Bolltrolleri

Inatt kröp temperaturen ner till -30° och då börjar det bli lite kyligt! Jag har firat ett nyår i Vasa för många år sedan, med syrran och vi skulle ut och skjuta raketer vid tolvslaget. Vi skulle bara gå en snabbis till en öppning på fältet nedanför, men då höll vi på att frysa utskotten av oss! Idag läste jag att löpskolans ultragrupp (de som siktar på att springa 100 km senare i vår) hade satt nytt köldrekord, när de var ute och sprang i -28°. Okeeeej, det där är liiite över min nivå och då menar jag inte längd- eller fartmässigt!

Vi stack till Mehukatti Lastenmaailma, ett lekland som bjöd på öppna dörrar och fritt inträde idag. Det ligger ett stenkast ifrån oss så det är egentligen konstigt att vi inte är där oftare.

Det finns egentligen bara ett litet problem med att gå dit med alla tre ungar. Det finns två områden där; ett för 0-3-åringar, ett annat för de äldre. Jag trodde Wili skulle trivas i de stora rutschkanorna, vilja leka i labyrinterna och klättra som en galning. Men icke. Han ville visserligen springa ifrån oss som en tok, inte alls lyda i början (fast vi hade förberett oss och pratat om att ingen springer ifrån nån annan osv osv) men det var som att tala för döva öron. Det värsta var väl att W höll på att springa in i de andra, mindre barnen och inte brydde sig om det, utan bara fortsatte. Alterntivt, kasta bollar på vuxna som satt med sina miniungar där (och som tänkte att deras barn ALDRIG ska få bete sig sådär offentligt). Suck. Jag vet inte riktigt om Wili bara ville springa av sig – eller om han inte kunde tala om att han var höjdrädd! För när jag skulle klättra med honom i de stora borgarna, var han jätterädd och backade ut. Kanske visste han inte själv att han var höjdrädd heller och jag har inte tänkt på att det så.

Efter att ha sprungit av sig en stund gick det faktiskt bra och W fick stanna på lilla sidan, med de minsta. Fammo var med och det är ju ganska självklart att den som är stor också vill leka tillsammans med familjen. Fast han har så mycket mer energi att bränna, så det tog ett tag innan vi nådde en deal och allt gick bra. Sen var det inga problem.

Favoritleken. Räknaren stod på 300-nånting när vi började och slutade på 999. Man fick en poäng för varje boll som hamnade i hålet. Kanske vi får satsa på en basketkarriär åt W, som tycktes älska denna lek? 🙂

Jag tror vi tröttade ut de andra, för vi var där längst. Då blev det lugnt så att alla kunde vistas på samma ställe, utan att man har dåligt samvete för att köra bort nån annan, liten eller för att man skrämmer bort de små. Och så får man själv larva sig i bollhavet (som jag alltid älskat sedan barnaben). ”Simma, simma”, sa Milja som genast fattade vad det var frågan om, medan Isaac hellre klättrade i den lilla trappan och plockade bollar.

Vi har ätit skräpmat, på fel tider, men vi hade jätteskoj och alla barn och vuxna var glada även när vi for hem. ^_^