Ett hugg i hjärteroten

Jag hade tänkt skriva om alltings jä*lighet idag; ungarna vaknar lite efter 06.00 och själv är man dödstrött och hela dagen far åt fanders bara för det. Men sist och slutligen är det ett lyxproblem.

Jag fick, sent omsider, höra om killen som har Asbergers syndrom/autism och som är inspärrad och har varit det i över 200 dagar på Gamla Vasa sjukhus. Min första tanke var: Men va fan, igen? (jag har inte ÖT eller Vbl som pappertidning, men e-nummer och eminenta vänner på FB som håller mig uppdaterad och )

Jag skulle ha förstått det, lite grann, om det var tidigt 70- eller 80-tal. Jag var faktiskt på väg till samma plats, för att jag hade så ”groteska tics” och för att jag slog mig själv på ögat och viftade med armarna och hade så svårt att över huvud taget vara med andra människor. Min mamma var säkert helt slutkörd och hon bad faktiskt om att få mig flyttad till samma plats där den här killen sitter nu, ovetande om vad det egentligen innebar. Jag missade min utgång från sjätte klassen, jag började i sjuan – mot alla odds – tillsammans med alla klasskamrater, för att jag fick hjälp och stöd. Jag träffade en läkare som fattade att det här skulle gå bra, att det skulle lugna ner sig. Ja, som sagt, allt det där är överspelat för min egen del, men jag vet att det har funnits andra som kommit efter mig, långt senare, med bland annat Tourettes syndrom, som har varit i karantän eller fast på Vasa sjukhus -i isoleringen. Hur kan det hända? Det har också handlat om underåriga som inte ens tillåtits ha telefonkontakt när de vill med sina föräldrar och det här är bara så sjukt.

Jag känner inte familjen från Åland, eller grabben som är inspärrad, men det här tog bra. Det tog så jävla bra och jag blev så arg – och besviken, ja, rabiat! Hur kan man tro att ett funktionshinder ska bli åthjälpt av att man spärrar in en person och sätter på tvångströja, under kamerabevakning dygnet runt, inte få se solen, utan kontakt med yttre världen och begränsar kontakten med föräldrarna? Som jag har förstått det, har det varit våld inblandat, att han reagerat kraftigt mot den vård eller de vårdare han varit i kontakt med, men det här kan ju inte vara lösningen?! Men vem skulle inte reagera med våld när man blir felbehandlad? Hur fasen ska man kunna avhjälpa det, med att spärra in en person som är myndig? Han har inte ens fönster och får komma ut nån timme per dag. VAR är människovärdet, var är förståelsen?

Jag fattar att det måste finnas kunnig personal, att man måste kunna handskas med honom, men såhär svårt kan det inte vara. Hur kommer det sig, att personer med Tourette, autism, Aspergers och andra liknande syndrom, inte tas på allvar och felbehandlas – gång på gång? Jag vill ropa, skrika och bura in de där läkarna som gör sånt här, så de själv skulle få uppleva det! Det ger ju trauma för livet! Det är som om vi återupplever 80-talet igen och igen, speciellt jag själv. Jag fick kraftiga, stora tics, men ingen förstod sig på och vi remitterades till mentalvårdsbyrån, där hela familjen skulle gå i terapi och jag fick starka mediciner, som gjorde att jag somnade och var lite i dvala/drogad. Tack och lov förstod några dåvarande barnläkare och min familj att det här inte var rätt väg för mig, fast det såg hemskt ut.

Jag har gjort en namninsamling för att hjälpa den här killen, som sitter där inne, utan kontakt med omvärlden. Skriv på, för att få ut honom! Skriv på för att han ska få vård nån annanstans än i trångsinta Österbottens Roparnäs.

Namninsamling:
http://www.skrivunder.com/aspergerkillen

Hans och familjens blogg:
http://bloggen.fi/psykiatri2000/

Bild: Skärmdump från Vasabladet