Tröttmorsan och krämen
Oj så mycket Decubal det kom med Posten idag! Jag är med i Buzzador-kampanjen, så om det är nån som vill ha ett par prov, hojta till. Gärna här i trakten. Min egen favorit var den där läppkrämen, som också finns i en del av de små vita tuberna. Passande, nu när praktiken fortsätter också och man ränner runt bland kemikalier hela dagarna.
På tal om den här praktiken. Det är länge sedan jag har varit såhär trött. Det känns som om dag och natt har hängt i ett, jag har suttit i skolan, skrivit tent så blyertsen ryker, kommit hem till de vilda ungarna, fixat inför körens jubileumskonsert och försökt hålla mig vaken, hittat försvunna bibbaböcker långt inunder tv-bordet och lämnat tillbaka dem, lagt skrikande ungar och Milja fick feber inatt igen och väckte mig klockan 03 och o5… och det känns lite som den där första bebistiden, förutom att man inte är ledig! Mika har varit gullig och tagit ungarna till dagis, så att jag fick koncentrera mig på byte av praktikplatsen, där de inte heller var beredda på att jag kom (!). Nog är det lite märkligt, fast man har ringt de ansvariga på avdelningen.
Sen möts man av jättesköna personer som är hjälpsamma och rara. Så just nu är jag trött och glad, men också orolig för att Kela/Arbetskraftsbyrån inte betalt ut mina studiepengar för de senaste sex veckorna. Det är en sak att snåla med pengar när man vet att man måste ha en paus, men när han inte är beredd på det, utan får vänta och vänta! Jag gick in till Kela igår, eftersom vi fick sluta lite tidigare i skolan (man ska ju hinna dit också, för fast de säger att allt är SÅÅÅ bra elektroniskt, stämmer det inte). Nu väntar jag på nåt ”beslut” för sex dagar som blev ett glapp mellan utbetalningsdagarna från Työkkäri/Arbetskraftsbyrån. Jag lämnade in ett papper lite för sent (elektroniskt, som de bad om, men det tog EN VECKA innan de meddelade att det for till fel adress och inte heller skickade vidare, fast det var inom samma TE-toimisto, alltså den nationella). SUCK, säger jag bara. I alla fall fick vi ett par timmar att vila och hinna ikapp med mat och dammsuga (tack igen Mika) och ungarna fick vara hos fammo&faffa.
Tack Buzzador för det stora, trevliga paketet och tack alla sköna människor i min omgivning. Hälsn,
trötta, lite ovana jobb-&skolmamman
Snörik och glad söndag
Alla skriver om snön idag. Det där ymniga, plötsliga snöfallet som bara ramlade över oss. Jag blev mest förvånad. Kallt är det ju inte, så snön smälter ju ganska snabbt, men visst skulle det vara trevligt om det blev lite torrare snart och inte slaskföre igen.
Gladast över snön var twinsen! Åh, gååå i snö är liksom bara så underbart! Milja har just lärt sig att köra ”mopon” och Isaac är mycket koncentrerad i sitt snöarbete. ”Lumitöö, Isaac ha lapio!” säger han och bär runt de största spadarna han hitta. Han var så ledsen när vi sedan åkte hem från fammo&faffas. ”Gjääva, gjääva” sa han ilsket och kunde inte förstå varför man måste åka hem när det är sol och ljust.
Vissa hurtiga for ut på löprunda. Jag vill verkligen fortsätta med mitt springande, har ju haft paus i två veckor snart, på grund av den här retsamma förkylningen (och faktiskt även för att jag varit så slut av att vara på prakik, nytt ställe och ta in nya saker hela tiden).
Världens gladaste barn! Ja, för det mesta. De var inte glada i morse, 06.15, eftersom de antagligen vaknade för tidigt. Milja tyckte det var passande att försöka boxa mig ur sängen och jag ville veeerkligen inte gå upp. Men idag lekte de i lekstugan och hade vansinnigt roligt. Som tur är, vill de inte hela tiden göra samma saker (eller slåss om just samma bilar) utan leker också tillsammans. Halleluja!
Vi har hunnit med bad, bokläsning, tentläsning (min egen – och nu känns det faktiskt ganska bra, som att det börjar sitta, trots att jag fått mindre tid än jag hade förr, att läsa till en tent) och höra årets första sånglärka, samt SE vår egen lilla koltrast på gården. Det skulle inte vara så svårt med tvillingar om man fick SOVA ordentligt. Nu hoppas vi att feber och förkylning och annat urkelimurk hålls långt borta, så att vi alla får vara friska. För det, om något, är lyxigt.
Plugg och barn och sticksaker
Det här strålande vädret får till och med dammiga skolböcker att bli lite roligare. Det borde dammsugas här hemma, men ungarna sover och det är ett utmärkt svepskäl att skjuta upp det lite grann. För vad spelar det egentligen för roll? Regn- och ytterkläder är upphängda, Milja är feberfri, alla är lite förkylda, men det kan man leva med. Ungarna har fått vara ute vid fammos idag, medan jag var hemma hos en kompis och pluggade inför måndagens tent, med hela golvet fullt av utspridda papper och instuderingsfrågor. Det är så mycket detaljer jag har glömt och förra gången fick vi ha materialet framme, men då var läraren också lite mer krävande. Aseptik (hur man förhindrar uppkomsten och spridning av smitta/mikrober) är jätteintressant och viktigt, men också väldigt detaljerat och knepigt. En del av tiden går också åt att hitta på och komma ihåg förklaringen av ord som virulenssi, adheressi och endogeeninen på finska.
Kiitti hirveesti hyvästä seurasta, Anne, ruoasta ja lörpöttelystä. Simmostakin tarvitaan. Muistathan nyt sitä EKSOgeeninen ja kontaminoitu? 😀
Kvällsläsning med pappsen. Det är våldsamt roligt det här med ”Ole får en hamster”, eftersom orden ”hamsterbajs” och ”bärfis” förekommer. (Alla som klämt på en bärfis vet att de stinker PRUTT!) William skrattar så hjärtligt, att man inte vill avbryta, men man måste, han blir ju helt vild och Isaac hakar på, för han vill vara precis som storebror! ”Putt, hahaaaAAA, putt”, säger Isaac. Och mitt i allt igår sa William: ”Mä haluan MUNA!” och pekade på munnen. Jag har ingen aning om vad han ville ha, men höll på att flabba ihjäl mig själv och då blev ju inte han lugnare precis.
Roligt just nu: Ploppa stenar i brunnar. Åh, vad det plumsar mysigt.
Dagens närbild. Milja ville att jag skulle fota hela familjen när vi satt i bilen och sen skulle hon kolla alla bilder i tur och ordning i kameran.
Ett av stickprojekten just nu. Blåa Different Lines (tunn halsduk i supermjuka Malabrigo Sock) – igen. Blåvitt som segel, båt, Finland, himmel och hav och som mycket annat i vår. Och solsken på balkongen förstås (fast den här bilden är inte från just idag).
Nu har jag jobbat en massa i Photoshop ikväll, ett programblad inför nästa veckas konsert med kören, ska bli klart. Looking good, men det tar sin tid.
En vardagsmiljö jag skulle trivas i
En sak jag har lärt mig med åren: Vilket sorts jobb man än har, oavsett utbildning, ska man vara stolt över det. Vissa kallar instrumentskötarjobbet för ”diskjobb” eller tycker det är onödigt med jättesmå detaljer runt bakterier eller desinfektionsmedel. Det där tänket är föråldrat. Numera vet vi att redan med god handhygien kan vi förhindra en massa sjukdomar. Hur viktigt är det då inte med miljön där man behandlar dem?
De människor som är mest nöjda med sina jobb, är de som är stolta. Inte på ett tafatt och dumt sätt, utan på riktigt stolta och glada. Det är också de som gör något roligt av den situation de är i, istället för att kanske klaga över hur uselt det är att inte ha det bästa yrket med den fetaste lönen. För vem vet var man hamnar i livet? Vem vet om man får nåt jobb alls numera, nåt som håller i trettio år på samma ställe.
Här är några inblickar i mina arbets-/praktikveckor såhär långt. Jag har inte haft med mobilen förutom nu på eftermiddagen, då det blev tomt på avdelningen. Det är ju inte aseptiskt rätt, men inför helgen var det ok.
En av op-salarna där vi fyllde på saker. Det skulle vara rätt skoj att faktiskt få jobba lite närmare läkarna, att lära sig ännu mer på det här området. Fast ska man plugga vidare, får det vänta tills twinsen blir liiite större!
Sterilförråd med korgar (containers) som väntar på patienter. Med korgar menar man en uppsättning instrument (i lådorna) som t.ex. hör till en viss typ av operation, som benbrott eller borttagning av tonsiller eller annat trevligt. ^_^
Lite tvättmaskiner och torkskåp. Jepp, jag vet, superintressant! Och jag menar det!
Förmiddagen idag gick åt till förpackning av instrumet i nya strerila förpackningar, men de måste vara rena innan det. De tillslut (saumataan, vet inte exakt vad det heter på svenska) och åker sedan in i ”ugnen” (autoklaven) och steks i 134 grader under högt tryck (eller var det 121 den här gången, jag tror vi hade plastprogrammet på).
Jag hamnade att vara borta en dag för att jag var så förkyld och när jag kom tillbaka sa en av op-läkarna glatt:
– Var har du varit? Du har ju varit borta.
Det kändes lite fint. Att vara någon, att han bara sa så, fast jag inte sett honom mycket mer än i kafferummet. Fast på ett sånt här ställe går man om varandra hela tiden, det är ganska öppet i korridoren och man ser folk som ligger på uppvaket, medan man bär runt saker eller flyttar på sig. ^_^
Hemma har vi öppnat balkongen. Igår var det närmare 30 grader där, när solen lyste! Fast bara en stund såklart, nu på kvällen var det 13. Ungarna trivs där, speciellt twinsen, som tycks ha glömt bort att vi har ett ”extra rum”. Det enda problemet är att hålla ljudnivån nere. Det hörs ju redan så jättemycket från oss, det här är ju utomhus!
Det här sängläsandet
Jag skulle vilja vara en fluga på en vägg i nån annan familj med flera barn som ska lägga sig samtidigt. Det ser så fint ut på bilder och i tanken. Mamman eller pappan kryper ned i sängen med barnen inlindade runt sig, ivriga att höra sagan. Det är så vackert, magiskt och fantastiskt. Lite som med de där femminutersförlossningarna man ser i alla tv-program. När jag skulle trycka ut William och äntligen fattade att ”aha, nu är det dags, nu ska man liksom krysta, det känns som om han ramlar ut”, tänkte jag att det väl borde gå rätt fort nu, när man hållit på i sisådär 16 timmar innan.
– Jamen det här blir bra, sa barnmorskan, det har ju gått snabbt, han är nog ute om 45 minuter eller så.
45 minuter?! Var har de lärt sig betydelsen av ordet ”snabb”? Jag skulle väl ha svimmat eller stuckit min kos om jag hade kunnat! Vad då kort tid? Var var alla de där ljuvliga förlossningarna där det säger plopp och barnet är ute, jätterent och man själv strålar av lycka, pigg och smärtfri. Inte ett ord om ”moderkaka” eller ”sy lite grann” och så ligger man där och känner sig som en korsstygnstavla med hemorrojder en timme efteråt. Ljuvligt, var ordet.
När man ska läsa åt tre ungar samtidigt (där två av dem har nått den sköna pre-trotsåldern och inte vill det ena eller det andra) är det hela tiden någon som
1. pratar
2. har händer eller fötter i boken
3. har både händer och fötter i boken
4. säger ”Nejnej” inte den eller ”vad är det där då”
5. vrålar att nåt är fel
eller pratar och frågar så man får kämpa för att komma framåt en mening i taget. Vi läser twinsen favorit: ”Vem räddar Alfons Åberg” medan William ligger vid sidan om och surar lite för att han inte får vara närmast och säger ”Bläh! Jag HATAR Alfons” varpå jag säger att han inte ska säga så, men att han inte behöver tycka om boken. Isaac viftar med en röd bil, som han konstant kallar ”Blixten-bilen”, fast William säger att det inte är nån riktigt (och jag inflikar att Isaac visst får säga så, han låtsas ju bara) och så fortsätter vi läsa, men kommer inte framåt, för Milja frågar tre eller fem gånger vilka de olika bilarna är i boken och jag konstaterar att nån av twinsen har rivit lite i en av sidorna (igen!) och så börjar det hela om med att det här är fel bok eller vem det är på bilderna. William blir sur på twinsen och jag ryter åt lite den ena eller den andra att man ska var tyst nu och lyssna och Isaac märker att jag är upprörd, så han säger ”Ingen fara mamma, Isaac pussa” och försöker pussa mig, medan jag slingrar armarna mellan barn och böcker, för att inte tappa nåndera.
Håh håå. Det är mysigt och skönt med småbarn, men man hinner ju inte njuta av dem. Speciellt inte när man är surmamma, förkyld och nysig, tröttheten bankar under ögonloberna, fast jag fått vila idag. Igår natt sov Isaac väldigt dåligt och jag blev själv sjuk, inatt verkar det vara Milja som har problem med nåt. Hoppas inte öronen. Det här med barnskrik är så otroligt tålamodspåfrestande. Hur sjutton gör man för att alltid behålla lugnet och kunna peppa sina ungar, istället för att skrika med stora bokstäver?
Allt var inte dåligt idag, det är mest rörigt och intensivt. Jag och grabbarna byggde bensinmack och tågbana.
– Se på det här, mamma, sa W. Här går det en slang från bilarnas avgasrör. Det går till ett hus och så blir det till bensin och olja. Sen ska man öppna dörren och tanka när man kör in här.
– Vilken bra grej! Tänk att avgaser blir till bensin, det vore nåt! Vad ska det heta?
– Lååår. Mamma, kan du skriva det på en lapp?
– Vi skulle kanske kalla det L-O-R-E, bokstaverar jag, som på engelska, det låter coolt.
– Nä, Lår, som på svenska. Skriv det här.
Vi skriver och kör. Tankar. Milja kommer och river en del av bensinstationen och vi bygger upp igen. Som i livet. Det går upp, fasligt ner också, men upp igen på nåt sätt.
Och kolla, det smälter med fart i vår park:
Dagens och hälsning
Dagens ja!
– Koltrastdrill i morse, rensopade gator, solsken och vårkänslor!
– sköna, glada ungar. Speciellt i morse när Milja rullade ihop sig som en liten katt intill mig och sa ”Maamaaa… sova unde täcke!” Lilla sötis, hur kan man vara så liten och rar? Jag ville inte alls gå upp! 😀
Dagens nåja…
– Skolarbete, skolarbete, ett stort prov, samtidigt som praktiken fortsätter och jag tragglar finska begrepp, jobbtermer, försöker få teori till praktik och skriver arbeten.
– att stå hela dagarna är jag inte van vid än
– Nästa vecka byter jag praktikplats och jag försöker passa in ett besök på det andra stället (eftersom de absolut ville träffa mig innan) medan jag ska ha samtal och utvärdering på den förra platsen och gå igenom trögt byråkratiskt uppställda krav och mål (på finska, skriftligt)
– att jag måste ta om hela aseptikprovet, det största och mest omfattande, fast jag skrev en trea (det högsta vitsordet) på samma kurs för två år sedan.
– att jag har Sås&Kopps ”Om våren, vi har kommit den på spåååreeen” i huvudet så fort jag ser vårbilder! Aaah, nu kan nån annan ta den!
Dagens nej!
– den här förlamande tröttheten. Löpskola? Stickliv? Typ nåt annat än skola och mat, regnkläder och kuravantar?
Hej mamma, pappa och syrrorna! Hjälp, vad jag saknar er, vi skulle så gärna vara med er i Ruka, vill åka snowbooooard! Men som vi sa, man kan inte göra allt, inte vara överallt. Såhär är det väl meningen just nu. Jag tänker massor på er. Kramisar!!!
Eftersvall
Såhär i kölvattnet av påskhelgen, ligger jag och tänker på hur viktigt det är med vänskap och att få dela tankar, träffa andra och inte bara vara hemma, medan skymningen sänker sig långsammare och långsammare för varje kvällen. Det brukar vara kolmörkt när vi lägger twinsen, men inte nu längre. Det smakar vår. Isaac och Milja sjunger med i En sockerbagare här bor i staden och efteråt säger Isaac:
– Isaac sunger bjaaa!
Älskade jobbiga sötkorvar, vad de orkar slåss ibland. William har inte alls hört på mig idag, ibland tror jag faktiskt att mina ungar har öron som prydnader. Kanske de också gillar det här med omväxling, fast de trivs hemma. Mina FB-vänner skriver statusar som liknar varann: Så trevligt det blir med vardag i alla fall och jag nickar instämmande och gillar.
Godnatt stad och landsbygd. NU ska jag njuta en stund innan det blir sängdags. Ja faktiskt, jag vågar säga att jag älskar dagis, min skola och när ungarna sover, mitt i den här debatten om att man absolut inte ska ha sitt barn på dagis mer än man måste (eller det är i alla fall undertonen). För jag är ju bara människa och jag är en bättre människa när jag är en glad mamma, än en sur sådan. Och med det sagt ska man inte nedvärdera långhelger, de är väldigt trevliga, de är givande och härliga – jag längtade till kravlösa påsken, min favorithögtid. Och jag längtar lite till skolan med, det känns helt rätt.
Vårvintervädret
Jag hade ingen aning om att det var såhär mycket is kvar i Runsala. Det var ju hur skönt som helst på isen! Egentligen gick vi bara hit för att lufta oss lite och se om det hade smält nåt. Folk drog på vedklabbar, pulkor och busiga barn, medan andra hade satt sig och grilla i solskenet. Min barndomsvän Annika är på besök och vi njöt av en tur på isen. Vi konstaterade att vi känt varandra sedan vi var yngre än William är nu, även om vi gått om varandra och bott i samma och olika länder. Och hej till dig Anne, trevligt att du kom och ryckte mig i ärmen! 😀
Det såg sjukt ut när de stora båtarna kom förbi i farleden en bit bort och folk fortsätter att gå på isen nära stranden. Det är faktiskt så genomfrustet att det gick bra.
William var lite trumpen för att vi gick så långt, enligt honom. Eller så var han lite trött. Efteråt vräkte han i alla fall i sig en massa sojabullar. Jag kockade mat, laktosfritt och vegetariskt och fisk och tyckte det var riktigt roligt när alla blev nöjda. Nja, kanske inte Milja, men hon var lite sur av nån anledning. 🙂
Milja försöker frisera Isaacs hår. Ett tag gick han undan, men sen var det tydligen mysigt. Fast nästa gång får det blev med nåt annat än köksborsten.
Solskenshälsningar
Än är det vinter kvar, håh håå va mycket snö som ska smälta. Solen har redan smält en hel del och det är väldigt roligt att gräva i vatten. Isaac ville ha den största spaden han hittade och sen gå nerför den branta backen vid fammos och gräva i vattnet. Det fick han inte hela tiden, så han nöjde sig med att blänga lite surt neråt backen och gräva i snön istället.
Fast det är ju rätt roligt att koka mat i lekstugan också, kom han på senare. William tog fram sin cykel och slirade runt där det gick. Jag ville fota hans små fräknar, som plötsligt poppat upp (ja vem brås han på?) men det fick jag inte. Okej då, sa jag. (Ps. Mikron är inte inkopplad. ^_^)
Jag är lite imponerad av faffas lekstuga. Den har inga speciellt dyra manicker, men väldigt kluriga sådana. Som den här kranen. Slagen går till en stor behållare, belägen under taket. Den kan man fylla med vatten om sommaren och vips har man en fungerade vattenkran. Åh, jag minns mina egna kojbyggen vid garaget därhemma när jag var liten. De hade inte kranar, men pappa hjälpte mig med tygstycken och brädor, golv och överblivna takpannor till tak. Och så hade jag ett (igenvuxet) jordgubbsland utanför. Det hade sin charm, det också.
PS. Om det är nån som tycker jag har alltför hurtiga inlägg idag, kan jag trösta er mer att William höll på att lappa till Milja med en vägglist, när han råkade snubbla över henne. Det var ju hennes fel att hon ”satt där!” Eller att det var världens hulabaloo att få hem alla ungar, som skulle lyssna på än den ena, än den andra låten, medan jag skulle backa nerför en isig slänt, vilket jag sist och slutligen inte gjorte.. Och att det mest var fammo och faffa som var ute med ungarna, inte jag. När jag skulle lägga ungarna tog det två (!!) timmar och jag fick komma ut ur rummet och stampa av mig lite ilska. Visst är det mysigt att läsa och sjunga för två tvåringar, men när de bara pratar och viftar på tårna får man nippran! DS.
Lite lakan och byxor
Oj vad det är länge sedan jag suttit vid symaskinen. Jag har haft den undanstoppad, dels för att den tar så mycket plats och för att det hela tiden är rörigt i köket. Idag fick vi en ledig morgon och en bit av dagen utan alla barn, så jag passade på att sy lite trasiga jeans.
Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det är så att man slänger mycket mer kläder numera. Det gör vi också, förstås. Vissa kanske inte heller har barn som sliter sönder knän och skor, det är väl olika. Ett par av Ws jeans fick bli shorts, jag passade på att laga mina egna leggings. Ett par hade jag köpt från Gina (inte jeansen på bilden, de hade faktiskt en massa lappar redan innan, utan ett par vanliga av tyg) och märkte inte att de var trasiga i sömmen, innan jag kastade kvittot. Nu sydde jag en snabb söm och voilá, har jag ett par nya vardagsleggings (och så slapp de bara ligga och skräpa i garnskåpet).
Jag vet inte varför det ska vara vimplar överallt. En massa mammor och pysselglada bloggare verkar ha vimplar i sina barnrum. Jag orkar inte sy några såna, men däremot sydde jag ett påslakanset av Vitaminer Hjärtan– och Fablertyg som jag köpt på rulle från Ikea. Vi har ett täcke åt ungarna som inte alls passar ihop med de vanliga barnlakanen, det är liksom mittemellanstort. Jag har gjort likadant förut – sytt av olika tyg – och nu har jag i alla fall två olika, passande lakan till just det täcket.
Nu ska vi möta upp med fammo, faffa och våra vilda barn. Eller kanske de är lugna idag?
Bittes blogg 
