Den där vården

Det har varit flera saker som bunkrats upp inom mig den senaste tiden. Jag brukar gå på kontroll (och för att få tips/stöd) angående min Tourette, men det har varit lite sisådär med vården. Jag hör till neuropolikliniken vid Tyks och man skulle ju tycka att de skulle kunna nåt om TS där, men senaste den här veckan träffade jag en läkare som kollade mina reflexer och bad mig blunda och föra fingerspetsen till näsan och allt sånt där annat som hör till basneurologin. Sen pratar de om att flytta ner mig till den vanliga vården, så att jag skulle ha nån läkare där som skriver ut min medicin och sånt (antar jag?).

– Jaha, men kan kan prata med er ändå, här på Tyks, eftersom de läkare som är på en hälsostation knappast kan nåt om Tourettes syndrom! 
– Nja…. alltså nej, då måste de i så fall skriva en ny remiss till oss, du finns inte kvar i våra register.

Jag vet inte vad som är bättre eller sämre. De säger ”no mut sä pärjäät kuitenkin”.. (=ja, du klarar väl dig) i vardagen. Jag har svårt att sitta där och fejka så att de skulle förstå hur det är de gånger jag har mycket tics. Ska man behöva spela in på mobilen eller visa en bit ur Outsiders-avsnittet? Eller ska man bara gå vidare och inse att det är jag själv som måste bara klara mig genom tyngre perioder?

Det går rätt bra på praktiken. Där är det relativt lugnt och man jobbar på. Det svåra är att man samtidigt ska hålla på med skolan, samtal, utvärderingar, samla material till vår portfolio, skriva om praktiken osv osv. Jag kommer hem och vill kasta i mig mat, för att jag är så hungrig och sedan somna på soffan för att vakna till halvannan timme senare. Ska det vara såhär hela livet? Jag vill ju vara med ungarna också.

Sen var det inte så fasligt roligt att höra de andra instrumentskötarna prata och sucka över att det ska komma en ny praktikant dit nästa månad, från den andra gruppen i skolan. ”Ja, men det är ju så att ingen egentligen vill ha praktikanter, men man måste ju”, sa en av de äldre, som jag annars tycker hemskt mycket om och funkar bra ihop med. Hennes ord var inte avsedda att såra, men det kändes en smula konstigt.
”Jo, och X som du är med på dagarna tycker det är lite jobbigt att inte få sköta sina egna rutiner”. Jotack, jag har märkt. Den senare är en sån person som verkar vilja jobba ifred, vilket hennes jobb tillåter, hon är också osäker på vissa egna rutiner och vi, från skolan, ska förehålla oss kritiskt till saker vi ser, men ändå inte gnälla om att nån annan gör fel hela tiden.

Det är ju självklart att teorin aldrig stämmer ihop med verkligheten, men jag tycker att om en sköterska eller instrumentskötare har något viktigt att komma med, måste även kirugerna lyssna. Andra påstår att vi är på bottenskiktet, gräsrotsfolket, som bara diskar. Jag tycker att om man har en vettig åsikt om något som ska förändras och ger klara skäl till varför det ska vara så, borde de andra lyssna. T.ex. vet jag att min klasskompis protesterade mot att alla (smutsiga) instrument hämtade från rummen ett och ett, inte i en sluten hink. Tänk nu efter, man ville ju inte ha andras kroppsvätskor runt sig eller på sig själv. Så hon fixade ett par hinkar med lock, som instrumenten hämtades i och alla lärde sig det. Det är ju för patentien i första hand, som alla såna där småsaker är så viktiga! Då kan man inte bara säga ”jomen, såhär har vi alltid gjort”. Duktiga människor med vettiga åsikter och som vågar stå på sig, brukar synas och få igenom viktiga beslut – små eller stora!

Nu sover tre vilda i en varm hög. Jag tycker jag ser så lite av dem. Fasen också, jag kommer att se tillbaka på den här tiden och undra vart åren TOG VÄGEN? Det gör jag ju redan. Samtidigt ska det bli ganska skönt att inte behöva hämta tre genomvåta och supersandiga barn ur en sandlåda, där den äldsta ibland får för sig att absolut inte lyda, skrika som galning och sticka iväg. Hurra. Vissa dagar vill man bara lägga sig ner och gråta, andra dagar orkar man tänka ”This too, shall pass”.