Vatten och orange

Idag gick jag förbi en liten kille på cirka åtta år. Han var på väg genom snöslasket, han skojade med sina vänner som gick framför honom, om en tappad chokladstång, som låg på marken. Det sägs att vi människor känner igen ansikten baserat på de vi tidigare har mött i livet. Och så var det idag. Jag såg Fredrik. Precis sådär som han var, när han var liten. Älskade att läsa mina gamla Kalle Ankor, skrattade med hela ansiktet och ögonen. Jag saknar dig. Tänker på dig ganska ofta faktiskt. Och på dig mommo, som också är i himmelen. Igår var det en bekant som frågade mig varifrån jag fått mitt intresse för sång och dikter och svaret var ett tvärsäker: Min mormor. Jag skickar ett fång tulpaner till er, där uppe och minns med hjärtat. Med både glädje och sorg.

Här smälter snön iväg med rasande fart, fast det är minus på nätterna. Gummistövlar for the win! Men trots det gråa slasket är det ju ändå slut på slit-januari och jag är beredd att säga hej hej till februari! Ikväll firar vi, en vanlig torsdag utan nån speciell anledning, med pommes, fiskbullar och sen våfflor!

Det blir ojämnt det här med bilder i bloggen. Många eller ingen. Så som i livet. Men vad gör det? De ovanstående oranga bilderna tog jag igår. I mitten är det ett par bilder från det nya, omtalade brobygget. En ny gångbro byggs ganska nära Domkyrkan. Den kallas Pennisilta på finska (Pennibron) men jag vet inte om den har nåt officiellt namn än. Tycker det är ganska fint, det den kallas. Men många har rasat över att det ska byggas ännu fler broar mitt i stan och dessutom ett parkeringshus under torget. Jag tycker det är bra och det är bara min åsikt. Men samtidigt förstår jag de som vill bevara Åbo som det är. Det ligger också i människans natur, att bibehålla och inte rasera. Att vårda och värdesätta. Och sen blir det ju rörigt, precis som det är redan nu på bilderna vid bron. Men det som är svårt, det som man kämpar för, det är värt att gå igenom, eller hur?