På en gång
Vår hälsovårdare ringde upp mig mitt på dagen. Jag skulle boka tid åt William för en sedvanlig årskontroll och vi konstaterade att han flyttar till förskolans omsorgsområde. Det var ändå bra att jag ringde , alla hans papper skulle ju överföras dit.
– Vilken förskola var det nu han gick i? frågade hälsovårdaren.
– Ööööh, jaa, alltså Chydenius skola, svarade jag och tänkte att det var nåt fel i det jag sa, men jag kom bara inte på vad exakt det kunde vara.
– Vilken menar du?
– Chydenius skola. Jag är fortfarande säker på att nåt är fel, men jag kan inte sätta tummen på det.
– Aah, du menar Cygneus, svarade hon.
– Ja, precis, sa jag. (var det inte det jag sa, liksom?)
Tja, när man är trött tar man det närmsta ordet man kommer på. Jag borde bara ha sagt Cynkkan ju, duh!
Det var helt sjukt fint väder idag. Inte alls sånt där skola&pluggväder. Fast det är augusti ska man komma ihåg att det här fortfarande är en sommarmånad och att flera har semester än. Bland annat min läkare. Jag har äntligen fått tummen ur och bokat tid för en kontroll av ryggen, som bråkat med mig en längre tid. Jag kan t.ex. inte stå eller gå speciellt länge utan att jag får väldigt ont. Det känns ju så löjligt bara; Jaha, vad har du för fel då? – Nja, det är min rygg, den är lite keff. Fast bara ibland.
Jag vet att man ska ta ryggproblem på allvar. Det här går inte att träna bort och det blir värra av att löpträna. Så ska det ju inte vara och jag tänker inte spendera resten av mitt liv med nån Buranakur. Samtidigt är jag så bitter på sjukvården, när jag tänker på hur lite hjälp mamma har fått med sin värk i sommar. Hur kan man… ja, jag orkar inte ens dra upp det, men hur kan man skicka hem en patient – gång på gång, och säga ”kasta nu bara bort värkmedicinen, vi har gett dig kortison” eller ”de här övningarna är bra, träna nu bara” och det blir hundra gånger värre? Fy fan va arg man blir. Här sitter jag och kan inte annat.
På tal om dumheter. När jag skulle gå till bilen idag, stod den en lastbil på gångvägen, alldeles intill vår parkering. I bilen satt en gubbe, som sa något om ”mukulat” och ”många”. Ja, han undrar väl varför vi har så många bilstolar i bilen, tänkte jag. Nej, han ville varna mig! För döm om min förvåning, på gräsplätten intill vår parkeringsplats, att en mamma med tre(!) små barn i åldrarna 1-5 år, de hade picknick där medan fadern dammsög ur bilen en bit därifrån.
Ja, det gör väl inget om man njuter av solen, men de var ju 10 cm från min bilen! Är det så lämpligt. Jag såg dem inte alls, eftersom jag kom från förarsidan, mamman var nån annanstans just när jag kom och det var lite bråttom. Barn är korta, de liksom försvinner bakom eller under en bil! Jag fotade inte dem, utan bara platsen efteråt.
Hur som helst skulle jag ju iväg och började backa, efter att mamman samlat ihop de sina. Då tog bilen i en hennes vagn, som hon hade snett bakom bilen. Mamman flyttade den, TVÅ meter, fortfarande bakom bilen så att jag puffade till den med bilen när jag försiktigt skulle ta mig ut från platsen. De verkade inte prata finska heller, i alla fall svarade hon inte när jag pratade med henne. Men seriöst?! Man måste ju i alla fall komma bort från sin plats! Man kan inte campa här! Hmmmpf.
Dagens peng:
Nu har även jag haft en sprillans ny sedel, de är ju fina! Fast den försvann nästan lika fort som den kom. Jag har inte så mycket kontanter på mig numera.
Dagens övning:
Körövningarna sparkar igång, mitt i stan. Jag njuter av solen medan jag småspringer och är sen till övningen.
Dagens tjej:
Jösses vad hon växer. Man märker det bara ibland. Våra barn är inte längre de minsta på dagis. Min lilla dotter! Hon pratar så mycket – hon också – och sjunger. Och vilken vilja hon fortsätter att ha!
– Mamma, fammo kommer till oss, idaaaag! sa hon många gånger. Noo ska vi fara ti fammos.
– Nej, fammo kommer till OSS.
– Jaa, faaammoo, fammo, jag tycker OM fammo, hon e så gulla, jag ska kjama fammo!
Och så upprepade hon frasen ungefär hundra gånger.
Det är NU våra barn är små. Det är NU allt händer. På en gång. Det är DEN HÄR tiden vi kommer att se tillbaka på och kanske sakna. Herregud, jag måste njuta, nu. Och jobba. Och tvätta kläder. Och potträna, och studera. Varför händer allt på en gång? 🙂
Dagens stämning:
17 grader, klockan tio på kvällen. Vill stanna ute! Vill inte hem till studier och bajsblöjor! Festa nu! Rocka loss, pierca mig och köra motorcykel, leva livet, dansa hela natten! Eller nja, stanna ute en stund i alla fall. 😉
On och off
De senaste dagarna har bara flugit förbi. Jag skulle sätta mig ner och blogga igår i allsköns ro, efter en hektisk och lång dag. Jag hade också tänkt plocka undan i köket, kolla över lite kläder och annat pyssligt, men det gick inte. Jag slocknade lite efter nio mer twinsen. Det är fjärde gången på en kort tid nu, som jag somnar så tidigt. Problemet är bara att jag sover sämre. Ungarna sover intill mig flera timmar, vänder och vrider och slänger upp bena på mig. Det är mysigt, men inte när de vältrar runt.
Och visst är det mysigt så länge de är små. Det är lättare och billigare att hitta på saker att göra, men man glömmer att man faktiskt ska vara med och vakta den hela tiden. Ibland längtar man efter såna saker som att de skulle kunna duscha själva och inte gråta så fort det är tal om att tvätta håret.
En sexåring både kan och inte kan saker själv. Jag inser att jag har glömt hur man kan bli så rädd för att klippa håret, högljudd trafik, klippa tånaglar och sånt man inte alltid tänker på som vuxen. Och hur kan man får dom att sluta sätta fingrarna i munnen precis hela tiden?! Det är antagligen jag som lider mest av det, men det gör mig vansinnig mellan varven!
Igår hade vi skoldag till kvart i fyra, sen rusade Mika och jag iväg efter kidsen från båda ställena, hem och svänga ihop mat, sen hade jag möte med musiknämnden. Kommer hem, somnar. Ja-a, det här kanske är livet? Vi hade i alla fall ett väldigt trevligt möte och det är varmt som i juni. Somriga cabbar dyker upp igen i stan.
Skördetiden
Dagar som idag, har man över 150 bilder i kameran och försöker leta fram de som blev bäst.
Dagar som idag, satte man en potta, lite byteskläder och tre glada ungar i bilen och körde till Kimitoön.
Dagar som idag minns man med värme, trots att det var så rörigt vid maten, att man fick vänta ut ungarna, ta sin tallrik och gå ut i solen, för att själv få i sig mat, men sen gick det bra igen.
Dagar som idag, är vi extra tacksamma över att Mikas släkt bor så nära oss, att vi och ungarna kan träffa dem ganska ofta.
Dagar som idag, är vi också glada över all dem mat vi har fått hem. Inlagda rödbetor, grönsaker, färsk potatis, örter, nybakt bröd, lasagne, gurkor i olika former, sylt och saft. Vilken lyx att komma hem med det. Tack Pirjo och Janne för att vi får komma och stöka till ibland. Det känns hem-likt att få komma till er och ungarna är glada över att få vara ute mycket, fast den stora protesterar ibland. 😉
Wilis lek med små överblivna gurkor och musteris inlagda. Det svämmar över i gurklandet, ett lyxigt problem. Det var förresten mycket prat (med Wili) om att inte leka med mat idag. Det håller jag med om. Även om vi i dagens läge har mat i överflöd, ska man inte leka med allt.
En liten idyll.
Stora, fina potatisar från Kimito! 😀 Jannes kompostgödsel har fungerat finfint.
Mina barfotabarn vägrar ha skor (och ibland kläder, speciellt Milja). Okej då, har vi sagt. Man får fråga efter jacka om man fryser eller skor om det gör ont i fötterna. Fast de här kidsen klagar sällan.
En favoritlek – måla med vatten. Isaac målade helikoptrar på bastuväggen. Alternativt ville han peta ner massvis med stenar i vattenkannorna eller -tunnan.
En nyklippt pappa. Den här gången med trimmer och inte sax. Tusan, det blev ju nästan bättre. Får inhandla en egen, trimmer alltså!
Skördetid och skördetröskor susade förbi. Gamla epa-traktorer och sprillans nya Valtra åkte förbi i varierande hastighet. Det är ju rusning, till och med i Kimito!
Det är något magiskt med vallmoblomster. De är så spröda och lite coola. De ser ut att stickas och de har lustiga frön. För en som är omgiven av dem hela sommaren i varje dikeskant, är det knappast något märkvärdigt, de är kanske mer irriterande än fina – men jag tycker de är vackra. Blommorna ser ut som spröda silkespapper och stammarna bugar sig och niger, i väntan på att rassla med frökapslarna.
Musteris clematis blommar fortfarande vackert.
Mmm, glass hör ju sommaren till!
Det harmar mig att den här bilden är lite suddig (ja, jag är petig), men den fick komma med ändå. Milja med favoritkatten.
Och så är vi hemma med skörden. Ungarna sover, efter en lång nattning. Isaac somnade nästan i sin egen säng. Kanske nästa gång.
Mässdag
Vi fick förmånen att besöka Turun messut/Åbomässan igår. Fammo och faffa var med kidsen ett par timmar, så att vi kunde gå runt och titta. Dessutom hade fammo hittat kuponger i tidningen så vi kom in för halva priset. Tumme upp, det var en trevlig överraskning! Vissa går till (N)Juthbacka, vi går hit. ^_^
Det var en allmän mässa, vilket betyder att det faktiskt var lite färre saker att se och uppleva, än vi hade trott. Senast jag var här, var tillsammans med twinsen på hantverks- och handarbetsmässan och den kändes faktiskt större. Eller så fannas det bara ännu fler roliga saker att se på.
En kontrastrik mässa. Handgjord choklad, rockringar (hularingar) med tyngder – vi testade lite olika saker. Den där rockringen förresten, den gjorde ont! Den hade små inbuktningar på insidan.
– Det gör lite ont, sa jag, när jag provade (för hör och häpna, jag kan faktiskt fortfarande hula, eller vad det nu heter, men inte lika länge som förut. Jag har smygövat på Liikunnan ihmemaa).
– Ja, det är för att du inte spänner de djupa magmusklerna, sa de hurtiga tjejen från Elixia.
Spänner? Finns det ens såna på mig?
Det kryllar som vanligt av rengöringsmedel och moppar, som sig bör på en mässa. Nej tack, sa vi. Däremot ja tack till de här kryddpåsarna, från Kotigastronomi. Inga tillsatsämnen, bara färskmalda kryddor eller dipmixar. Trevligt! Däremot säljs de här inte vanligtvis i någon affär, utan bara på hemmaparty á la Tupperware. Hmm.
Alpackor. De var så roliga och fluffiga! De hade nån slags dressyrprogram som visades upp, men inte just när vi var där. Jag tyckte lite synd om djuren, det var tre små i en liten bur och hela tiden folk runt.
Dagens tema stod försvarsmakten för. Vi tittade in i tankbilar, på vapen, på milipojkarna och jag tänkte att det måste vara en ganska rolig grej för dem att vara med på mässan, istället för att springa omkring i skogarna med 30 kilo packning. Vilken tur att man inte måste vara i det militära, jag skulle få angst och fobi av de där stridsvagnarna!
Ett nedskjutet övningsmål för missiler.
Den här skulle jag däremot verkligen ha velat åka! Tyvärr är det för dyrt för oss. Men åååh, drömma får man.
En avancerad simulator jag inte skulle ha vågat testa, inte inför såhär mycket folk i alla fall. För mycket knappar. Fast den var cool!
Ett par saker jag gärna skulle tillföra mitt hus (det hus jag ännu inte har, men i alla fall). Finspisen, som liknar den vi hade på vår villa för ett antal år sedan och rundbastun. Jag minns-känner fortfarande tjärdoften från de där badtunnorna de hade i närheten av den här snyggbastun. Jag tänker mig den här på ändan av en brygga…. ut mot havet…
Mirakelskalarknivar och snurraggregat. Fast den här var lite cool och fick följa med hem. En grej man sätter på kniven för att skala eller skiva. Eller en medföljande som gjorde potatisskruvar. Måste ju bara testas! 😀
Vi lyssnade en stund på Suvi Teräsniska innan vi gick hem. Vilken fantastisk röst den bruden har! Hon sjöng en av mina favvolåtar: Nyt ja tässä.
Jag kollade stegmätaren (som jag satte på via Moves): 8200 steg idag. 270 kcal. Jösses. Jag springer hellre en motsvarande sträcka på kortare tid.
På språng
Idag förde jag en gladare William till förskolan. Det var härligt att inte behöva lämna av en gosse med tårar, även om han ville vinka åt mig ”många gånger”. Jag vet att det är knepigt det här med tårar vid avlämning. Det brukar gå över så fort jag går och det kan vara samma sak ibland när jag blivit kvar hos farmor – en person jag vet att han verkligen gillar! Han vill, men ändå är han osäker och velar fram och tillbaka, som nu barn gör. Det är ibland svårt att avgöra vad som är gnäll eller larv – eller vad som är på riktigt. Alla känslor är riktiga, men vissa måste man lära sig att brottas med. Man inte kan få allt man vill, vare sig det gäller nåt konkret eller abstrakt.
Det är duggregn och 15 grader i luften. Jag njuter! Det här är min favorittemperatur! Visst gillar jag värme också, men det här är så skönt! Svalka om man vill ha det, varmt om man sätter på en jacka. Underbart!
Igår lyssnade jag på The Voice eller NRJ, som jag brukar i bilen. De pratar mycket strunt, men ibland har även de sina ljusglimtar. Det var tal om att man har glömt att njuta av att vara vuxen ibland. Men en barnslig underton konstaterade eftermiddagspratarna att man som barn och tonåringar är så upptagna av att längta efter att vara vuxen och när vi äntligen kommer hit, är det liksom lite sak samma! Man klarar av att äta efterrätten före maten, man får vara uppe sent, vi kan köpa vad vi vill och så vidare. Låt oss njuta av småsaker som är bra och som vi tar för givet.
De sa också att man kan gå ut mitt i natten utan att man rymmer hemifrån. Haha, nåja, med småbarn skulle det väl ändå tolkas som att man rymmer från barnen. ^_^
På tal om småbarn. Jag har sett många föräldrar som är ute med sina barn, och som faktiskt sitter ner i lekparken. HUR gör man det, i mer än ett par minuter? Våra ungar springer runt med vagnar, springer mellan gungorna, springer till sandlådan och iväg! Det kommer bilar och mopeder runt vår gård, man kan inte lämna dem ännu. Hur sjutton gör man då för att sitta ner och läsa eller nåt sånt?
Det kommer lite äpplen från det gamla trädet på gården. Ungdomarna brukar hänga därunder på kvällarna, klättra upp och länsa grenarna de kommer åt. Jag ryckte åt några äpplen jag kom åt. Kanske man kan göra paj av de här eller så har jag lovat för mycket åt pojkarna till ikväll. Nu blir det ett ryck med skolarbeten. Den där Hensun ska göras (personlig yrkesprovsplanering, eller vad det nu kan tänkas heta på svenska) och det lär ta ett tag.
Tvillingliv och körstart
Ja hur går det nu med förskolebarnet, är det många som har frågat mig. Ja vem vet? Det är jättesvårt att veta, eftersom sexåringar berättar så selektivt. Jag har också märkt att han säger saker som jag vill höra, istället för hur han egentligen känner.
– Åh, jag älskar fisk, nami! har han sagt. Sen kommer det fram, lite mellan raderna, att det kanske inte var riktigt så.
En sak älskar han i alla fall och det är Kuningaspossu (Griskungen i Angry Birds/Bad Piggies). Jag tog med den idag när jag hämtade W på förskolan. Vi gick via affären och sedan genom den smala skogsstigen på vägen hem.
– Ska vi ta ett foto på grisen här? Vi kan säga att han har varit på utfykt. Han kanske gillar att sitta i gräset, sa jag. Sen kan jag sätta ihop bilderna till ett kollage.
– Jaaa! Det gör vi, vi kan säga att grisen är ute på promenad. Och titta.. han är JÄTTEbra på att klättra .. och sitta på stenar!
Jag fick till och med fota en glad William, som inte längre vill vara med på bild, inte så ofta i alla fall. Jag respekterar det, även om han kanske inte vet allt vad det innebär, men man ska väl själv få vara med och bestämma.
– Får jag se på bilderna mamma, nu på en gång!
Det vilda tvillingarna trivs i alla fall på dagis. Och brottas hemma. Det är en vild, lite busig, men glad lek. Båda vinner, men inte samtidigt. Ibland måste man gå emellan och stoppa den, innan leken blir för vild.
Det har blivit knivigare nu på mornarna, vi måste åka iväg redan halv åtta med hela gänget (tur att de somnar tidigt) eftersom vi ska till två olika ställen. Men glada är de, twinsen, över att få gunga, rutscha och leka tillsammans. För trots allt, har de varandra. Det blir mer och mer uppenbart. Jag tror också att William är ledsen för att han är den som ”ensam” är på förskolan, inte på det trygga dagiset där han var störst och där allt var bekant. Men sådär är det ju i livet, man måste lära sig att förändras, även som barn. Ett par av hans bästa kompisar är dessutom på Sirkkala skola (den andra svenskspråkiga här i Åbo) och då träffas man ju inte.
Ikväll startade också våra körövningar. Hej och hå vad rostig i rören man känner sig! Dessutom la vi igång vi direkt med kyrk- och barockmusik, som inte var av det lättaste slaget, men roligt och krävande! Jag kom hem och … släppte ner axlarna. Håh, tydligen satt jag och spände mig, helt i onödan, men ändå. Förresten märkte jag att jag visst måste byta glasögonen. Blä! Jag har mitt brytningsfel, men även på det friska ögat ”hittade de ett fel”, men det stämmer inte! Jag ska inte ha nån förstärkning på det friska, det är kanske därför jag känt mig vimsig och yr.
Och trots allt hänger sommaren sig kvar i stan. 20 grader på dagen, 15 på natten. Åh, jag vill segla! 😀
Och sommaren var ännu varm
Twinsen ville inte somna alls ikväll.
– Det är tjåkigt! sa Milja, där hon låg på sängkanten och viftade med benen.
– Ja, det tycker faktiskt jag också, sa jag, men man måste sova, det blir en ny spännande dag imorron.
Fast det är ju inte alls spännande att sova. Inte alls. Jag tycker fortfarande det är tråkigt att lägga sig, fast jag är 37. Kvällens fortsatta samtal med mina minsta florerade runt favoritserien Rorri Racerbil.
– Vad heter Rorri? frågade Milja, sådär lurigt, med ett stort leende och tindrande ögon, sånt där som sprider sig med värme i halvdunklet.
– Han heter Lauri, på finska. Menar du så? svarade jag.
– Jåå… Vad heter Ripa?
– Han heter Store Chris på svenska.
– Vad heter fammo?
– Fammo Merja.
– Vad heter mamma? Mamma Bitte (utan att vänta på svar. Tja, ibland heter jag Mamma Äiti.)
– Vad heter Isaac, frågade dottern sen och svarade: Gosegjiis! med ett skratt!
Idag har vi kunnat vara ute också. Tack fammo (och William också) för maten och plättarna!
Augustikvällen fortsätter att vara varm och vacker, det är 18 grader klockan elva på kvällen.
– Vem är det mamma?
– Det är ett nypon.
– Ahaaaa, ett nuupon. Den är inte tomat.
Nej, så sant min son. En annan gång sa han ”den är inte bajs”, vad nu det betyder för en tvååring. Varje gång vi går förbi den där busken ska det tittas och frågas, för man måste ju vara säker!
17:de och 18
Dagens regn:
Alltså jösses. Hur mycket kan det egentligen regna? När vi bodde inne i stan brukade jag stå på balkongen och se rännilarna av vattenkaskaderna, forsa ner i brunnarna. I det grön-oranga ljuset såg det fint ut. Här ute på ”landet”, på gränsen till Raisio, lyssnar jag mest. Det är inte lika ljust, men ibland saknar jag vår stadsbalkong. Det var en fin lägenhet, förutom att köket inte hade nån fläkt och att den skulle ha varit på tok för liten åt fem.
Dagens twins & humör:
Tack och lov att febern har släppt. Vi har torkat snor från två små i dagarna två. Snor från byxor, från små näsor, från golvet, från våra egna kläder… var kommer allt ifrån? Inatt vaknade Isaac klockan tre och sparkade och sparkade både mig och Milja. Han drömde tydligen nåt dåligt, han var helt väck i tio minuter. Suck, de här långa nätterna och långa dagarna. Mika låg halvt nere på golvet. Idag hade det passat bra med nåt Hoplop eller Mehukatti-land, men jag skulle ju inte själv vilja att nån annan tog sina superförkylda barn dit heller i motsvarande situation, även om jag vet att de ändå smittar ner varandra på dagis. Nåja, nu är den här dagen SLUT, tack och lov. Det här humöret ja: Jag gick ut en stund, helt allena. För att överleva.
Dagens byxor:
Lisa superstretch jeans, igen. Att hitta en ny färgkombo man gillar av sina favvojeans, vad kan vara bättre? Blue black hette den här kombon.
Dagens födelsedagsbarn:
Har jag redan grattat två gånger. Min yngsta syster; fina, fina Jennie, fyller 18. Shit. När hände det liksom? Haha, skojar bara. Hon är nog den klokaste av oss tre syrror. Utan henne skulle jag inte vetat så mycket om småbarn. Utan henne skulle jag inte ha förstått så mycket om barn och utan henne skulle jag inte ha blivit påmind om hur det är att vara tonåring och ung vuxen. Tack Jennie för att du finns! Hoppas du har det kalaskul ikväll!
(ja, jag lånar din bild, det är väl okej?! :D)
Brillor och feber
Hur kan två febriga, snoriga ungar, vara såhär vilda? Ena minuten ligger de utslagna på soffan och nyser, den andra springer de ikapp med varann. Okej, det lär ha att göra med paracetamolen jag gav dem mitt på dagen, men ändå. Ungar är konstiga! ^_^
Idag var det hemmadag för hela slanten, som gällde. Jag fick en extrem flashback till deras bebistid, eftersom den här natten var sjukt lång. Nånstans igår kväll, började det med att Isaac gnällde över att han hade ”ont i munnen”, vilket för hans del brukar betyda halsen. Alla vet ju hur ynklig man känner sig när en förkylning bryter ut och jag antar det var precis så det var. Han vände och vred på sig, trots att vi gav värkmedicin. Antaligen var han irriterad på snoret eller så kändes det konstigt.
Lite senare vaknade Milja också och slutligen låg vi fyra personer i stora sängen. Det brukar gå bra, men nu när de är sjuka, rullade de på varandra och freakade över det, grät och ville absolut inte bli nuddade, inte peta på mig, inte röra! Så ligger man där på sina 40 centimetrar ledig säng och tänker ”Åååh, det HÄR är familjeliv, yippie-kay-yay”. Att sova en halvtimme, plus en halvtimme, plus en timme, eller vad sjutton det nu blev, är bland det värsta som finns. Nej, förresten, att lägga till bebisskrik är värre. Vi har ju ändå ganska stora barn, som kan tala om vad som är fel (om de är på det humöret), i jämförelse med en bebis som bara skriker. Och självklart menar jag att det inte bara är synd om föräldrarna, utan om barnet/barnen också – man vill ju hjälpa – ingen vill se sitt barn lida, allt är bara sjukt jobbigt. Det känns också som extra mycket höst, när de här virusen kommer tillbaka.
Twinsen har förresten börjat utveckla nån slags nattskräck under de senaste veckorna, eftersom de vaknar och gråtskriker i tio minuter. Ibland är det ”Teeeletubbiees, teeeletubbieees” eller ”inte den bollen, inte den bollen” eller något liknande obegripligt. Tack och lov brukar det släppa ganska snabbt.
Det blev en innekväll med lite mer stickning och DVD:er. Tack och lov att det finns filmer som alla tre ungar gillar, som Rorri Racerbil eller Minuscule. Jag stickar vidare på en väldigt enkel sjal, Nangou, i brunt och marmorvitt. Jag gillar den redan. Det bruna garnet är Cascade Heritage i mjuk merinoull. Prisvärt och väldigt mysigt! Jag gillar sjalen redan, även om jag hade tänkt mig en ännu mer sandbrun färg.
(Går)dagens tvillingbild:
Lycka är när man FÅR gå i vattenpölar.
Dagens glosor:
Det här med att ha glasögon är svårare än jag hade väntat mig. Speciellt att vänja sig vid dem. De mindre bågarna gör att jag blir mer yr, så jag använder mest de mörkblåa med större linser. Och jämt slarvar man bort de där arma brillorna! Tack och lov behöver jag inte ha dem när jag kör bil eller är ute sådär annars, men å andra sidan är det knasigt att inte ha på dem också. Jag blir yr så fort jag vänder på huvudet. Har det att göra med att de är plus-glasögon eller att jag har brytningsfel eller vad är det? Kanske det bara är så för alla i början. Ungarna slår armarna i dem, när jag ligger och läser, de är inte heller vana med nåt sånt här. 🙂
Första dan Milja såg mig med glasögon sa hon:
– Vem är det? Är det fammos? (vem=vad) ^_^
6 år, ett långt inlägg
Mitt lilla barn, mitt första barn, han som en gång var mitt enda barn, fyllde sex år idag. Sex år. Wow. Sex år av tålamod, trots, vaknätter, superskrik – och något fantastiskt: Att vara mamma.
Där kom han. ”Poff, sa det bara, mamma, sen var jag ute”, som han själv sade om sin födsel, när han var två eller tre. Ja poff, verkligen! 😛 Jag minns den där heta sensommarnatten, jag lyssnade på syrsor och hade just fått epidural, jag gick omkring som ett stort tält på Karolinska sjukhuset, med värk, värk och värk. Det värsta var egentligen när de lade den där ballongen i livmodern, den som skulle göra så att födseln skulle starta av sig själv. Jag har aldrig i mitt liv haft så ont, knappt ens i krystningsskedet, för det var ju ändå pauser. Det var 45 minuter av ren smärta och jag minns att jag försökte tänka: ”Smärta är bara i ditt huvud, bara ditt huvud” och sköterskorna gick ur rummet. Jag hade inte flyttats till förlossningssalen då än, eftersom de riktiga värkarna självklart inte börjat. 16 timmar senare kom han. Lilla W. Perfekta W. Hur kan han ha varit så liten?
Jag bläddrar i arkiv av bilder. Utslag på kinder, mycket bussåkande, vår gamla lägenhet. Gardiner, garn, barn och sudoku.
Det är en enda röra (ja, vissa saker idag är röriga för att jag fortfarande vänjer mig vid mina nya glasögon och det är rörigt sådär synmässigt, men nu menade jag inte det 😉 ). Däremot hittade jag kopior från min gamla blogg, eftersom den kraschade (vissa minns kanske den omtalade bloggen.fi-kraschen?). En del texter hittade jag via Google och har sparat dem. Mycket handlar om min egen ilska, om Williams allergier som vi inte visste om, om hur svårt det var att ställa om till det att någon tar plats. Jag bad: ”Kära Gud, ge mig lite tålamod”. Och vet ni vad? Såhär i efterhand inser jag att jag faktiskt fått det. Jag har fortfarande kort stubin – jag är ju fortfarande jag – men det gäller inte samma saker längre.
Ett tag efter att William hade börjat dagis, var jag arbetslös, innan utbildningen började. Då skrev jag bland annat det här:
Jag vet inte vad jag ska tycka om dagis åsikter, när det gäller att hantera trots. Det är inte samma på dagis och hemma, fast de verkar tro det. De tycker att vi bara ska strunta i att han säger emot hemma, bara låta saker passera, inte lyssna. Men det går ju inte! Vilken verklighet lever de i? Okej, de har inte barn, men de har en utbildning, skulle man tycka. Ibland förstår jag inte… Eller så är det jag som är för annorlunda.
Jag tycker inte om att de särbehandlar William, att de låter honom ha ett annat täcke än de andra barnen – för att han vill det, under vilan, att han ska ligga i tamburen för att han stör de andra, att han måste vara ensam när han ska klä på sig, för annars gör han inte det. Kan de inte hjälpa honom lite mer? Är det inte meningen att man ska lära sig att fungera i grupp? Har jag fel som kräver dessa saker?
Han är annars ett väldigt smart barn. Han är väldigt intresserad av siffror, han kan nästan klockan redan (det sa de också på dagis, jag menar inte att de säger bara dåliga saker, absolut inte)! Idag hade han sagt ”klockan e lite efter två”, när de åt mellanmål och det stämde. Han tycker fortfarande om sudokuböcker och vill att jag ska ”läsa” ur dem eller skriva in siffror, de får inte ”ponka” (=krocka) med varandra, har jag lärt honom.
När han kommer hem kan han slå in vår fyrsiffriga portkod själv, fyra siffror, han minns dem. Jag kallar den för ”den magiska koden” och det gillar han. Men många dagar märker man hur mycket ens eget humör påverkar (och andra saker med) honom. Han är ett känsligt barn och det är knepigt att veta vad man ska göra i olika situationer då han verkligen bara säger nej till allt – fast han gillar saken! Kära Gud, ge mamma lite mer tålamod.
… och det här i november 2009:
Eftermiddag. Jag hämtar tidigt. Dagis säger att W har frågat efter mamma hela tiden idag (och med ”dagis” menar jag en person) och när jag hämtar honom säger de att ”Vi vet inte vad vi ska svara när William frågar efter mamma. Det är ju lätt att säga att nån är på jobb, men ja.. inte i ditt fall. Vi brukar säga lite olika. Att du har uträttar viktiga ärenden”.
Ursäkta mig, men va f*n?! De talar om att man ska vara konsekvent, de kan väl säga att jag jobbar hemma?! Vad säger de åt andra mammor som är hemma med sitt andra barn? Räknas inte mitt jobb där hemma? Det räcker nu med den här typen av skuldkänslor som dagis ger mig. Jag njuter inte av att vara arbetslös, jag hatar det. Många dagar känner jag mig redan värdelös och betydelselös, jag behövs inte. Man ser samma väggar dag ut och dag in, det är inte speciellt roligt. Varsågod och byt med mig ett tag, sitt hemma du och ge mig ett jobb.
Tack och lov att man ändras! Tack och lov att jag inte längre går i taket för att någon säger emot mig, för att jag vågar stå upp för mina barn, för att man inte tycker det är så farligt att de sparkar, slåss, säger dumma-dumma mamma, att man kan förstå att det går över. Kan kan inte få barn nummer två direkt?
Nu är han här! Mitt förskolebarn, som fyllt sex år och är alldeles fantastisk! Grattis! Jag älskar dig, William! Jag försöker säga det ofta, men jag glömmer ibland. Jag älskar dig, men inte allt du gör. Speciellt mycket tycker jag om de gånger man får vara själv med dig. Man hinner prata och fundera så mycket mer. Igår var jag ensam med ungarna och skulle lägga alla tre, Mika hade nån grej med jobbet (inte att förglömma, Mika ska ha mycket av creds för vad han gör med barnen, han gör MASSOR! fast jag mest skriver om mig själv, det är alltid lättare att skriva ner egna tankar). I alla fall stod jag där med tre barn som ropade på mig från olika håll. William sa:
– Jag vet mamma, du har bara två armar. Ingen människa har fler än två armar.
Ja, tack mitt älskade, logiska barn! Det går hem det här tjat-pratet men man märker inte alltid det förrän de blir äldre! FÖRLÅT att jag inte alltid orkar prata med små bokstäver när alla ungar orerar samtidigt.
Och tack och lov för skolan, både min och Williams. Och framför allt, tack för friska barn. Jag fick en blankett från förskolan idag, där man ska utreda om alla Williams allergier fortfarande är aktuella. I mitt förra liv skulle jag ha gått i taket och bloggat och fejsbookat om det, men idag rycker jag på axlarna och inser att vi måste försöka tvinga i honom lite morot igen och that’s it. Det löser sig, det finns så mycket annat.
____________________________________________________
Idag har jag också kånkat hem en massa mat, försökt komma på veckans meny medan man vänder vagnen längs hyllorna, köpt hem sjukt mycket yoghurt och sallad – och en massa kläder på KappAhl resa. Isaac var så lycklig över en (lite för stor) mössa med Cars 2-motiv, att han vägrade ta av den. När han skulle lägga sig sa vi i alla fall att det fick räcka.
Vi har ju redan firat William, men fammo och faffa kom över en stund till oss och tre glada ungar rusade på dem som ivriga hundvalpar – alla ville berätta om sin viktiga sak!
Det är så mycket man har tänkt göra med sina barn. Platser man tänkt besöka, kläder man tänkt man aldrig skulle sätta på sina ungar (för det ska vara så könsneutralt, inte säga si eller så, inte ge för mycket godis) men så märker man att det inte är så farligt att släppa på en del av sina krav. Barn är barn, de är smarta och de är individer. Man ska lyssna på dem också ibland, utan att för den skull ge efter för allt de vill.
Det tål att nämnas, att vårt dagis har ändrat mycket sedan jag skrev det där om William. Personalen och grupperna är annorlunda, det är mer harmoniskt och bra nu. Ingen säger såna där korkade saker, vad jag vet, sånt som jag inte har att göra med, som jag inte kan påverka hemifrån. Ungarna trivs, vi trivs. Och vi är under ständig förändring. Det är det som är så fantastiskt med livet.
Bittes blogg 
