Ja herregud, den här vardagen

Tack och lov att den här praktikperioden håller på att ta slut snart, för den håller på att äta upp min energi och hela mitt väsen. Det är jätteroligt och intressant i sig, om man skulle ha haft bara den. Nu är det sjuka barn, förskolebesök, nya uppgifter från skolan (eftersom vi har skola en dag i veckan också samtidigt) och barn och skjuts och papper och räkningar, konserter och LIV så att jag håller på att tappa andan.

Sången har varit min oas, jag öser kraft ur mina sångarvänner! Men löpskolan har fått vila. Jag känner inget sug att springa eller träna, bara det motsatta. Mika tycker att jag inte ”ska kasta bort det jag nu lärt mig” men så är det väl inte. Jag orkar bara inte just nu. Jovisst, vi ska springa en mil i midnattsloppet nu på lördag och det har jag varit inställd på, men det tar vi på talang. Det ska nog gå. Sen kanske jag orkar ta nya tag igen. Det har blivit så långa och tunga pass, även på de vanliga träningarna nu, eftersom alla har kommit så framåt, att jag känt att det bränt mer än det har givit mig och så ska det inte vara.

Ett tag trodde jag att det var inbillning. ”Såhär tungt kan det ju inte vara, andra jobbar ju samtidigt som de har småbarn också”. Jag frågade en väninna, som går i min klass. Hon är en riktig hurtbulle, tränar en massa, har dietgrupper och tre söner (tvillingar 14 år och en till som är 12). Hon har läroavtal, dvs, hon skolar sig vidare till instrumentskötare, samtidigt som hon jobbar på en hälsostation. Nu har hon också bytt ställe, hon har praktikveckor precis som vi andra – och hon känner precis samma utmattning när veckan är slut. TACK, tack för att du berättade, det var så skönt att höra! Det är inte bara jag, jag är inte bara lat, även om jag säkert är det också.

Jag har snurrat som en pingisboll idag mellan dagis och den blivande förskolan åt William (och sedan även twinsen) idag (föra ungarna, hämta W, åka till förskolan, hämta twisen). Jag förstår om det känns som en chock för William att komma från ett tryggt dagis, där man är äldst, till en plats mitt i stan, med sammantanget hundratals förskole- och lågstadieelever. I år är de 15 gånger 3 i bara förskolan och den är alltså på svenska. Tur att grupperna är så små, det känns fint. Och bekant har vi, både jag och William. Det är lite så att den där småbarnstiden bara rusar förbi, man är kanske på mammagrupper och sånt, sen sammanstrålar man i skolan igen med ungarna. Liv, härliga, men intensiva liv. Det blir nog bra det här, men det kräver tillvänjning för oss alla. Bara en sån sak som att det är strängt förbjudet att köra in på skolgården. Jag kommer ju från byskola med 50 elever, där man fick röra sig hur man ville. Nu pendlar vi mellan bussar, fotgängare och bilar och trafik, strax utanför skolgården.

Vi fick lov att husera hos fammo och faffa ikväll. Jag slocknade på soffan och ungarna stökade ner.
– ”Det gör inget”, sa fammo&faffa.
– ”Kakkablöja, baaaajs”, sa Isaac och det är ungefär det han svarar på de flesta frågor nuförtiden – och skrattar.
– ”Nej, neeej, jag bill inntte”, sa Milja, men emellanåt höll hon faktiskt med oss.

Vi har bilar i sängen, dockor, små leksakspajer. Det är alldeles för mycket damm och ludd på vardagsrumsmattan, men som tur är, kan man inte dammsuga efter klockan nio. Det är HELG efter imorron och det betyder pigga barn (som annars ligger och drar sig och INTE vill stiga upp, förutom Isaac) när vi ska till dagis. Det är kläder och små högar överallt och killarna måste få nya lenkkiskor. Det är sand, sand, sand i tamburen och kettlebellsdunkande på balkongen. Men Mika bytte i alla fall till sommardäck på bilen, skönt!

När jag lägger twinsen tackar jag gud att det äntligen blir en stunds lugn och ro och Milja slänger armarna runt min hals. ”Lijja mamma”, viskar hon kvittrande och somnar. Man kan inte var arg på nån som kramas. Eller som är så söt. Åtminstone inte när de sover.