotade henne. ”Mamma ha tutti!” sa han hundra gånger och fnissade!
Efter en del felfakturor och kravbrev på foton som aldrig kom, fick jag utrett det här med syskonbilden. När ungarnas bilder kom, skickades de dessutom till oss i tre olika kuvert, alltså med tre separata porton, fast det finns bara två grupper på dagis. Seppäläs skolfoto hävdade att de skickar bilderna gruppvis, men det stämde ju inte heller. Nåja, jag har lämnat min åsikt till företaget och förstår att de fakturerar och kodar bilderna med personliga taggar/referenser, hoppas iaf det ändras i framtiden. Nu har vi fått syskonbilden, den blev rätt bra och jag tycker man ser det extra tydligt att tvillingarna är just tvillingar på den. Den gamla felaktiga fakturan och kravbrevet för de andra bilderna som inte kom, är makulerad.
Ni borde förresten vara med om den här ljudnivån när ungarna äter. Det är helt sjukt. Jag fattar inte hur de kan få så mycket ljud ur sig! Alla ska äta samtidigt, alla ska ha nåt samtidigt och man far runt som en skållad råtta mellan diskbänk, mikro och kylskåp, fast man tycker man förberett bra. Det går inte att duka, för twinsen drar iväg med det de kommer åt eller bankar i alla tallrikar med skedar och bestick. Fast sen leker de så sött, Isaac slappar med mig, vi skojar och bygger tågbana (trots att Milja bara vill kliva över den hela tiden så den ramlar sönder).
Men ibland… ibland lyckas lillkillen hitta en stund då han får ha tågbanan för sig själv, när William glömmer bort sitt bygge eller försjunker i Candy Crush och Pet Resque, och såna stunder ska man ta vara på.
Fota åt mig
Igår innan jag gick till körövningen bad jag Mika ta kameran och fota lite, som jag brukar göra. Hmm, det där kanske man borde göra som en utmaning till andra bloggar. ”Fota åt mig” och se vad det blir.
Nej, men va, på mig? säger hon som är van att vara bakom.
Dagens tillbakablick: Med sisådär trettiofem år mellan bilderna. Jag ser ungarna som en uppgraderad version av mig.
Starten
Hjälp va mycket det är som jag inte vet om löpning! Vi startade löpskolan med föreläsning och info ikväll. Det var allt från kläder till kostråd, ganska grundläggande, men ändå. Jag har ju joggat på lite för egen maskin här hemma det senaste halvåret och ändå känns det som att allt är nytt. Inte göra si eller så, tänka på rullande steg och armar, sätta upp mål, och inte få för kallt om akillessenan. Och dessutom hinna med min andra, vanliga skola och barnen. Jag är däremot jättetaggad och ser fram emot en mångsidig träning, jag vet att alla detaljar klarnar med tiden. (PS. Nu förstår jag varför du sprang såna där 150-meterssträckor, Rockmom! Hos oss kallas de för vetoja). Mitt största problem kommer att vara mitt eget ego, att jag vill mer, för snabbt, än jag klarar av. Fast jag brukar tänka på det som så, att jag inte ska springa snabbare än mitt ego.
Dagens pulka:
Nummer ett vi slitit ut i vinter. Arma grus.
När jag kom ut från kvällens föreläsning hade det börjat snöa. Stora, fluffiga flingor som blåste av bilen när man körde iväg. Härligt! Kom tillbaka, fina snö! Det är mycket vinter kvar, men det är en ljusare och finare vinter! Och Mika hade bakat bröd, gott!
Ikväll la jag alla ungar på en gång. Det var en del meck och knuff innan alla fick plats som de ville. William ville hålla min hand, fläta ihop fingrarna med mig, Milja ville ligga på min arm och Isaac, han bara var. Milja ville ha och sedan inte ha täcke, jag fick absolut INTE sjunga om trollmor, och William höll för öronen när Milja skrek: Nääää näää!!! medan jag försökte lugna ner den lilla, söta skocken med barn. Då sa William:
– Vem har pruttat?
(obs, detta är ett väldigt farligt ord för mig. Jag har svårt att låta bli att skratta, jag har en hemsk bajshumor, men vet att jag bör behärska mig så att ungarna får nåt vett och inte drar pruttskämt hela tiden).
– Tja, det är inte jag. Men du… det är säkert matoset, det kan lukta lite konstigt ibland från vår köksventil. Det kan dofta som prutt när det blandas i luften.
– Jag tycker det luktar rumpa, sa William lugnt och eftertänksamt.
Då klarade jag det inte längre. Smilbanden åkte upp till öronen och vi flabbade en stund innan jag sa att de får vara slut på prutt- och bajsskämt för idag, om nån ska sova. Då hade Isaac redan somnat och jag kröp ihop med bara de andra två. Mysigt värre. Vilken lyx det är, att ungarna är små ändå. Visst är de busiga, men ibland är det bara så förhärdat söta. Och ibland är jag faktiskt lyckligare av att ha hjälp från dagis, när jag får vara en mamma med Extra Allt. Inte bara hemmamamman, utan med jobb, träning och en massa, sköna typer runt mig.
Plugg, garn och sockerbagare
Alltså snark! Varför är det så tungt att gå i skola? Och om det är tungt för eleverna, hur är det för lärarna? Idag hade vi 08-16 idag självfallet har jag svårt att somna varje söndagkväll. Varför är det så? Nåja, jag är jätteglad över skolan i alla fall, förutom att vi går framåt med en rasande fart! Det vi hade uppdelat på åtta eller tio tillfällen för två år sedan, har vi nu på två olika gånger. Bakterier och virus, bakteriofag, virulens, gramfärgning, strukturer… Jag känner mig nästan skyldig när jag sitter med papper och anteckningar som jag har från förut, för vi har faktiskt en mycket sämre lärare den här gången (som vägrar hålla sig till saken, utan vill förklara en massa strunt runt allt. Jag saknar Tuire!). Jag antecknar på finska och repeterar facktermerna, lucky me.
Efter skoldagen hade jag en lyxstund; ungarna fick åka med pappsen till fammo och jag hann kolla på sockgarnen vid Käsityö-Eliisa (inte det stora Lankamaailma, utan vår egen lokala affär, vilket jag tackade dem för) och ett par reanystan fick följa med hem.
Mmmm, lite vegepizza i Hansa, reakläder från Cubus, mammalyx! De sålde stickade tröjor för 9,90 styck och linnen för 4,95. Jag älskar den här kort framtill-längre-bak-trenden och tänker att man knappast får såhär mycket garn för 9,90, fast det skulle vara akryl och man ville sticka själv. Dessutom är det kallt i skolan, så det är extra bra. Jag hittade ett nattlinne (ok, t-shirt-ish, men ändå) för 2,90, hur ofta händer sånt? 😀
Ikväll somnade jag mellan två varma och busiga tvillingar. Älskade barn. De har fått för sig att jag ska pussa dem och deras fötter när de ska somna. Jag pussar och pratar. Milja pratar ännu och mer och sjunger med när jag sjunger.
– Meeeja, meeja, säger hon när jag slutar – och jag fortsätter. Dessutom är tvillingarna inte sams när det gäller vilka sånger som ska sjungas!
– Sockejbaagaa, säger Isaac och jag börjar:
– En sockerbagare, här bor i staden...
– Näääj, näääj! ropar Milja.
– Jo, men du får välja nästa sång, Milja och fortsätter:
– här bor i staden….
– Näääj, nääääj!
Fast jag får henne att inse att jag tänker sjunga sången till slut i alla fall och nästa gång får hon välja först. Vi har pussat alla fötter (Nannan! säger de då och det innebär att man ska pussa den andra också, men hur kan man ens motstå att pussa små mysiga, varma tår? :D) och nu sover alla sött. Snark! Jag har redan somnat en gång ikväll i Ws säng. Långa, bra måndagar tar ändå snabbt slut.
Bittes blogg 