Ja herregud, den här vardagen
Tack och lov att den här praktikperioden håller på att ta slut snart, för den håller på att äta upp min energi och hela mitt väsen. Det är jätteroligt och intressant i sig, om man skulle ha haft bara den. Nu är det sjuka barn, förskolebesök, nya uppgifter från skolan (eftersom vi har skola en dag i veckan också samtidigt) och barn och skjuts och papper och räkningar, konserter och LIV så att jag håller på att tappa andan.
Sången har varit min oas, jag öser kraft ur mina sångarvänner! Men löpskolan har fått vila. Jag känner inget sug att springa eller träna, bara det motsatta. Mika tycker att jag inte ”ska kasta bort det jag nu lärt mig” men så är det väl inte. Jag orkar bara inte just nu. Jovisst, vi ska springa en mil i midnattsloppet nu på lördag och det har jag varit inställd på, men det tar vi på talang. Det ska nog gå. Sen kanske jag orkar ta nya tag igen. Det har blivit så långa och tunga pass, även på de vanliga träningarna nu, eftersom alla har kommit så framåt, att jag känt att det bränt mer än det har givit mig och så ska det inte vara.
Ett tag trodde jag att det var inbillning. ”Såhär tungt kan det ju inte vara, andra jobbar ju samtidigt som de har småbarn också”. Jag frågade en väninna, som går i min klass. Hon är en riktig hurtbulle, tränar en massa, har dietgrupper och tre söner (tvillingar 14 år och en till som är 12). Hon har läroavtal, dvs, hon skolar sig vidare till instrumentskötare, samtidigt som hon jobbar på en hälsostation. Nu har hon också bytt ställe, hon har praktikveckor precis som vi andra – och hon känner precis samma utmattning när veckan är slut. TACK, tack för att du berättade, det var så skönt att höra! Det är inte bara jag, jag är inte bara lat, även om jag säkert är det också.
Jag har snurrat som en pingisboll idag mellan dagis och den blivande förskolan åt William (och sedan även twinsen) idag (föra ungarna, hämta W, åka till förskolan, hämta twisen). Jag förstår om det känns som en chock för William att komma från ett tryggt dagis, där man är äldst, till en plats mitt i stan, med sammantanget hundratals förskole- och lågstadieelever. I år är de 15 gånger 3 i bara förskolan och den är alltså på svenska. Tur att grupperna är så små, det känns fint. Och bekant har vi, både jag och William. Det är lite så att den där småbarnstiden bara rusar förbi, man är kanske på mammagrupper och sånt, sen sammanstrålar man i skolan igen med ungarna. Liv, härliga, men intensiva liv. Det blir nog bra det här, men det kräver tillvänjning för oss alla. Bara en sån sak som att det är strängt förbjudet att köra in på skolgården. Jag kommer ju från byskola med 50 elever, där man fick röra sig hur man ville. Nu pendlar vi mellan bussar, fotgängare och bilar och trafik, strax utanför skolgården.
Vi fick lov att husera hos fammo och faffa ikväll. Jag slocknade på soffan och ungarna stökade ner.
– ”Det gör inget”, sa fammo&faffa.
– ”Kakkablöja, baaaajs”, sa Isaac och det är ungefär det han svarar på de flesta frågor nuförtiden – och skrattar.
– ”Nej, neeej, jag bill inntte”, sa Milja, men emellanåt höll hon faktiskt med oss.
Vi har bilar i sängen, dockor, små leksakspajer. Det är alldeles för mycket damm och ludd på vardagsrumsmattan, men som tur är, kan man inte dammsuga efter klockan nio. Det är HELG efter imorron och det betyder pigga barn (som annars ligger och drar sig och INTE vill stiga upp, förutom Isaac) när vi ska till dagis. Det är kläder och små högar överallt och killarna måste få nya lenkkiskor. Det är sand, sand, sand i tamburen och kettlebellsdunkande på balkongen. Men Mika bytte i alla fall till sommardäck på bilen, skönt!
När jag lägger twinsen tackar jag gud att det äntligen blir en stunds lugn och ro och Milja slänger armarna runt min hals. ”Lijja mamma”, viskar hon kvittrande och somnar. Man kan inte var arg på nån som kramas. Eller som är så söt. Åtminstone inte när de sover.
Sjukling med tåg
Tack alla som fört vidare vår namninsamling! Fortsätt att sprida vidare! Det är 414 namn i skrivande stund och jag hoppas kunna överlämna listan åt familjen, så att de skulle få det lite lättare att få en vårdare, att träffa honom oftare om han ska vara kvar och att han skulle få mer sysselsättning – ja något som skulle bli mer humant. Det verkar ju vara svårt att nästla in sig i redan hård skriven byråkrati.
Från en familj till en annan, vår egen.
Förra veckan var det Milja som hade feber tre gånger, den här veckan verkar det vara Isaacs tur. Och jösses, vad är det här för dunderförkylning? Blä för snor och slem. Isaac ville till dagis med storebror och syrran idag, och blev arg när inte han fick sätta på kläder och stövlar. Istället har det blivit en massa Cars 2. Sen orkade jag inte mer med det och byggde en lång tågbana. När man är själv får man ha många vagnar i lugn och ro.
Lycka är att ha så många bitar att man kan bygga en lååång bana. 😀
Ibland känns det verkligen som om vår familj är stor. Som nu, när jag tänkte på att Isaac och jag är hemma, medan tre till är på kommande. Och när jag fyllde i en enkät/tävling från K-affärerna. Jag drömde förresten härom natten att jag skulle få trillingar och att de var stora som räkor, men sparkade som fullstora bebisar. Det var en riktig mardröm! 😀
Ett hugg i hjärteroten
Jag hade tänkt skriva om alltings jä*lighet idag; ungarna vaknar lite efter 06.00 och själv är man dödstrött och hela dagen far åt fanders bara för det. Men sist och slutligen är det ett lyxproblem.
Jag fick, sent omsider, höra om killen som har Asbergers syndrom/autism och som är inspärrad och har varit det i över 200 dagar på Gamla Vasa sjukhus. Min första tanke var: Men va fan, igen? (jag har inte ÖT eller Vbl som pappertidning, men e-nummer och eminenta vänner på FB som håller mig uppdaterad och )
Jag skulle ha förstått det, lite grann, om det var tidigt 70- eller 80-tal. Jag var faktiskt på väg till samma plats, för att jag hade så ”groteska tics” och för att jag slog mig själv på ögat och viftade med armarna och hade så svårt att över huvud taget vara med andra människor. Min mamma var säkert helt slutkörd och hon bad faktiskt om att få mig flyttad till samma plats där den här killen sitter nu, ovetande om vad det egentligen innebar. Jag missade min utgång från sjätte klassen, jag började i sjuan – mot alla odds – tillsammans med alla klasskamrater, för att jag fick hjälp och stöd. Jag träffade en läkare som fattade att det här skulle gå bra, att det skulle lugna ner sig. Ja, som sagt, allt det där är överspelat för min egen del, men jag vet att det har funnits andra som kommit efter mig, långt senare, med bland annat Tourettes syndrom, som har varit i karantän eller fast på Vasa sjukhus -i isoleringen. Hur kan det hända? Det har också handlat om underåriga som inte ens tillåtits ha telefonkontakt när de vill med sina föräldrar och det här är bara så sjukt.
Jag känner inte familjen från Åland, eller grabben som är inspärrad, men det här tog bra. Det tog så jävla bra och jag blev så arg – och besviken, ja, rabiat! Hur kan man tro att ett funktionshinder ska bli åthjälpt av att man spärrar in en person och sätter på tvångströja, under kamerabevakning dygnet runt, inte få se solen, utan kontakt med yttre världen och begränsar kontakten med föräldrarna? Som jag har förstått det, har det varit våld inblandat, att han reagerat kraftigt mot den vård eller de vårdare han varit i kontakt med, men det här kan ju inte vara lösningen?! Men vem skulle inte reagera med våld när man blir felbehandlad? Hur fasen ska man kunna avhjälpa det, med att spärra in en person som är myndig? Han har inte ens fönster och får komma ut nån timme per dag. VAR är människovärdet, var är förståelsen?
Jag fattar att det måste finnas kunnig personal, att man måste kunna handskas med honom, men såhär svårt kan det inte vara. Hur kommer det sig, att personer med Tourette, autism, Aspergers och andra liknande syndrom, inte tas på allvar och felbehandlas – gång på gång? Jag vill ropa, skrika och bura in de där läkarna som gör sånt här, så de själv skulle få uppleva det! Det ger ju trauma för livet! Det är som om vi återupplever 80-talet igen och igen, speciellt jag själv. Jag fick kraftiga, stora tics, men ingen förstod sig på och vi remitterades till mentalvårdsbyrån, där hela familjen skulle gå i terapi och jag fick starka mediciner, som gjorde att jag somnade och var lite i dvala/drogad. Tack och lov förstod några dåvarande barnläkare och min familj att det här inte var rätt väg för mig, fast det såg hemskt ut.
Jag har gjort en namninsamling för att hjälpa den här killen, som sitter där inne, utan kontakt med omvärlden. Skriv på, för att få ut honom! Skriv på för att han ska få vård nån annanstans än i trångsinta Österbottens Roparnäs.
Namninsamling:
http://www.skrivunder.com/aspergerkillen
Hans och familjens blogg:
http://bloggen.fi/psykiatri2000/
Bild: Skärmdump från Vasabladet
Dagens – i lite fler bilder
Dagens toaletthumor:
Varför är det så spännande med toabesök? Idag satt jag, i allsköns ro, tänkte jag och gjorde nummer två, när Milja dök upp.
– Mamma kakkar! sa hon glatt och klappade mig på armen och skrattade. Samtidigt satt William strax utanför dörren, som jag försökte stänga lite grann i alla fall, medan Isaac ropade på mig från vardagsrummet.
Ja-a, vad ska man svara? Det är lite samma sak som när man byter blöja på Isaac.
– Kikkeli, kikkeliiii! skrattar han så nappen guppar i munnen. (=lättsamt ord för snopp på barnspråk)
– Ja, du har en kikkeli, brukar jag svara i normal samtalston, för att han inte ska bli alltför begeistrad i sin dingelidong.
Dagens stora kille:
Vad han växer! Man märker det liksom extra mycket när man får höja handtaget, som var för allför högt ifjol, då i samma höjd som på bilden ovan. Och jo, han borde ha hjälmen på sig.
Dagens familj:
Det bästa och sämsta med att ha tvillingar är att de kan ha varandras kläder. Men ibland blir båda utan. Milja har dock snäppet mindre fötter (smalare i alla fall) än Isaac, så jag köpte en storlek större åt killen, medan Milja fick brorsans. Och idag växlade vi officiellt till tunnare utekläder, när temperaturen visade nio plusgrader.
Dagens felfokus och krokus:
Min mobil vill inte riktigt fokusera. Således har vissa bilder idag lite konstig skärpa. Men det syns att det blir vår, tjohoo!
Dagens sockstickning:
En avslutning på mina Fliegende Untertasse-sockor i Schoppel Wolles garn. Jag hann se lite av Postkodmiljonären idag också och började nästan lipa när den där unga tjejen i kiosken vann en miljon kronor. Äntligen en ung person!
Och kvällen sänker sig med det vackraste blåa sken över bygden. Det enda ljud jag saknar är storspovens drillande över rapalindona.
Solskenslördag
Det har varit en tung, men givande vecka. Jag har huvudet fullt av alla instrumentnamn. Och hur kan det finns sådär många barn med öronproblem, var kommer de alla ifrån? Jag fick också se hur de där örontuberna ser ut (en hade fastnat inuti vår tvättmaskin, i den roterande vingen). De ser ut som pyttesmå, platta smycken i guld, nästan som en så där plupp man sätter bakom ett örhänge, fast ännu mindre. En av mina klasskamrater skrev att hon var med och såg på operationer, till och med kejsarsnitt, men det har jag inte vågat än! Speciellt inte på plastikoperationer. Jag vågar ju inte ens så på sår jag själv får, men har inga problem med långa sprutor och blodiga instrument som kommer in till arbetsrummet. Jag har också fått lära mig hur man ska handskas med specialoperationer, där patienten har HIV, hepatit eller MRSA. Grymt intressant, men mycket småsaker att hålla reda på.
Det kändes också lite extra utmanande när Mika åkte på jobbresa till H:fors och jag var helt ensam med ungarna. Men det gick, det också. Vi hann till och med baka bananmuffins innan maten och alla var nöjda och glada. Det är däremot inget jag skulle orka med hela tiden, jag förstår inte hur man klarar av att vara ensamstående och få ihop alla pusselbitar. Kanske för att man måste, precis som med allt annat.
Idag skiner solen, vi har så varmt på balkongen att jag måste öppna ett av glasen. Ungarna är vilda och Isaac välter ut låda på låda med leksaker. ”Isaac ha lilla lådan, bara lilla!” sa han och drog iväg med ännu en låda till balkongen. Ibland får man sån lust att ta fram dammsugaren och bara SSSCCHHLurp! 😀 Varifrån kommer alla småpryttlar? Vi har i alla fall inte behövt köpa leksaker till twinsen, det mesta är ärvt eller sånt de fått i julklapp eller födelsedagspresent. Eller småkrafs från McD’s (ni vet, vi äter ju alltid så jättenyttigt).
En av de bästa sakerna med våren är solsken och fågelkvitter. Bofinkar, koltrastar, skvatterlabbar och fiskmåsar, välkomna tillbaka! Och så blir det plötsligt väldigt lätt att fota i dagsljus.
Milja fortsätter att klä på sig regnkläder. Jag vet inte varför, men hon tycker tydligen det är väldigt roligt. Båda tvillingarna har börjat prata jättemycket nu också. Isaac växlar till finska när han pratar med Mika, så han tycks redan kunna skilja på språken. Milja pratar (enligt mig) lite mer otydligt, men det beror på vad man pratar om. Isaac tar efter William i nästan allt. Speciellt i att ”allt är bajs” eller ”det här är tråkigt”, fast han inte tycker så. Men man måste ju säga det, när storebror gör det.
Idag satt hela familjen runt middags-/lunchbordet, killarna på ena sidan och tjejerna på den andra. Det var fint. Äntligen kan alla äta, utan att kasta runt sig mat. När William var två år, matade jag fortfarande honom gröt och sånt. Det misstaget gör jag inte om! Jag hamnade att mata honom så länge. Egentligen borde man få andra barnet genast, så man skulle slippa göra dumheter. ^_^
Den där vården
Det har varit flera saker som bunkrats upp inom mig den senaste tiden. Jag brukar gå på kontroll (och för att få tips/stöd) angående min Tourette, men det har varit lite sisådär med vården. Jag hör till neuropolikliniken vid Tyks och man skulle ju tycka att de skulle kunna nåt om TS där, men senaste den här veckan träffade jag en läkare som kollade mina reflexer och bad mig blunda och föra fingerspetsen till näsan och allt sånt där annat som hör till basneurologin. Sen pratar de om att flytta ner mig till den vanliga vården, så att jag skulle ha nån läkare där som skriver ut min medicin och sånt (antar jag?).
– Jaha, men kan kan prata med er ändå, här på Tyks, eftersom de läkare som är på en hälsostation knappast kan nåt om Tourettes syndrom!
– Nja…. alltså nej, då måste de i så fall skriva en ny remiss till oss, du finns inte kvar i våra register.
Jag vet inte vad som är bättre eller sämre. De säger ”no mut sä pärjäät kuitenkin”.. (=ja, du klarar väl dig) i vardagen. Jag har svårt att sitta där och fejka så att de skulle förstå hur det är de gånger jag har mycket tics. Ska man behöva spela in på mobilen eller visa en bit ur Outsiders-avsnittet? Eller ska man bara gå vidare och inse att det är jag själv som måste bara klara mig genom tyngre perioder?
Det går rätt bra på praktiken. Där är det relativt lugnt och man jobbar på. Det svåra är att man samtidigt ska hålla på med skolan, samtal, utvärderingar, samla material till vår portfolio, skriva om praktiken osv osv. Jag kommer hem och vill kasta i mig mat, för att jag är så hungrig och sedan somna på soffan för att vakna till halvannan timme senare. Ska det vara såhär hela livet? Jag vill ju vara med ungarna också.
Sen var det inte så fasligt roligt att höra de andra instrumentskötarna prata och sucka över att det ska komma en ny praktikant dit nästa månad, från den andra gruppen i skolan. ”Ja, men det är ju så att ingen egentligen vill ha praktikanter, men man måste ju”, sa en av de äldre, som jag annars tycker hemskt mycket om och funkar bra ihop med. Hennes ord var inte avsedda att såra, men det kändes en smula konstigt.
”Jo, och X som du är med på dagarna tycker det är lite jobbigt att inte få sköta sina egna rutiner”. Jotack, jag har märkt. Den senare är en sån person som verkar vilja jobba ifred, vilket hennes jobb tillåter, hon är också osäker på vissa egna rutiner och vi, från skolan, ska förehålla oss kritiskt till saker vi ser, men ändå inte gnälla om att nån annan gör fel hela tiden.
Det är ju självklart att teorin aldrig stämmer ihop med verkligheten, men jag tycker att om en sköterska eller instrumentskötare har något viktigt att komma med, måste även kirugerna lyssna. Andra påstår att vi är på bottenskiktet, gräsrotsfolket, som bara diskar. Jag tycker att om man har en vettig åsikt om något som ska förändras och ger klara skäl till varför det ska vara så, borde de andra lyssna. T.ex. vet jag att min klasskompis protesterade mot att alla (smutsiga) instrument hämtade från rummen ett och ett, inte i en sluten hink. Tänk nu efter, man ville ju inte ha andras kroppsvätskor runt sig eller på sig själv. Så hon fixade ett par hinkar med lock, som instrumenten hämtades i och alla lärde sig det. Det är ju för patentien i första hand, som alla såna där småsaker är så viktiga! Då kan man inte bara säga ”jomen, såhär har vi alltid gjort”. Duktiga människor med vettiga åsikter och som vågar stå på sig, brukar synas och få igenom viktiga beslut – små eller stora!
Nu sover tre vilda i en varm hög. Jag tycker jag ser så lite av dem. Fasen också, jag kommer att se tillbaka på den här tiden och undra vart åren TOG VÄGEN? Det gör jag ju redan. Samtidigt ska det bli ganska skönt att inte behöva hämta tre genomvåta och supersandiga barn ur en sandlåda, där den äldsta ibland får för sig att absolut inte lyda, skrika som galning och sticka iväg. Hurra. Vissa dagar vill man bara lägga sig ner och gråta, andra dagar orkar man tänka ”This too, shall pass”.
Mitt bröd är mitt stöd
Våren har visst sådär officiellt till Åbo och med den också vårregnen. Jag tänker att det är en ganska bra sak, eftersom snön smälter snabbare, men är inte lockad att springa. Fast jag kanske borde. Oh well, man behöver inte orka hela tiden, tänker jag och få hem tre genomblöta barn. Jag hann hem först, sålunda hann jag slänga ihop en bröddeg, veggomiddag och koka ris. Det går liksom aldrig att hinna fixa allt, ofta blir det fiskpinnar eller favoriten; broilerbullar. Man ska ju inte äta så mycket halvfabrikat, men hur sjutton bär man sig åt när båda kommer hem samtidigt och ungarna grinar?
Det har varit en lång kväll. Isaac är så otroligt bestämd av sig just nu. Han vägrade ge ifrån sig en Mazdabil vid maten. Vi brukar ge med oss, men den här bilen var helt enkelt för stor för matbordet. Så halva maten lyssnade vi på ”Vill ha massdabilen me, vill ha massdabilen mee”. Alltså jöössseeees va de orkar hålla på! Milja var mammig och ville krypa upp med mig. Twinsen snodde nappar av varandra och var osams om vilket tvprogram de skulle se eller nåt annat.
William hakade på busandet, han ville heller ingenting (inte ville han i morse heller. Jag kommer alltid för sent till skola, när vi tar ungarna, så jag brukar ta bussen, men inte idag) och jag fattar inte hur vi ska göra när han bara backar och vägrar. Jag försöker lyssna och prata vänligt, men bestämt och det går ibland. Försöker hitta på nåt helt annat att tänka på eller prata om, men det går helt enkelt inte när man t.ex. ska iväg och måste passa en tid. Håhåååjaja, när twinsen blir tre och får lika stark vilja.
Fast det där brödet jag gjorde blev det bästa på länge. Jag ville baka det som en blomma, som brytbröd. Såg det på ett hotell en gång och det var bara så mysigt. Och den här gången lät jag brödet jäsa länge, hade i både grahamsmjöl och vanligt vetemjök, lite honung, hackade oliver och smält smör istället för olja. Och det blev jättefluffigt och gott!
Idag skulle Leonhard Euler ha blivit 306 år. Tänk att ha klurade ut krångliga matematiska analyser redan på den tiden. Det tycker jag är lite coolt. Det ska vi fira med lite derivata! Haha, nej, skojade bara, jag har fullt sjå med våra instrument i skolan och allt det nya där, samtidigt som praktiken fortsätter. Ikväll kommer äntligen Star Trek: Next Gen lite tidigare än vanligt, så man kan se det.
Uppsalabesök, våfflor och ungar
Åh, vilken rolig och fartfylld helg det har varit! Den började tidig igår, lördag morse med övning i ottan. Vi, Åbo Damkör, hade träff med vår syskonkör Munviga från Uppsala och övade ihop med pianisten redan lite efter nio på morgonen. Jag trodde jag skulle vara mer trött, men ivern infall sig och jag kokade gröt åt tre hungriga och glada barn, innan jag åkte iväg.
Och vilken fin konsert det blev! Nästan två timmar lång (!) ihopräknat, massor av folk som lyssnade. Grattis ÅD, 65 år! Vi hade även vår äldsta körmedlem på plats, som nu snart fyller 102 år och som sjöng med när kören grundades. Hennes dotter och dotterdotter var också med, det kändes häftigt!
Modiga Munvigorna tog av sig tröjan och ställde sig och sjöng en egen version av ”We will rock you”, med nitar, läder och tatueringar på armarna! Det handlade om kvinnorns hushållsarbete och vardagsliv och var en så skön konstrast till vårt med körtraditionella program! Tack, ni rockar!
Och kvällen fortsatte i samma goda anda, med mycket god mat (åååh, nån annan som lagar mat åt mig och den är varm och jag får äta ifred, det är så lyxigt!) och med spex. Jag måste erkänna att första gången jag såg er i Uppsala, Lena och Gina, kände jag inte igen er! 😀
Även fotografer hamnar på bild ibland. Tack Matti!
En annan skön sak med att träffa folk från Sverige är kulturen. Vi pratar om samma Let’s Dance, vi pratar samma språk och har liknande låtar vi gillar. Jag gillar en massa saker i Finland också, jag har liksom två grupperingar av människor jag umgås med, där den andra gruppen består av alla finskspråkiga jag gillar och jobbar med, men där skämtar vi om lite andra saker. Jag anser mig själva vara trespråkig; jag klarar mig bra på finska, svenska och engelska, men det vore en lögn att påstå att jag kan frambringa alla mina nyanseringar på alla tre språken.
Ett av programnumren var en tipsrunda, där man bland annat skulle veta hur Pelle Svanslös blev av med sin svans, var Carl von Linnés universitet ligger och hur långt det är mellan Åbo och Uppsala i kilometer. Jag och Eva, från Munviga vann, jee! Vår vinst var godis och ungarna var glada ikväll, för jag tog hem det som blev över (en hel del!)
Late nite med tre tuffa! 75 procent Österbotten! 😀 Tack! (och ändå inte så trött i morse, men jag kom inte till Aula, tyckte jag ville va med familjen lite också)
Idag fortsatte det busiga hemmalivet, som det brukar fullt ös! Mika lagade salvia e burro, ungarna åt fiskpinnar och jag stekte våfflor, serverat med vaniljvisp, i brist på vanlig grädde. Det här me bakpulver i våfflorna är en återkommande favorit, de blir så fluffiga! Igår hann jag också gå via torget och köpa deras underbara sallader – det är ett vårtecken! Det var där jag köpte en massa underbar Lollo Rosso och salvian till dagens pasta – mumsigt!
Miljan med viljan var lite extra söt och åt en och en halv våffla – efter maten! Mammas tjej!
”Har du skrivit det här själv?”
” Nä, det var en kompis som skrev”, sa William.
Haha, skön kompis i så fall! Jag säger som Alfons pappa, när Alfons lärde sig knyta – åh så bra att grabben kan själv!
Nu sover tre nybadade ungar och jag tänker att det egentligen är väldigt lyxigt när man fortfarande får krama, pussa och ha sina barn hemma varje natt, även om man ibland blir lite knäpp på utsmetad yoghurt, blöta byxor, den-här-egna-viljan och utvälta leksakslådor. Allt har sin tid.
Fredagsbilder
Bäst just nu: Utan tvekan!
Krokusprakten utanför Konserthuset. Som sagt(sett?) ligger det snö kvar på en massa ställen, men vägsopebilarna går varma och gruset försvinner med fart. Mera vår, hurra för våren!
Här hemma är det full rulle! Fullt med liv och ös! Milja älskar att hoppa i sängen och ibland blir jag riktigt rädd att hon ska studsa ut! Inte kan man ju förbjuda dem heller, så länge sängen håller. ^_^ Är det här nån tjejgrej; det med att man älskar att studsa, hoppa och gunga? Isaac tycker också det är skoj, men inte alls lika ofta.
Det är rea-hysteri i stan, precis sådär innan löning. Fast nu – äntligen -har penningkrisen retts upp! De hade gett mig ett felaktigt beslut på Arbetsförmedlingen, där de påstod att jag inte hade rätt till nåt studiestöd. Efter att ha spenderat ett par timmar med Kela och senare Arb.kraftsbyrånk, fick jag det upprett. Men nog är det väl som själva sjutton att man ska behöva vaka över alla sina elektroniska knasblanketter?! Jag gick runt lite på rean idag, men blev mest knäpp. En av de på bilden ovanför fick följa med hem och ungarna fick fredagsgodis från Stockmanns Galna Dagar-utbud.
Dagens sockstickarutbud:
Just nu stickar jag en socka i taget, sen återvänder jag till den första eller nån annan, eftersom det ofta är tråkigt att sticka en likadan. Men när man stickar fler på samma gång, är det lite omväxlande.
Milja har roligt med en lysande ballong och retar sin bror ibland, genom att ta av honom bilarna. Eller så gör de tvärtom. Fast egentligen är de ganska goa, våra små. Om man säger: ”Isaac Riiis” åt Isaac, svarar han: ”Gosegjiiis!”
Jag har fått ett passerkort till jobbet. Det känns så fantastiskt stort! Jag har ju inte haft ett riktigt jobb på åratal (ja, det är ju sant) och känner mig plötsligt så… viktig igen! Idag hade vi fullt upp, men som tur var, somnade jag klockan nio igår. Det enda tråkiga med att somna så tidigt är att den egna tiden försvinner helt, eftersom twinsen vaknar lite efter kl 06 och före det orkar jag inte gå upp.
NU är det fredag, fredag på riktigt och jag njuter! Fast nån sovmorgon blir det inte. Vi har jubileumskonsert med vår kör, får Sverigebesök och ska hålla konsert med dem på söndag! Massor med program, men roooligt!
Att slösa
Ibland när jag har varit riktigt trött och sur, har jag spottat och fräst åt Stadiums gamla reklam: ”Slösa med energi så får du mer”. Det var nåt i den stilen jag såg på en buss för ett par år sedan och då irriterade jag mig jättemycket på texten.
Ikväll har jag däremot sjungit, slösat, sprungit och njutit. Vilken tur att jag har kören! Det är ett så välkommet avbrott i den här praktikvardagen, även om jag trivs jättebra där jag är. Men jag drömmer till och med om tvättmaskiner och instrument från vården, det är så otroligt intensivt nu. Dessutom borde vi skriva rapporter om alla desinfektionsämnen och grejer och hej faderuttan-saker de använder.
Jag kom hem lite före Mika och barnen. Satt och redde ut felaktiga beslut med Arbetskraftsbyrån, fixade mat, eftersom jag trodde jag skulle dö av hunger (kan kaffe speeda upp ens ämnesomsättning sådär?). Arbetskraftsbyrån har verkligen trasslat till det. Del lät idag meddela att jag inte alls har rätt till studiepenning, fast jag alldeles nyss fick ett papper från dem att min utbildning var godkänd. Ändå sitter de inne med pengar för de senaste sex veckorna. Så kan man ju inte leva i en familj med fem personer! Varför ska det vara sånt trassel med alla elektroniska blanketter? Nästa gång tänker jag verkligen inte skicka nåt via e-post utan GÅ IN dit och SE TILL att nån får pappret i handen. Hur mycket man än prisar allt det här papperfria kontoret, verkar det inte funka. Fler och fler servicepunkter, inom post-, bank- och försäkringsbranschen, allt ska skäras ner. Nånstans måste en smärtgräns komma emot.
Slocknade på soffan. Vaknade och vimsade iväg till körövningen. Men hjälp va skönt det var att bara få tänka på sången. När jag åkte hem hade solen gått ner och himlen var mjukt blå. Inte sådär kolsvart som om vintern, utan behagligt sammetsblå med rosa tussmoln. Jag måste bara ut och springa lite. Äntligen kommer längtan tillbaka – och jag tog det bara lugnt. Det är så många i min omgivning som blivit så bra på löpning, att jag måste hejda mig själv och sadla om ibland. Det är fint att pressa sig till nya mål, men inte hela tiden. Nu njuter jag av att springa på nästan bar mark. Vissa ställen är isiga och stora snödrivor väntar vid vägrenarna, men det är mest grus! 4,14 km i långsamt tempo (snitt-pace 7,54) var helt fantastiskt skönt. Lagom långt. Man måste inte springa milar hit och dit hela tiden, man duger bra ändå.
Och min rygg mår bra av några enkla och överraskande lätta övningar jag hittade på nätet. Nu ska jag linda in mig i barna-armar och ett skönt täcke. Snark!
Bittes blogg 