Den där danmarken
Jag undrar om det var fler än jag som tyckte det var svårt att rösta på en vinnare i ESC ikväll. Jag gillade Azerbadjan (… nej, det skrivs ju Azerbajdzjan på svenska!) med den där killen i glasburen! Cool låt, han blev ju tvåa. Hade aldrig gissat på Danmark. Jag blev lika förvånad när ”Fly on the wings of love” vann. Kanske det var så att andra fattade det före jag själv gjorde det.
Synd bara att Krista och gänget inte drog hem mer poäng, det hade hon verkligen varit värd. Och vad hade hänt om Yohio hade varit med och representerat Sverige – som folket önskade? Eller kanske var det som i Bulgarien, att man inte hade råd med nån lyxig semifinal, utan bara bjöd in ett par kända artister, som fick framföra tre låtar. Sedan vägrade de framföra den låt som folket röstade fram (och därmed kom de inte heller vidare till finalen). Det finns många intressanta detaljer angånde alla artister som medverkar!
Hur som helst, grattis Danmark och Emmelie, jag hejade mer på Island, men nu blev det ett annat nordiskt land och det ska vi vara stolta över!
3 x 2
Denna heta försommardag har varit fylld med en massa bra saker!
Jag hann träffa en vän från Jeppis, äta god lunch på Blanko, köra via Lankamaailma och klappa och prata garn med henne och sen köra iväg till dagis och hämta tre två-åringar. Eller ja, den ena är inte riktigt två än (eller hur var det nu, jag är inte riktigt säker). En riktig sötnos är hon i alla fall! Hon och Isaac synkade allra bäst, även om det gick bra att vara alla tre också.
William hade fått chansen att fly fältet och stanna hos fammo och faffa ikväll och det var kanske ett smart drag, så att vi vuxna hann med alla tre. De är snabba, men ingen av dem ställde till med nåt särskilt och jag är riktigt förvånad över att Julia somnade med oss på kvällen, fast hon aldrig har varit här förut. Och tänk va bra att ha tvillingutrustning hemma, med tallrikar, blöjor och rutschbana i vardagsrummet, det funkar bra på den här publiken. Även om de alla tre ofta ville ha samma leksaker, men så är det ju överallt. 🙂
Ett hastigt regn med åska smattrade ner över oss, när vi var ute, men ingen klagade. Efter ett tag for vi in i alla fall, regnet tilltog och det blåste. Ungarna klagade inte, men jag blev kall. ^_^
Det är också väldigt intressant att se hur olika och lika barn kan vara. I samma ålder, men liknande förutsättningar, dagis och sånt, men så olika till person. Sen är det väl ett faktum att vår skock av ungar här ganska högljudd, till skillnad från hur William var, när han var själv och twinsen är vana med att alltid ha varandra och fråga efter varandra. De stojar och har en massa bus för sig, som ofta smittar. Så Heidi, om du hör några nya ord, typ ”Den är MIN!” så vet du var det kommer ifrån! Skoj var det i alla fall, men inget man orkar göra varje helg. Eller vem vet, då kanske man skulle ha vanan inne. 🙂
Försommarkänslan
Hej försommar – på riktig! Det är 17 grader när vi åker till dagis, en kort dag idag. Ikväll får jag testa på att vara trillingmamma. 😀
På väg till dagis ser jag att körsbärsträden har slagit ut, underbaaart!
Igår var det en varm dag, med lång dagisutfärd för W:s del. Jag blev så glad och stolt när personalen berättade att ungarna hade fått beröm för att de betett sig så bra i bussen och när de var ute och gick, flera förbipasserande hade berömt dem! Det är de värda, dagisvuxna också!!!
Efter en lång dag både inne och ute, radade de upp sig framför TVn och stod faktiskt stilla (och tysta!) en stund utan att bråka.
Det har varit full rulle på kvällarna. Äntligen är alla friska. Milja hade vansinnigt roligt med en dammvippa och envisades med att kittla både mig och bröderna.
Och det här trollet borde jag kanske klippa lite snart. För jag-vet-inte-hur-mångte gången. 
Utanför vårt hus har djungeln växt upp igen och det är vårgrönt, björkgrönt med sena, sköna kvällar. Jag gav mig iväg på en liten löptur i den svala senkvällen (14 grader) men antingen har jag för dålig kondis eller dålig svettfunktion. Det är så varmt och jag blir tomatröd på en gång. Springer i skogen och sa hej till årets första myggor (kul – not!). I en backa joggar jag, eller försöker jag jogga förbi en gubbe som går. Det går så seeegt, jag kommer knappt förbi. Man kan inte spurta i uppförsbackarna, inte jag i alla fall och inte vid Nunneberget, det är så brant. Flås och stånk.
Jag kämpar mot mitt ego: det är så inne med att springa, det är så många som är bra, man borde springa så långt och så snabbt – och jag kan inte! Jag vet ju att jag inte behöver kunna, men jag känner bara att jag borde och då blir det fel. Det bästa är ju att röra på sig över huvud taget och inte jämföra sig med andra. Bara jag skulle få in det i min trånga skalle.
Dagens extra söta: Min lilla dotter. Fina lill-Miljan, du är alltid söt, men ibland bara extra mycket! 😀
Kvällssol
Plötsligt blev det grönt och somrigt. Inte ens björklöven har hunnit slå ut färdig. Klockan är över halv tio och det är ljust när jag kommer från vårens sista sångövning (fast vi har en liten avslutning nästa vecka också). Inte en molntuss på himlen.
Milja har klarat sig med att bara vara förkyld. Jag försöker hitta inspiration till att läsa och repetera inför vårens sista tent, som jag skriver om – igen – fast jag satte full poäng i den förra gången. Jaja, det blir inte exakt samma frågor, men det stör mig. Jag oroar mig för sommarlov och ungar. Kanske man borde hämta ut ett näve lyckopiller på en gång? De där pengarna som man så gärna skulle sätta på en resa, går åt till dagis. Vi har inte möjlighet att säga upp platserna, det kan ta så länge att få tre (eller minst två) nya. Stora W börjar ju i förskolan, men han behöver lite dagis innan det. Jag tror jag har nån vårdepression light eller så har jag bara tappat stinget för tillfället. Men fredagen ser jag fram emot, Heidi! 😀
Isaac steg upp tjugo över sex i morse. Jag hörde honom prata med Milja och storebror, i den sistnämndes rum.
– Bajsonge, bajsonge.
– Neee, du får inte säga så, mumlar jag. Och han kommer sättande:
– Ingen panik mamma, ingen paniiik.
Milja och han har börjat bråka lite mer, de knuffas sinsemellan och tar saker, bara för att reta varandra. Ibland står de och munhuggs: ”Du e dum” ”Nee-e, du e dum”. Hur kan man allt sånt där, fast man bara är två bast?
Pizzabrödet
Jag lovade sätta ut receptet till pizzabrödet vi gjorde i helgen.
Här kommer det:
Den här degen kan man ta med i en bunke på utflykter. Degen kan viras runt en pinne eller runt en tunn korv.
4 dl vatten
25 gram jäst
1 ½ tsk salt
1 tsk socker
1 msk torkad oregano eller basilika
2 dl riven ost
ungefär 10 dl vetemjöl + 1 dl för att forma och baka ut degen
1. Värm upp vattnet till ungeför 37 grader och lös upp jästen. Sätt i socker och salt och blanda.
2. Sätt till oregano, ost och vetemjöl, lite i taget och rör om. Knåda till en smidig deg.
3. Låt degen jäsa i en stor bunke. Om du är ute jäser den ofta under tiden man värmer grillen eller väntar. Ta med 1 dl vetemjöl, för att kunna forma degen och få den runt pinnen.
4. Dela degen i 10-12 bitar, mjöla händerna och forma långa stavar av delen. Rulla runt pinnen.
(Tips! Det här är lite knepigt. Om man gör alla pinnarna på en gång och låter dem ligga på ett fat, klibbar de ihop. De ska helst ligga fritt. Det gör inget om degen är lite geggig, den blir bra på grillen.)
Nån speciell tid finns inte utsatt för grillning, men vänd pinnarna ofta. Det tar några minuter på varje sida, beroende på hur varm grillen är. 😀
********
Den här dagen tänker jag inte orera destovidare om. Den är slut, tack och lov. Jag är hemma för andra veckan i rad med snorigt/febrigt barn och håller på att gå i taket för att jag ser damm, skräp och leksaker överallt. Behöver miljöombyte och lite egentid, hur klichéartat det än låter. Imorgon har vi en räddande sångövning, som vi inte heller haft på länge. Det är inget fel på att vara hemma med ungarna, men jag måste få nån tid att städa upp emellanåt och att faktiskt hinna med våra skoluppgifter också. Jag hoppas och ber att Milja fortsätter vara feberfri, som hon var idag.
Inte så självklart
Åh va glad jag blev idag, när jag läste i Psykiatri-bloggen om att killen får vara på avdelningen och mera ute! JA, så ska det gå till! Och tänk, de där vårdformerna som man använder på Vasa Gamla sjukhus är förbjuda i lag i t.ex. Danmark, eftersom man anser att de är inhumana. Det blir fler och fler såna här fall inom psykiatrin, som inte riktigt bara är psykiatri, utan tangerar neurologi, vilket är ett helt annat området. Det som sker i huvudet är inte bara en eller två saker, man har inte bara ”fel i huvudet” eller ”någon spasm” eller sånt man pratade om förut. Det finns många människor som löper amok och mår väldigt illa, för att de har fått fel vård och ingen har lyssnat på dem.
Det är också klart att vissa patienter kan vara mer våldsamma än andra, mer eller utan förklaring. Den vård de får idag är samma sak som den vård man fick för 20 år sedan, när folk hade feber. Med andra ord, man behandlade febern, men inte orsaken till den! Nu vet vi bättre och det ska gälla på andra områden än influensa och feber.
Det är dessa tankar som snurrat i mitt huvud ikväll, samt tankar på alla dem som inte kan fira en vanlig morsdag, för att de saknar sitt barn. Alla har det inte lika bra. Och alla kanske inte har fått bli mammor, som de har önskat. Eller kanske har de sin egen mamma i himmelen. En kompis sa det så bra:
En dag som denna, mors dag,väcker inte alltid positiva känslor. Jag önskar trots denna kommersiella dag, att alla skall ha en underbar dag och komma ihåg att ni är de bästa huruvida ni är mor eller inte. Värdet ligger inte inte i det du gjort och åstadkommit utan i det du är och står för.
Själv fick jag sova till nio, jag fick paket av twinsen på sängen (även om de ville ha armbanden med träkulorna tillbaka ^_^), Mika och jag har varit trötta hela dagen och gnällt på ungarna, som i sin tur varit lite rastlösa. Ja, det är ju sådär ibland. Man kan inte bestämma vilket humör ens barn ska vara på, oavsett vad det är för dag.
Imorron är det dagis och skola, det ser jag SÅ fram emot! Alla är friska och det är jag tacksam för, låt det förbli så, vi har en rolig vecka på kommande!
William hade gjort en tygkasse till mig. Han var så ivrig när han gav paketet, redan tidigare i veckan, att han talade om vad som fanns inuti, innan jag hunnit öppna. Men vad gör det. Och vilken perfekt kasse det blev, till mina noter! Han har gjort en labyrint på framsidan och jag diggar att han skrivit ”I am Will”, utan att veta om det. 😀
Lördag med flärd och fläkt
Äntligen släppte Isaac feber och äntligen kom det lite mer värme! Det här är en sådan där dag då kameran är full av glada bilder, ungarna har fått stickor i händerna och små skrubbsår, men de är nöjda och glada och har vistats ute nästan hela eftermiddagen.
Morgonen var sval och disig. Det låg ett vitt täcke, som lindade in skogar med husen, och daggen låg kvar i vegetationen långt in på förmiddagen. Det grönskar på träden, allt knoppas, rabarbern sticker snart upp och det är skönt, skönt, SKÖNT med vår och försommar!
Milja var så lycklig när grannens katt kom över till fammo&faffa. Hon kvittrar, pratar, klappar och lägger sig på katten, som tack och lov är en mycket snäll variant. Isaac&William är också intresserade av katten, men inte på samma sätt som Milja. Förresten påminner den där lurvbollen, Misty mig om första katt. Den döpte jag till Cleopatra, för hon var så lurvig och ståtlig. Begravningen var också en av de finaste våra katter fick. Ett träkors med namn och vers, runda stenar i rad, blommor på en uppgrävd yta nere vid Esse å. Nu är hon en kattstjärna på himlen, som jag brukar säga åt William.
Ju längre det gick inpå dagen, desto varmare blev det. Det blåste lite svalt, men i solen var det gassande sommarvarmt.
Den här försommaren är den allra, allra bästa tiden på året. Man har liksom kvar sommaren. Fammo stod för biffar och korv, jag bakade pizzabröd och så dukade vi utomhus. Puh, det blev nästan för varmt i solen, för mig som inte är van. Jag kisade som en dåre och satt med keps på mig, för att inte bränna pannan – och för att se nåt. Men det var ett lyxligt problem! Milja och Isaac är lite snoriga, det fastnade sand och grus på deras kinder och vi torkade hela tiden.
Vår morgon startade hemma med vattenlek, bad av nappar och Angry Birds-figurer i handfatet på lilltoan – och fortsatte med mera vattenlekar utomhus, hos fammo. Och alla var faktiskt ganska torra, med tanke på hur mycket vatten de små hällde ut och hur mycket soppor och lerkakor det kokades.
Riktigt överens var de inte hela tiden. Vem skulle väl kunna vara det, när man är tre, som vill leka samma sak, i samma kärl? Milja har en speciell taktik, för att få som hon vill. Om man nekar henne något, vänder hon ner mungiporna och blir TOKledsen, som om man rivit hela hennes värld och lämnat henne ensam i hundra år. Ibland lägger hon sig ner på marken – mycket försiktigt – men för att visa hur arg hon är och hur ORÄTTVIST hon blivit behandad. 😉
Hello grillsäsong och välkommen åter! De där pizzabröden blev ju jättebra, det var skoj. De är lite luriga att baka, degen ska jäsa som en vanlig bröddeg och är gjord på jäst, vatten, lite salt&socker och riven ost och basilika. Jag kan skriva ut receptet om ni vill, ni hittar det också i senaste numret av ”Leivotaan”. ^_^ Färskt, varmt bröd är alltid en höjdare!
Ikväll nattade jag två nybadade twins, Milja somnade som en stock. Hon la sina smala armar om min nacke och sa:
– Mamma kramas! fast det var hon som kramades.
Isaac ville inte sova, men fick ge vika för sömnen.
– Jag älskar dig massor, jättemycket, sa jag till Isaac (och Milja tidigare, men jag brukar turas om. Det tål att nämnas för rättvisans skull).
– Älskar du mig också?
– Hmm-m! sade han svagt och fortsatte i William-stil:
– Såkjart du är min kompis mamma. Såkjart!
Sjukstuga
Saker jag lärt mig den här veckan:
* Att Allinol aldrig var ett alternativbränsle på riktigt, utan bensin med något explosivt tillägg.
* Att Max Axeltryck läckte olja och inte Bärgarn.
* Att det var Sarge som bytte ut bränslet i sista tävlingen och därför sprängde inte Blixtens motor.
* Att det finns en massa småfel/slarvfel i alla Blixten-böcker vi läser. Det är fel färg på bilar, missilier, fel motorbild av Big Boss och sånt.
* Att Grem och Acer tog ut alla Bärgarns skott, därför kunde han inte skjuta dem direkt, när han hängde i Big Bentley.
* Att skotisar kallas ”lemons” på engelska och därför var hela kasinot fyllt av citroner. (Embrace your inner lemon!)
* Att man blir lite smågalen av att se samma Kaars-kakkonen-Finni sju eller åtta gånger. Åtminstone om det är en film man inte tycker så mycket om.
* Att Isaac är vansinnigt fäst vid sin mamma, nu igen, och har svårt att somna utan mig. Det har två sidor det där…
Vad jag ännu inte vet:
* Varför Isaac har feber. Det är i alla fall inte öronproblem, inte heller visade snabb-CRP på nån infektion. Kanske han kvicknar till imorron. Han är ju jättesnorig och hostar, kanske man kan ha hög feber bara av det.
Att vara arg och att smälta
Egentligen var det ju Isaac och Milja som hade rätt att sura idag. De har varit så snoriga och hostat så hemskt, speciellt Isaac. Istället blev det jag som fick spunk, blev less på allt det här stugsittandet, matkokandet (fast det var Mika som fixade lunch) och hemmasysslorna. Jag kunde inte sluta tänka på att jag vill gå på bio (vill verkligen se den där Iron-Man 3-filmen), motorcyklar, fest och allt som har med mitt tidigare liv att göra. Tänk att få gå vart man vill! Inte släpa hem blöjor och välling! Inte byta bajs! Inte koka tråkiga makaroner! Inte sitta på sandlådekant och sura! Inte förbjuda och arga sig när ingen lyder!
Jag vet inte hur man ska bli av med de där negativa tankarna. Kanske man bara måste tänka dom klart? Härda ut, liksom. Och jag är i alla fall en sådan person att jag måste ha en stund för mig själv, helt själv. Att spela nåt larvigt spel, sätta musik på hög volym, kanske städa eller bara vara. Det skulle ju kunna gälla vad som helst, ett jobb där man aldrig har tid att ta ut semester, det kanske känns likadant? Jag har en kollega, instrumentskötare, som blev klar för två år sedan (från samma grupp jag började) och hon har haft en veckas semester i år. Hon är ensam på sin position, vikarie, så hon har ännu mindre att säga till om, fast hon verkar trivas rätt bra. Förutom det där med att man är så himla fast, när man är själv.
Det är svårt att vänja sig av med frihetsberoende oavsett ålder. Vissa gånger slätar man bara över tanken lättare, andra gånger surar man längre. Idag var det en sura-länge-dag. Fast det gick över. Och kanske jag gjorde skäl för det där William skrev på morsdagskortet, det med att jag bygger med klossar och tågbanor och skriver med honom. Det värsta med att börja pyssla och leka med ungarna, är att man får göra det hela tiden! Men det är ju kul också, ibland.
Så sitter vi där, ungarna och jag, på den där samma kvadratmetern och trängs. Trots att det finns över nittio till.
Lite ute har vi också varit. Det är varmt, fast det har regnat. Björklöven har börjat slå ut sina klibbiga knoppar och jag tänker att de där små mössöronen skulle passa bra i ett garnkok. Har dock ingen alun att beta med.
Tulpanerna liksom strålade av färg i den annars grågröna naturen. Snart slår de ut!
En liten droppe hopp dallrade på ett stort blad. Där låg den bara. Ensam, fin och glittrande. Som en liten diamant.
William har ändrat lite. Han och jag bråkar inte lika mycket, det känns som om han faktiskt lyssnar mer på mig, att det vardagstjatet om allt möjligt verkligen har haft en inverkan. Och han är faktiskt en väldigt snäll kille.
Idag berättade jag en halvlång historia om att alla bråkar, hur jag bråkade med min mellansyrra när hon var två och jag åtta. Att det var så kul, för att man ville retas ibland! Och hur fel det kändes när hon skvallrade åt mamma.
– Ja-a, du William, det är inte lätt att vara varken stor eller liten, sa jag sedan allvarligt, vuxligt.
– Men mamma, jag vill vara barn! Man får göra mycket roligare saker än vuxna, sa han och fortsatte sin lek.
Amen, son, du har fattat det här. Njut!
Och igår, i bilen, hade jag mycket tics. Jag beklagade mig lite över det, men sa att det bara är så. Då utbrister han:
– Jag skulle vilja ha en trollformel som tar bort alla dina tics!
Sen funderade han ett par sekunder.
– Men jag har inte kommit på den än.
Jag log bara stort. Inuti och utanpå. Och sa:
– Tack William, va du är snäll. Mina tics blir faktiskt lite bättre när du gör mig glad!
För att du finns
Grönt, grönare, grönast! Det är sommarvarmt och träden håller på att få knoppar och blad. Ljuvligt! Mindre ljuvligt är att Isaac hade feber ännu i morse och hängde som en trasa i min famn, tills han kom på att han ville ha mammas korvsoppa och kvicknade till. Snorigt värre, men han mår ändå rätt bra. Jag hann i alla fall vara på morsdagskaffe på dagis och det var trevligt värre! Det var skoj att hinna prata med dom andra mammorna också, det finns ju inte tid till sånt på vardagar och dessutom har Mika varit den som ofta tagit ungarna.
Mitt i alla grönska läste jag om tragedin i Eslöv, om en liten Isaac eller Milja som inte finns längre, för att pappan glömde bort honom. Det rev i mig och jag höll på att börja gråta inför William, när jag satte mig i bilen ikväll och det var bara han och jag som skulle till bibban. Två tomma bilstolar bakom oss. Tänk om det hade hänt något med våra småttingar. Nej, huu, jag funderar för mycket på vad som hände när det där barnet fick vänta (grät han mycket? varför var det ingen som ingrep? var han helt ensam där? hörde ingen? dagis? dör man på sex timmar?) Det enda jag tänkte var, att om det hade varit jag och jag inte haft flera barn, skulle jag kanske inte orkat leva längre. Fast man vet ju inte hur man skulle ha reagerat. Var det nåt annat som orsakade hans död? På nåt sätt skulle det kännas bättre om det var så, och inte värmen i bilen.
Nej, huu, jag måste ruska av mig de här otäckheterna och en del av det gör jag genom att skriva. W och jag skulle till bibban som sagt, men de stängde två timmar tidigare, eftersom det är dan före pingstafton. Vi åkte och köpte glass istället! 😀
– Lite staik, sa Milja och tyckte att glassen var ganska kall och hård. Men nu har vi i alla fall testat isglass, som W slukar, men twinsen äter med måttligt intresse.
Det blev en blöt kväll, det goda vädret till trots. Alla ville bada. ”Flickan pluppaj”, sa Milja och pojkarna samsades i toan, öste vatten och makaroner (ja, riktiga makaroner…) och hade väldigt kul. Fast de somnade också bra efter, det ska medges.
Som kontrast till det dystra idag: Jag har hittat en rolig blogg via Instagram (man hittar mycket rolig inspis där!) som är en ännu ärligare blogg än min är. Kanske en smula överdriven, men rolig. Läs till exempel vad Meekatt skriver om fredagsmys, det är så träffande!
Nu har tre skrykliga – och torra vid det här laget – ungar somnat i en hög i sängen och jag kramade dem lite extra (och läste fyra sagor, fast jag var lite rastlös och ville upp), bara för att dom finns. Nu ska jag kolla lite tv och stryka kläder.
Bittes blogg 