Att slösa

Ibland när jag har varit riktigt trött och sur, har jag spottat och fräst åt Stadiums gamla reklam: ”Slösa med energi så får du mer”. Det var nåt i den stilen jag såg på en buss för ett par år sedan och då irriterade jag mig jättemycket på texten.

Ikväll har jag däremot sjungit, slösat, sprungit och njutit. Vilken tur att jag har kören! Det är ett så välkommet avbrott i den här praktikvardagen, även om jag trivs jättebra där jag är. Men jag drömmer till och med om tvättmaskiner och instrument från vården, det är så otroligt intensivt nu. Dessutom borde vi skriva rapporter om alla desinfektionsämnen och grejer och hej faderuttan-saker de använder.

Jag kom hem lite före Mika och barnen. Satt och redde ut felaktiga beslut med Arbetskraftsbyrån, fixade mat, eftersom jag trodde jag skulle dö av hunger (kan kaffe speeda upp ens ämnesomsättning sådär?). Arbetskraftsbyrån har verkligen trasslat till det. Del lät idag meddela att jag inte alls har rätt till studiepenning, fast jag alldeles nyss fick ett papper från dem att min utbildning var godkänd. Ändå sitter de inne med pengar för de senaste sex veckorna. Så kan man ju inte leva i en familj med fem personer! Varför ska det vara sånt trassel med alla elektroniska blanketter? Nästa gång tänker jag verkligen inte skicka nåt via e-post utan GÅ IN dit och SE TILL att nån får pappret i handen. Hur mycket man än prisar allt det här papperfria kontoret, verkar det inte funka. Fler och fler servicepunkter, inom post-, bank- och försäkringsbranschen, allt ska skäras ner. Nånstans måste en smärtgräns komma emot.

Slocknade på soffan. Vaknade och vimsade iväg till körövningen. Men hjälp va skönt det var att bara få tänka på sången. När jag åkte hem hade solen gått ner och himlen var mjukt blå. Inte sådär kolsvart som om vintern, utan behagligt sammetsblå med rosa tussmoln. Jag måste bara ut och springa lite. Äntligen kommer längtan tillbaka – och jag tog det bara lugnt. Det är så många i min omgivning som blivit så bra på löpning, att jag måste hejda mig själv och sadla om ibland. Det är fint att pressa sig till nya mål, men inte hela tiden. Nu njuter jag av att springa på nästan bar mark. Vissa ställen är isiga och stora snödrivor väntar vid vägrenarna, men det är mest grus! 4,14 km i långsamt tempo (snitt-pace 7,54) var helt fantastiskt skönt. Lagom långt. Man måste inte springa milar hit och dit hela tiden, man duger bra ändå.

Och min rygg mår bra av några enkla och överraskande lätta övningar jag hittade på nätet. Nu ska jag linda in mig i barna-armar och ett skönt täcke. Snark!