Skip to content

Självförtroendet

24 januari, 2013

ritritet43
ritritet4
ritritet1

 

– Mamma, jag kan inte rita bilar! sa William argt ikväll. Det var bara killarna och jag hemma, Mika och Milja åkte till posten och affären och jag passade på att pyssla i vardagsrummet när jag visste att det inte blev nåt trät mellan tvillingarna om pennor.

– Jodå, det kan du visst! Vill du att jag ska visa?
– NÄ! Jag kan själv!
Han försöker på nytt och kastar sen pennan.

Det blir bara FULT! säger han arg och lägger bort pennan.

– Varför säger du så? Jag tycker inte alls det är fult. Alla ritar på sitt eget sätt.

Sen kom jag att tänka på att det kanske låg något bakom det hela.

– Är det nån som har sagt nåt på dagis?
– Jo….
– Vem har sagt det? Jag blir inte arg.
– Det var NN.
Nästa gång tycker jag du ska gå och säga åt en dagisvuxen, man får inte säga att någon ritar fult, det är dumt och det sårar. Man blir riktigt lessen.
– Men dörren till rummet var stängt.
– Äh, jag tycker inte du ska lyssna på honom/henne alls! Dessutom kan inte alla vara bra på en sak; du kan ju räkna jättelångt och du kan skriva alla bokstäver, kan han/hon det?

Nä, bara till tio kan han/hon räkna. Och vet du vad, man kan stänga öronen! säger W tvärsmart.
Det tycker jag låter bra!
Vi fortsätter vårt pysslande.  Plötsligt duger Williams ritade bilar igen. Han behövde kanske bara förstå det. Vi klipper bilder ur reklamblad och ritar hus, inredning, värmepump och ”strömsparare”. Wili ritar vindkraftverk, som han såg från Viking-båten och Isaac klottrar överallt och jag säger att han är konstnär som bidrar med eget klotterkonst.

Va svårt det är, det här med självförtroende och att få någon att förstå att man är unik, men ändå lika som de andra. Att man duger. Det är ju en process som fortsätter genom hela livet. Jag är i alla fall glad över att William blev glad igen. Det kommer att komma många, många gånger när han inte vågar berätta saker åt mig, men jag hoppas i alla fall att han berättar nånting.

Vi låg i en hög, alla tre barn och jag i stora sängen, efter att vi hade läst saga idag.
”Mamma, du är så ljuvlig, vad skulle jag göra utan dig?” säger W och kramar mig och jag bara rinner bort av värme i hjärtat. Sen kommer vi till dagens visa: ”En sockerbagare” som slutar med ”och är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du gå” och William säger:

– Mamma, jag är inte stygg, jag skulle nog få smaka. (jag tänker på alla gånger han busar och skriker och säger emot oss, men det är bara långt, långt borta. För oftast finns det en orsak till att barn beter sig arg och aggressivt).
– Du är inte styggt, du är snäll, men du busar ibland. Det gör alla barn.

Mina fina ungar, vad skulle jag göra utan er?

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: