Starten

Hjälp va mycket det är som jag inte vet om löpning! Vi startade löpskolan med föreläsning och info ikväll. Det var allt från kläder till kostråd, ganska grundläggande, men ändå. Jag har ju joggat på lite för egen maskin här hemma det senaste halvåret och ändå känns det som att allt är nytt. Inte göra si eller så, tänka på rullande steg och armar, sätta upp mål, och inte få för kallt om akillessenan. Och dessutom hinna med min andra, vanliga skola och barnen. Jag är däremot jättetaggad och ser fram emot en mångsidig träning, jag vet att alla detaljar klarnar med tiden. (PS. Nu förstår jag varför du sprang såna där 150-meterssträckor, Rockmom! Hos oss kallas de för vetoja). Mitt största problem kommer att vara mitt eget ego, att jag vill mer, för snabbt, än jag klarar av. Fast jag brukar tänka på det som så, att jag inte ska springa snabbare än mitt ego.

Dagens pulka:

Nummer ett vi slitit ut i vinter. Arma grus. När jag kom ut från kvällens föreläsning hade det börjat snöa. Stora, fluffiga flingor som blåste av bilen när man körde iväg. Härligt! Kom tillbaka, fina snö! Det är mycket vinter kvar, men det är en ljusare och finare vinter! Och Mika hade bakat bröd, gott!

Ikväll la jag alla ungar på en gång. Det var en del meck och knuff innan alla fick plats som de ville. William ville hålla min hand, fläta ihop fingrarna med mig, Milja ville ligga på min arm och Isaac, han bara var. Milja ville ha och sedan inte ha täcke, jag fick absolut INTE sjunga om trollmor, och William höll för öronen när Milja skrek: Nääää näää!!! medan jag försökte lugna ner den lilla, söta skocken med barn. Då sa William:

– Vem har pruttat?
(obs, detta är ett väldigt farligt ord för mig. Jag har svårt att låta bli att skratta, jag har en hemsk bajshumor, men vet att jag bör behärska mig så att ungarna får nåt vett och inte drar pruttskämt hela tiden).
– Tja, det är inte jag. Men du… det är säkert matoset, det kan lukta lite konstigt ibland från vår köksventil. Det kan dofta som prutt när det blandas i luften.
– Jag tycker det luktar rumpa, sa William lugnt och eftertänksamt.

Då klarade jag det inte längre. Smilbanden åkte upp till öronen och vi flabbade en stund innan jag sa att de får vara slut på prutt- och bajsskämt för idag, om nån ska sova. Då hade Isaac redan somnat och jag kröp ihop med bara de andra två. Mysigt värre. Vilken lyx det är, att ungarna är små ändå. Visst är de busiga, men ibland är det bara så förhärdat söta. Och ibland är jag faktiskt lyckligare av att ha hjälp från dagis, när jag får vara en mamma med Extra Allt. Inte bara hemmamamman, utan med jobb, träning och en massa, sköna typer runt mig.