Rebellen, del II

William har fått för sig att busa mer än vanligt. Han knuffas eller retas och säger sedan förlåt, med hopp om att det är bra så och okej, eftersom han sagt förlåt. Men det är inte alltid så små knuffar eller stötar, det har även hänt på dagis och en av dagisvuxna pratade med mig om det idag. Jag är så glad att hon berättade för mig, vi var helt ense om att vi båda ska försöka jobba bort det. Ibland måste man liksom bara sätta William på en timeout ett par minuter, för han blir helt knäpp.

Det värsta är att jag förstår honom så bra. Han lär ha ärvt mina tourette-drag, men jag hoppas att han besparas från alla tics. Eller så är det här med humöret bara något som går i arv eller hör till. Det jag tycker är viktigt är att pojkar också ska få gråta och att det ska kunna prata om sina känslor. Det är otroligt, otroligt svårt och nu kommer vi in på det här viktiga med genustänket; nämligen att flickor ska våga säga ifrån, utan att bli elaka och att pojkar ska få gråta och prata om sina känslor.

Förut sa man ofta att det var bra att ”slåss lite” eller ”det är bara så att pojkar slåss”, men nä-ä, det tror jag inte ett dugg på! Okej att vi har olika känsloregister, men det handlar mycket om att styra in sina tankar och handlingar åt rätt håll, att få utlopp för ilskan och få vara arg, men att säga förlåt på rätt ställe och inte göra om det dumma.

Vi har nog långt kvar, insåg jag idag när jag förde in en skrikande och sparkande William på hans rum, men han lugnade sig. Win-win för oss båda! Han är en jättekänslig kille, tror jag, när det kommer till kritan, men han vet antaligen inte vad han ska göra av sin rastlöshet eller känsloutsvall. Det hela blev inte bättre av att Isaac samlade på sig en MASSA pennor och blev störtarg när Milja tog en av dem. Sålunda grät han i en kvart och Milja grät för att hon inte fick den där ena pennan. Och hon grät fast hon fick den, för då hade hon ju redan börjat gråta.

Jag hatar verkligen när William får såna där itkupotkuraivari, när han bara freakar ur, men det hjälper ju inte att hata. Jag brukar säga som i Vesta-Linnéa-boken: Jag älskar dig, men jag tycker verkligen inte om allt du gör, det är helt olika saker. Kanske han förstår mig någon dag.

På senkvällen (läs: halv nio) läser jag för trion. De slocknar en efter en, trots att det är kolmörkt i rummet och jag sjunger. Milja sover på min ena arm, pojkarna på den andra den här gången. Milja slänger sig tvärs över sängen, med ena foten på min haka och den andra på magen. Isaac sover som ett smalt streck mellan mig och William, som har knäppt sin hand med min, så att jag har fullt sjå att trassla mig loss från alla barn och täcken, när jag stiger upp. Men ändå, trots bråk och skrik, tycker jag de är så mysiga. Vad är det egentligen för fel på en? Blir man en masokist när man skaffar barn? Eller har man bara mycket välutvecklad förmåga att glömma? 🙂