Skolmat, glädje och löpning – ni vet, vardag

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Varför klandras det så mycket på skolmaten? Okej, vissa dagar är det kanske inte lika bra som andra, men sådär överlag tycker jag vi har jättebra mat i vår skola. Då ska man också tänka på att vi är över 500 elever under samma tak. För 4,25 åt jag: potatis (eller ris) och dagens veggomåltid; Quorn med grönsaker och lök i tomatsås. Det var gott och mättande! Vår studiegrupp är ju ändå ganska lite i skolan, därför är jag så oerhört glad åt att sätta mig vid ett bord med färdiglagad mat! Jag sa detta till en av de andra tvillingmammorna i gruppen (japp, vi är tre) och hon förstod mig. Hon har tre pojkar i åldern 12, 12 och 14 och säger sig agera storkök väldigt, väldigt ofta. Såna där gånger är jag glad att det i alla fall är en tjej i familjen (av barnen).

Mika och jag hade den stora lyxen att komma hem alldeles allena ikväll. Det var tyst, diskmaskinen var påslagen, sängen bäddad, ungarna hos fammo&faffa en stund. Tusen, tusen tack! Det var så skönt! Vi satte oss ned och åt medhavd indisk mat, gick ut på en lenkki (fast det tog så emot, det blev 12 km på två dagar nu och jag är ovan plus att jag startade för snabbt idag) men nöjd. Jag vill inte alltid ha det såhär, men en del av mig kom ihåg hur det var förut; att komma hem till en tom och tyst lägenhet, träna eller äta hur man vill, se på Star Trek eller sova om man ville det. Jösses. Sex år, så de går.

Jag/vi har börjat tänka mer på att separera tvillingarna lite då och då. Dels för att de inte ska få panik över att den ena saknas, utan inse att de är individer. Idag var Milja lite snorig, så hon, ”bara hon” fick stanna med fammo och de lär ha haft det riktigt trevligt! Det är konstigt, när jag lämnade William på dagis tyckte man ju inte att han var ensam, men så fort vi lämnar den ena tvillingen där, i sin egen grupp, är denne ändå ”ensam”. Eller ja, det känns så fast det inte är sant.


Dagens naturbild: Frosten. Under natten och dagen kom det en massa nederbörd i form av regn, som såklart frös när det var minusgrader. När jag gick hem från skolan undrade jag varför träden knakade. De var helt enkelt stelfrusna och vinden ruskade tag i den isiga grenarna. Häftigt!Jag läste i Lindas blogg om hur det är att komma hem med en nyfödd bebis och vänja sig vid att ta hand om det lilla knytet själv, efter att ha fått en massa hjälp på sjukhuset. Det var en sådan otroligt flashback till den första tiden med William. Texterna från min gamla blogg finns inte kvar på bloggen.fi, men de som följt mig (och jag vet att ni är en stor skara, tack!) minns att det var med blandade känslor jag kom hem. Året var 2007 och vi bodde i Sverige, långt från alla släktingar. Och William skrek väldigt mycket, stackars liten. Jag hade så svårt att lämna ifrån mig honom, jag tyckte att alla andra gjorde fel, till och med när de bytte blöjor. Jag sov dåligt, vågade inte ha honom i sängen, rädd att vältra mig över honom, hallucinerade tre nätter i rad och jag ”såg” William i sängen fast han inte var där. Huu, det var så hemskt, för jag visste samtidigt att hjärnan lurade mig på grund av tröttheten.

Så kom twinsen och ställde hela världen uppochner igen, fast på ett helt nytt sätt – igen. Fantastiskt. Jag är så glada över att de kom. Och tänk att det ändå, på nåt knasigt sätt, kändes lättare med tvillingarna, än med William. Kanske man trots allt vänjer sig, fast man inte ser sina egna förändringar i vardagen.