Små och snabba

Den här egna viljan börjar bli tydlig nu. Håh håå, säger jag bara. Frågar man Milja om hon ska ha nåt speciellt säger hon ”nej” till allt, även om det är saker hon vill ha en sekund senare. Vissa kvällar är de mer klättriga än annars. De är liksom överallt! Isaac fick för sig att klättra upp på sidan av soffan och sedan kasta sig huvudstupa ner på kuddarna. Det är roligt och de har skoj, men såna här buslekar brukar sluta med tårar eller sår om man inte dämpar dem efter ett tag. Milja klättrade upp vid datorn, petar på skärmen, tar ner mina viktiga papper. Sen har Isaac flyttat sig till köket och vrider på spisen eller öppnar kylen eller hämtar en pall för att kunna klättra bättre i soffan, medan William har tråkigt och vill se på tv eller vill att någon ska leka med honom i hans rum, alternativt spela på min iPhone. Hur ska man förklara att en telefon är en viktig sak, när man själv spelar små spel på den och den har en kamera?!

Jag tog i alla fall en bild när de båda var stilla ikväll. Och när de inte rev i nån av böckerna, utan läste dem. Och när de inte klättrade på Williams nattduksbord och kastade ner böcker eller välte den där ena nattlampa. Jag vet inte hur många gånger den har ramlat, men tack och lov för energilamporna, de går inte lika fort sönder.

Den som säger att tvååringar leker för sig själva eller med sina syskon kan nog ”knapra sig”. Eller så har de väldigt lugna barn. Vissa kvällar måste man passa de här små liven hela tiden och då önskar man faktiskt att de kunde växa upp liiiite fortare.

Dagens fråga: Är det nån annan som haft barn som tappar hud under tårna? Milja gör det ganska ofta. Hon är den som varit svettigare om fötterna (ja, ända sen hon var pytteliten!) och jag tänkte att det kan bero på det, för huden där under är fin och hel.

Nu ska jag se på Star Trek: Next Gen!