En välfylld helg

Igår trodde jag på allvar att jag skulle bli tokig. Dels för att jag hade suttit inne så mycket den här veckan och således stirrat mig blind på tvätthögen, klädhögen, dammtussar och funderat om jag skulle ställa mig och stryka kläder. Men nä-ä! Mika var borta ett par dagar och det kändes som en evighet, fast jag fick hjälp av fammo. Egentligen var det lördagen som var kaosartad. Tvillingarna bråkade om en penna, om samma saftmugg, de knuffades vid matbordet, Milja har lärt sig att skrika så högt hon kan, när hon inte får som hon vill – alternativt springa sin väg. Det var någon som ropade på mamma en gång i minuten (jag skämtar inte) och jag undrade vart man ska ta vägen när man håller på att bli arg och galen?

Med ett barn ska man ”gå undan och lugna ner sig”, men vart i hela friden går man med tre? Twinsen fick dessutom för sig att hoppa i soffan och jag satt där med andan i halsen, tills jag helt enkelt fick inse att jag inte kan vakta dem hela tiden och nån kommer att slå sig, men förhoppningsvis inte så allvarligt. Det gjorde de inte heller och ibland skulle det vara bäst att inte se på allt de gör, men just nu är de för vilda och yra för att jag ska våga låta dem leka lite friare.

Nåja, lördagskaoset till trots blev det en jättefin söndag. Snön vräker ner och det är nollgradigt, träden är fulla med vitt ludd och det är vinter, som det var när man var liten. Med mycket snö och långa, kalla månader.

Idag var vi ute 1 timme och 20 minuter med löpskolan. Eller 1:09 enligt min RunKeeper, men det var för att jag pausade när vi stretchade. Vi när näääästan uppe i 10 km, woppedoo! 9,4 blev det idag, i slafsig och tung nysnö och det kom bara mer. Men nästan tio, kan ni tänka er?! Fast jag måste erkänna att jag skulle ha orkat fortsätta efter 7 eller 8 km, om det inte hade varit för löpskolan och gruppen. Vi var långt borta, uppför trappor och backar, men vilken kick det var att känna att jag visst skulle ha orkat 10 kilometer! I somras kände jag likadant efter 2,8 km och det var i slutet av juli. 😀

Fammo hade bakat jättegoda och STORA fastlagsbullar och vi firade söndagen med ärtsoppa och lite plättar. Isaac ville hålla HELA bullen själv, här ska man inte tro att man kan gå och dela nån bulle eller ge små bitar! Fast han fick hålla en som inte hade nån fyllning och det gick lika bra.

Wili hann springa av sig på Liikunnan ihmemaa med faffa och fammo tog ut twinsen en stund och det var helt underbart att bara sitta och stirra. Wili, som har varit så rädd för att tvätta håret, tycker fortfarande inte om det, men han grät inte eller skrek som förut, utan sa istället att han ville torka ögonen. Tack utveckling, för att du går framåt! ”Nu doftar jag som en godis”, sa W, när han fick använda mammas specialtvål (som dessutom är snäll mot atopisk hud) ”Och om nån frågar på dagis imorron ska jag inte avslöja vår hemlighet”, fnissade han.

Och så stickar jag förstås. Lite här och lite där. En av strumporna jag stickar är i samma garn som förut – Schoppel Wolle Wunderkleckse, och det är så roligt eftersom man aldrig vet hur det kommer att se ut innan man är klar. Ett par sjalar blir snart klara också. ^_^

Imorron ska vi på studiebesök till stadssjukhuset, vi ska kolla på deras instrumentvårdsavdelning, eller vad det nu heter. Jag har varit där förut, men gillar stället, det ska bli skoj att gå dit igen. Skulle gärna jobba där – och vem vet. Vår praktik börjar ju i mars, kanske det där blir ett av ställena?

Nu har jag Kristas ”Maaarryy me” i huvudet hela tiden. Hoppas det går bra för finlandssvenskan, det är tredje året i rad för oss nu! Oh-oh, a ding dong!