En välfylld helg
Igår trodde jag på allvar att jag skulle bli tokig. Dels för att jag hade suttit inne så mycket den här veckan och således stirrat mig blind på tvätthögen, klädhögen, dammtussar och funderat om jag skulle ställa mig och stryka kläder. Men nä-ä! Mika var borta ett par dagar och det kändes som en evighet, fast jag fick hjälp av fammo. Egentligen var det lördagen som var kaosartad. Tvillingarna bråkade om en penna, om samma saftmugg, de knuffades vid matbordet, Milja har lärt sig att skrika så högt hon kan, när hon inte får som hon vill – alternativt springa sin väg. Det var någon som ropade på mamma en gång i minuten (jag skämtar inte) och jag undrade vart man ska ta vägen när man håller på att bli arg och galen?
Med ett barn ska man ”gå undan och lugna ner sig”, men vart i hela friden går man med tre? Twinsen fick dessutom för sig att hoppa i soffan och jag satt där med andan i halsen, tills jag helt enkelt fick inse att jag inte kan vakta dem hela tiden och nån kommer att slå sig, men förhoppningsvis inte så allvarligt. Det gjorde de inte heller och ibland skulle det vara bäst att inte se på allt de gör, men just nu är de för vilda och yra för att jag ska våga låta dem leka lite friare.
Nåja, lördagskaoset till trots blev det en jättefin söndag. Snön vräker ner och det är nollgradigt, träden är fulla med vitt ludd och det är vinter, som det var när man var liten. Med mycket snö och långa, kalla månader.
Idag var vi ute 1 timme och 20 minuter med löpskolan. Eller 1:09 enligt min RunKeeper, men det var för att jag pausade när vi stretchade. Vi när näääästan uppe i 10 km, woppedoo! 9,4 blev det idag, i slafsig och tung nysnö och det kom bara mer. Men nästan tio, kan ni tänka er?! Fast jag måste erkänna att jag skulle ha orkat fortsätta efter 7 eller 8 km, om det inte hade varit för löpskolan och gruppen. Vi var långt borta, uppför trappor och backar, men vilken kick det var att känna att jag visst skulle ha orkat 10 kilometer! I somras kände jag likadant efter 2,8 km och det var i slutet av juli. 😀
Fammo hade bakat jättegoda och STORA fastlagsbullar och vi firade söndagen med ärtsoppa och lite plättar. Isaac ville hålla HELA bullen själv, här ska man inte tro att man kan gå och dela nån bulle eller ge små bitar! Fast han fick hålla en som inte hade nån fyllning och det gick lika bra.
Wili hann springa av sig på Liikunnan ihmemaa med faffa och fammo tog ut twinsen en stund och det var helt underbart att bara sitta och stirra. Wili, som har varit så rädd för att tvätta håret, tycker fortfarande inte om det, men han grät inte eller skrek som förut, utan sa istället att han ville torka ögonen. Tack utveckling, för att du går framåt! ”Nu doftar jag som en godis”, sa W, när han fick använda mammas specialtvål (som dessutom är snäll mot atopisk hud) ”Och om nån frågar på dagis imorron ska jag inte avslöja vår hemlighet”, fnissade han.
Och så stickar jag förstås. Lite här och lite där. En av strumporna jag stickar är i samma garn som förut – Schoppel Wolle Wunderkleckse, och det är så roligt eftersom man aldrig vet hur det kommer att se ut innan man är klar. Ett par sjalar blir snart klara också. ^_^
Imorron ska vi på studiebesök till stadssjukhuset, vi ska kolla på deras instrumentvårdsavdelning, eller vad det nu heter. Jag har varit där förut, men gillar stället, det ska bli skoj att gå dit igen. Skulle gärna jobba där – och vem vet. Vår praktik börjar ju i mars, kanske det där blir ett av ställena?
Nu har jag Kristas ”Maaarryy me” i huvudet hela tiden. Hoppas det går bra för finlandssvenskan, det är tredje året i rad för oss nu! Oh-oh, a ding dong!
Fredag med plugg och barn
Hej världen! Vad har ni gjort idag?
Jag lovade mig själv att jag inte fick blogga innan dagens långa arbete om vatten och dess filtreringsmetoder var klart. Nu har jag huvudet fullt med reverse osmosis och sjukt långa ord som vedenpuhdistuslaitteiden määräaikaishuolloissa eller korroosionestokemikaaleja. Tack och lov hittade jag min gamla minnessticka som jag hade på samma utbildningen för två år sedan; jag slapp skriva om fem sidor text. Det värsta är att allt ska vara på finska. Det är inte så svårt i sig, men att vissa ord som liuos kan vara knepiga. När man ska säga att nåt är i nån lösning så blir det liuoksessa eller nåt liukeneen suolojen… nånting. Plöhhhh, bläaarhg. Hur vore det med prepositioner som separata ord i finskan?! Och lite färre vokaler efter varann. Men jösses, det är klart (förutom att man alltid måste läsa igenom texten dagen efter, när man inte är lika blind för sina fel. Jag har säkert en massa objekt- och böjningsfel i texten också, så var det förra gången) och jag är lycklig över det!
Idag kom nya Novita-tidningen och jag kollade på garn, fick nya idéer till de jag redan har hemma. Novita har fattat det här med att visa hur garnen ser ut, de hade tröjor stickade i samma garn intill varandra. Härligt! Och även om jag inte stickar nåt av de här mönstren nu, är de så bra att ha. Jag är sugen på att göra fler tröjor, stora eller små, det var många år sedan sist nu.
Det har snöat massor idag igen och jag sladdade till dagis för att hämta tre glada ungar. ”Godis!” var det första tvillingarna sa. Hur kan de ha kommit ihåg det jag berättade i morse? 😀
Jodå, det blev godisdag för alla, men mest för storebror. Och goda fiskbullar hos fammo.
Milja och Isaac lekte sina egna lekar. Gamla loppisfynd som garage är fortfarande superpopulära. Förutom att Isaac petade in Finn McMissile i en trång glasbur (en affärsbyggnad, jag lekte att det var ett magiskt isslott och Finn var frusen bakom en magisk vägg, men William ville leka mammapappabarn) och jag hade fullt sjå att få ut eländet alla tre gånger, så gick det bra! Milja tyckte att grävmaskinen skulle ha MÅNGA förare.
Nu har jag en liten son i sängen, två barn hos fammo (det var meningen att bara den stora skulle stanna, men Milja ville inte gå, medan en mammasjuk son ville hem) och en man i Estland, så vi har lyckats sprida ut oss ganska bra. Jag fick nöjet att njuta av bara Isaac ikväll. Lilla sonen, hur kan man vara så go och mysig? Det går liksom att knyta ihop nästan hela han i famnen på en, han är som en gummiman. Så sitter han där och dricker sin välling medan vi ser på Blixten och han skrattar när jag pussar och petar honom i nacken. Hur kan man vara så bedårande? Det är inte lätt att ha ett barn, men i jämförelse med att ha tre ganska små samtidigt, känns det lättare – och lyxigt. Jag älskar dem alla, men på olika sätt. Och det visar man även på olika sätt. Isaac vill inte bli kramad när han sover, men Milja vill. Jag brukar hålla om deras varma fötter. Mina fina, underbar barn, ni är det bästa som hänt mig och detta faktum kan ingen nånsin ta ifrån mig.
PS. Jag märker att jag flyttat en hel del innehåll till Facebook. Jag brukar inte blogga om det jag skriver om där, tycker det blir dubbelt. Kanske man skulle flytta allt till bloggen istället? Latheten tar över, det är så lätt att skriva några rader eller gilla en sida där. DS.
Gladkorven
Det var en förvirrad syskonskara som splittrades i morse. Isaac skulle stanna hemma för att han sovit så dåligt och var snorig och hostig. Milja vinkade glatt hej, men William var arg och sur. Trots att han gillar dagis och inte brukar vilja gå hem. Under dagen frågade Isaac efter sina syskon många gånger. Han är ju den verbala typen, han pratar ofta och mycket.
– Pappa boijta, Miija boijta, Iiwii boijta. Fammo faffa komma int. Koma imojo.
Den lille sötkorven! Han är ett sånt där barn som bara är. När han är med syrran och storebror kan han verkligen bråka och provocera, men när man är ensam med honom är han ”ett sånt där lugnt barn”. Ett sånt där jag skulle ha hatat folk berätta om, när jag var hemma med William. Och det är inget man kan göra något åt. Jag minns att jag gjorde stora ögon och häpnade över folk som kunde sitta och pyssla med sina ungar. William – pyssla? Bah, han hade inte tålamod med nåt sånt. Nej, inte då ännu. Han var bara sådan. Det borde liksom ingå i någon föräldragrundkurs, det där med att förstå vidden och olikheten av hur olika barn kan bete sig. Att inget av det är fel eller rätt, men däremot kan det kännas orättvist.
Han är en sån där unge som kan sitta med pennor jättelänge. Rita, ta av korkar, sätta på korkar, skruva. ”Mamma riita!” ”Vad ska jag rita då?” ”Massdabilen! Många Massdabilen!”
Och Blixten. Hur mycket Blixten och Martti-bilen kan man lyssna på under en dag utan att få nog? Jag gick bara med på att se Martin Tarinatalli två gånger, sen fick det bli nåt annat pyssel och musik istället, vilket han tycktes gilla. Jag satte på min egen playlist på Spotify och lät musiken flöda sådär lagom högt i lägenheten.
– Musiiiik! sa Isaac. När den första låten var slut sa han: Meeejja!
Ja tack, tänkte jag och fortsatte glatt med Maroon 5, Cheek, Suvi Teräsniska och Nicki Minaj.
Och snön har vräkt ner hela dagen, plogbilarna slirar tätt mellan husen. Twinsen och speciellt Milja älskar alla blinkande bilar, så idag har det varit bra utsikt.
Allra bäst (och rörigast) är det ändå när alla är tillsammans. Med Milja ”La Forge” och Storebror ”Nej, aldrig i livet”. Twinsen fick för sig att ställa sig på bordskanten eller en pall och fortsätta hoppa i soffan, jag lärde William att spela Hexic på Xboxen, medan Isaac petade på handkontrollen och försökte styra åt mig. Mika passade på att träna lite på balkongen, som han ofta gör och så är det full rulle ända till åttatiden, då det faktiskt är riktigt skönt att säga godnatt och sov så gott!
Jag satt och pratade med William vid sängdags. Han har så sjukt bra funderingar. Idag läste vi ”Älskade lilla gris” som handlar om en familj som tar hand om en gris för att den inte ska slaktas. Och grisen växer och får knappt plats hos den längre.
– Mamma, visst är det så att det inte finns några grisar som blir till bacon eller leverkorv? säger W. Korv blir det väl i alla fall inte?
– Nja… alltså, jo… Vad tror du kan gör skinka av?
– Grisar.
-Mm, men man äter i alla fall inga grisar som lever, men att äta grisar som är dött är faktiskt något naturligt, säger jag lite halvt förvirrat. Vi diskuterar detta och W berättar glatt om hur man fiskar, rensar och grillar fisk – att det är gott (var sjutton har han lärt sig allt? :D)
– Fast vet du vad? Man måste inte äta kött. Om du vill kan du äta bara vegetariskt när du blir stor, som pappa. Då äter du tofu, soja, bönor, linser och grönsaksbiffar istället. (hah, det vill jag se! Men jag är öppen för den möjligheten, det skulle liksom inte innebära nåt extra arbeta)
Sen säger han:
– När man dör, då blir man ett blomma eller ett träd, fast man får inte bestämma vad man blir. Man blir det bara.
– Säger du det? Jaha…
– Ja, fammo har berättat!
– I så fall vill jag bli ett körsbärsträd med rosa blommor, de är så fina! Fast inte på länge, länge än. Kanske sen när jag är jättejättegammal.
Tack Runeberg, för dina fina dikter och allt du gett oss. Vi hade en bra din-dag!
Viljan
Det händer inte så ofta, men det händer även mig; jag har skrivkramp. Jag har tusen tankar i huvudet, men de kommer inte ut vettigt sätt.
Älskar skolan, njuter av att få skratta hjärtligt med vår klass. Vill ha fler närvarodagar, precis som de andra i vår grupp. Å andra sidan är jag trygg i det jag redan kan. Jag vågar hoppas att jag får ett jobb nästa vinter eller till hösten, kanske bara deltid eller ett vikariat, men i alla fall.
Isaac skrällhostar, men bara på natten. Jag har hoppat om några dagar med löpskolan när förkylningen satt i. Önskar också att passen var på nån annan dag. Vill planera så in i bängen i ungarnas rum, som ska ställas i ordning i vår. Men hur jag än funderar vet jag inte var vi ska börja hänga kläderna (för just nu hänger de i kaosrummet) eller hur man ska stuva om för att få en annan garderob på plats och tömma innehållet i den som är där nu. Vill ha in ribbstol och våningssäng som Eva. Vill att det ska bli balkongvarmt så man kan börja vara där snart. Vill tusen saker, men är bara fast i småbarnsbubblan.
Skridskoprinsen
Nämen hallå! Vi har en kille som nästan kan åka skridskor! Det är typ andra gången i år han åker med mig. Först ville han ge upp och jag är inte världens bästa pedagog när det gäller att lära ut idrotter, men på nåt sätt fick jag övertalat honom om att han visst kan. Och nu kan han ta sig fram stående några meter i taget! Duktiga killen, han ville inte ens sluta!
Förresten tycker jag det är lite konstigt på dagis, när bara de som får åka skridskor, får komma med ”å skrinna”. Jag vet däremot att det beror på att de inte har några sparkstöttingar eller liknande att ta till, men jag har hört om andra dagisar där de lär barnen. Har det just med utrustning att göra? Jag säger inte att det ena är rätt eller fel, utan undrar mest. Och hur bra ska man vara för att få komma med? Ska kolla nästa gång med stora sidan på dagis. 🙂
Milja och Isaac var inte alls lika nöjda med att vara på isen – nästa gång får jag gå ensam med W istället. Twinsen vill mest sticka iväg, leka på gården eller äta snö.
Eller möjligtvis klättra runt i omklädningsrummet, längs väggarn, som små väskor på band. William sa det så bra idag:
– Mamma, jag vill att vi ska vara sex i vår familj!
– Jaså, ett barn till menar du?
– Nä, en vuxen till! 
Jag förstår precis vad han menar! Jag har lite samma känsla ibland, att man inte räcker till, speciellt när twinsen är så små och rebelliska och klättrar runt så mycket. Milja har dessutom fått för sig att säga nej åt precis allting, även åt saker hon vill ha.
Vi hade i alla fall det lite mysigt med nya Brio-vagnar och en Alfons-box (9,95 för fyra DVDer med totalt 16 avsnitt), ett tag… Milja ville springa iväg med alla Briogubbar, William har sina tågvagnar överallt och Isaac bär runt eller kastar pusselbitar och vill hela tiden rita. 🙂 Det är intensivt. Allt ska hända på en gång och man ska passa mat, barn, hinna svara och lyssna på alla och städa undan mellan varven – ”nejnej, inte rita på soffan!” och ”nej, inte stå på soffkanten, du kan ramla” .. ”akta glaset, sparka inte där” och dessutom hitta på nåt att göra, eftersom det är ett faktum att det inte går att gå ut lika lätt från en lägenhet, som när man bor i hus.
Jag somnade mellan två varma tvillingar och höll på att missa Melodifestivalen. Lite skoj var det att se första deltävlingen ändå, även om jag tycker de är så långa och många, de här tävlingarna.
Dagens William:
Pappa: – Vet du att det finns folk som betalar för att gå och höra på när andra sjunger.
William: – Vaaa? Är det sant?
Små och snabba
Den här egna viljan börjar bli tydlig nu. Håh håå, säger jag bara. Frågar man Milja om hon ska ha nåt speciellt säger hon ”nej” till allt, även om det är saker hon vill ha en sekund senare. Vissa kvällar är de mer klättriga än annars. De är liksom överallt! Isaac fick för sig att klättra upp på sidan av soffan och sedan kasta sig huvudstupa ner på kuddarna. Det är roligt och de har skoj, men såna här buslekar brukar sluta med tårar eller sår om man inte dämpar dem efter ett tag. Milja klättrade upp vid datorn, petar på skärmen, tar ner mina viktiga papper. Sen har Isaac flyttat sig till köket och vrider på spisen eller öppnar kylen eller hämtar en pall för att kunna klättra bättre i soffan, medan William har tråkigt och vill se på tv eller vill att någon ska leka med honom i hans rum, alternativt spela på min iPhone. Hur ska man förklara att en telefon är en viktig sak, när man själv spelar små spel på den och den har en kamera?!
Jag tog i alla fall en bild när de båda var stilla ikväll. Och när de inte rev i nån av böckerna, utan läste dem. Och när de inte klättrade på Williams nattduksbord och kastade ner böcker eller välte den där ena nattlampa. Jag vet inte hur många gånger den har ramlat, men tack och lov för energilamporna, de går inte lika fort sönder.
Den som säger att tvååringar leker för sig själva eller med sina syskon kan nog ”knapra sig”. Eller så har de väldigt lugna barn. Vissa kvällar måste man passa de här små liven hela tiden och då önskar man faktiskt att de kunde växa upp liiiite fortare.
Dagens fråga: Är det nån annan som haft barn som tappar hud under tårna? Milja gör det ganska ofta. Hon är den som varit svettigare om fötterna (ja, ända sen hon var pytteliten!) och jag tänkte att det kan bero på det, för huden där under är fin och hel.
Nu ska jag se på Star Trek: Next Gen!
En hälsning
Imorron fyller en alldeles speciell kille år. Sju stora år!
Minns du när du var såhär liten?
Nä, vet du vad? Inte jag heller! Och även om jag tycker du var supersöt då, är jag glad att du är just så stor du är nu. Men katten är densamma, det är Bambam du håller i, tror jag bestämt. Åh, nu får jag så hemskt dryyyft efter er i Österbotten! Och Isaac som är så supermammig just nu, det är svårt för nån annan att lägga honom, speciellt om jag är hemma. Men vi _måste_ ses snart, fina Casper! Ett stort grattis på din alldeles egna dag, massor med kramar från oss i Åbo!
http://www.angrybirds.com/play
Va? Finns det någon som har varit mindre än oss? Vi som är så små och söta? 😀
Vatten och orange
Idag gick jag förbi en liten kille på cirka åtta år. Han var på väg genom snöslasket, han skojade med sina vänner som gick framför honom, om en tappad chokladstång, som låg på marken. Det sägs att vi människor känner igen ansikten baserat på de vi tidigare har mött i livet. Och så var det idag. Jag såg Fredrik. Precis sådär som han var, när han var liten. Älskade att läsa mina gamla Kalle Ankor, skrattade med hela ansiktet och ögonen. Jag saknar dig. Tänker på dig ganska ofta faktiskt. Och på dig mommo, som också är i himmelen. Igår var det en bekant som frågade mig varifrån jag fått mitt intresse för sång och dikter och svaret var ett tvärsäker: Min mormor. Jag skickar ett fång tulpaner till er, där uppe och minns med hjärtat. Med både glädje och sorg.
Här smälter snön iväg med rasande fart, fast det är minus på nätterna. Gummistövlar for the win! Men trots det gråa slasket är det ju ändå slut på slit-januari och jag är beredd att säga hej hej till februari! Ikväll firar vi, en vanlig torsdag utan nån speciell anledning, med pommes, fiskbullar och sen våfflor!
Det blir ojämnt det här med bilder i bloggen. Många eller ingen. Så som i livet. Men vad gör det? De ovanstående oranga bilderna tog jag igår. I mitten är det ett par bilder från det nya, omtalade brobygget. En ny gångbro byggs ganska nära Domkyrkan. Den kallas Pennisilta på finska (Pennibron) men jag vet inte om den har nåt officiellt namn än. Tycker det är ganska fint, det den kallas. Men många har rasat över att det ska byggas ännu fler broar mitt i stan och dessutom ett parkeringshus under torget. Jag tycker det är bra och det är bara min åsikt. Men samtidigt förstår jag de som vill bevara Åbo som det är. Det ligger också i människans natur, att bibehålla och inte rasera. Att vårda och värdesätta. Och sen blir det ju rörigt, precis som det är redan nu på bilderna vid bron. Men det som är svårt, det som man kämpar för, det är värt att gå igenom, eller hur?
Skolmat, glädje och löpning – ni vet, vardag
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Varför klandras det så mycket på skolmaten? Okej, vissa dagar är det kanske inte lika bra som andra, men sådär överlag tycker jag vi har jättebra mat i vår skola. Då ska man också tänka på att vi är över 500 elever under samma tak. För 4,25 åt jag: potatis (eller ris) och dagens veggomåltid; Quorn med grönsaker och lök i tomatsås. Det var gott och mättande! Vår studiegrupp är ju ändå ganska lite i skolan, därför är jag så oerhört glad åt att sätta mig vid ett bord med färdiglagad mat! Jag sa detta till en av de andra tvillingmammorna i gruppen (japp, vi är tre) och hon förstod mig. Hon har tre pojkar i åldern 12, 12 och 14 och säger sig agera storkök väldigt, väldigt ofta. Såna där gånger är jag glad att det i alla fall är en tjej i familjen (av barnen).
Mika och jag hade den stora lyxen att komma hem alldeles allena ikväll. Det var tyst, diskmaskinen var påslagen, sängen bäddad, ungarna hos fammo&faffa en stund. Tusen, tusen tack! Det var så skönt! Vi satte oss ned och åt medhavd indisk mat, gick ut på en lenkki (fast det tog så emot, det blev 12 km på två dagar nu och jag är ovan plus att jag startade för snabbt idag) men nöjd. Jag vill inte alltid ha det såhär, men en del av mig kom ihåg hur det var förut; att komma hem till en tom och tyst lägenhet, träna eller äta hur man vill, se på Star Trek eller sova om man ville det. Jösses. Sex år, så de går.
Jag/vi har börjat tänka mer på att separera tvillingarna lite då och då. Dels för att de inte ska få panik över att den ena saknas, utan inse att de är individer. Idag var Milja lite snorig, så hon, ”bara hon” fick stanna med fammo och de lär ha haft det riktigt trevligt! Det är konstigt, när jag lämnade William på dagis tyckte man ju inte att han var ensam, men så fort vi lämnar den ena tvillingen där, i sin egen grupp, är denne ändå ”ensam”. Eller ja, det känns så fast det inte är sant.
Dagens naturbild: Frosten. Under natten och dagen kom det en massa nederbörd i form av regn, som såklart frös när det var minusgrader. När jag gick hem från skolan undrade jag varför träden knakade. De var helt enkelt stelfrusna och vinden ruskade tag i den isiga grenarna. Häftigt!
Jag läste i Lindas blogg om hur det är att komma hem med en nyfödd bebis och vänja sig vid att ta hand om det lilla knytet själv, efter att ha fått en massa hjälp på sjukhuset. Det var en sådan otroligt flashback till den första tiden med William. Texterna från min gamla blogg finns inte kvar på bloggen.fi, men de som följt mig (och jag vet att ni är en stor skara, tack!) minns att det var med blandade känslor jag kom hem. Året var 2007 och vi bodde i Sverige, långt från alla släktingar. Och William skrek väldigt mycket, stackars liten. Jag hade så svårt att lämna ifrån mig honom, jag tyckte att alla andra gjorde fel, till och med när de bytte blöjor. Jag sov dåligt, vågade inte ha honom i sängen, rädd att vältra mig över honom, hallucinerade tre nätter i rad och jag ”såg” William i sängen fast han inte var där. Huu, det var så hemskt, för jag visste samtidigt att hjärnan lurade mig på grund av tröttheten.
Så kom twinsen och ställde hela världen uppochner igen, fast på ett helt nytt sätt – igen. Fantastiskt. Jag är så glada över att de kom. Och tänk att det ändå, på nåt knasigt sätt, kändes lättare med tvillingarna, än med William. Kanske man trots allt vänjer sig, fast man inte ser sina egna förändringar i vardagen.
Bittes blogg 