Tvillingliv och körstart

Ja hur går det nu med förskolebarnet, är det många som har frågat mig. Ja vem vet? Det är jättesvårt att veta, eftersom sexåringar berättar så selektivt. Jag har också märkt att han säger saker som jag vill höra, istället för hur han egentligen känner.

– Åh, jag älskar fisk, nami! har han sagt. Sen kommer det fram, lite mellan raderna, att det kanske inte var riktigt så.

En sak älskar han i alla fall och det är Kuningaspossu (Griskungen i Angry Birds/Bad Piggies). Jag tog med den idag när jag hämtade W på förskolan. Vi gick via affären och sedan genom den smala skogsstigen på vägen hem.

– Ska vi ta ett foto på grisen här? Vi kan säga att han har varit på utfykt. Han kanske gillar att sitta i gräset, sa jag. Sen kan jag sätta ihop bilderna till ett kollage. 
– Jaaa! Det gör vi, vi kan säga att grisen är ute på promenad. Och titta.. han är JÄTTEbra på att klättra .. och sitta på stenar!

Jag fick till och med fota en glad William, som inte längre vill vara med på bild, inte så ofta i alla fall. Jag respekterar det, även om han kanske inte vet allt vad det innebär, men man ska väl själv få vara med och bestämma.

– Får jag se på bilderna mamma, nu på en gång! 

Det vilda tvillingarna trivs i alla fall på dagis. Och brottas hemma. Det är en vild, lite busig, men glad lek. Båda vinner, men inte samtidigt. Ibland måste man gå emellan och stoppa den, innan leken blir för vild.

Det har blivit knivigare nu på mornarna, vi måste åka iväg redan halv åtta med hela gänget (tur att de somnar tidigt) eftersom vi ska till två olika ställen. Men glada är de, twinsen, över att få gunga, rutscha och leka tillsammans. För trots allt, har de varandra. Det blir mer och mer uppenbart. Jag tror också att William är ledsen för att han är den som ”ensam” är på förskolan, inte på det trygga dagiset där han var störst och där allt var bekant. Men sådär är det ju i livet, man måste lära sig att förändras, även som barn. Ett par av hans bästa kompisar är dessutom på Sirkkala skola (den andra svenskspråkiga här i Åbo) och då träffas man ju inte. 

Ikväll startade också våra körövningar. Hej och hå vad rostig i rören man känner sig! Dessutom la vi igång vi direkt med kyrk- och barockmusik, som inte var av det lättaste slaget, men roligt och krävande! Jag kom hem och … släppte ner axlarna. Håh, tydligen satt jag och spände mig, helt i onödan, men ändå. Förresten märkte jag att jag visst måste byta glasögonen. Blä! Jag har mitt brytningsfel, men även på det friska ögat ”hittade de ett fel”, men det stämmer inte! Jag ska inte ha nån förstärkning på det friska, det är kanske därför jag känt mig vimsig och yr.

Och trots allt hänger sommaren sig kvar i stan. 20 grader på dagen, 15 på natten. Åh, jag vill segla! 😀