En vardagsmiljö jag skulle trivas i
En sak jag har lärt mig med åren: Vilket sorts jobb man än har, oavsett utbildning, ska man vara stolt över det. Vissa kallar instrumentskötarjobbet för ”diskjobb” eller tycker det är onödigt med jättesmå detaljer runt bakterier eller desinfektionsmedel. Det där tänket är föråldrat. Numera vet vi att redan med god handhygien kan vi förhindra en massa sjukdomar. Hur viktigt är det då inte med miljön där man behandlar dem?
De människor som är mest nöjda med sina jobb, är de som är stolta. Inte på ett tafatt och dumt sätt, utan på riktigt stolta och glada. Det är också de som gör något roligt av den situation de är i, istället för att kanske klaga över hur uselt det är att inte ha det bästa yrket med den fetaste lönen. För vem vet var man hamnar i livet? Vem vet om man får nåt jobb alls numera, nåt som håller i trettio år på samma ställe.
Här är några inblickar i mina arbets-/praktikveckor såhär långt. Jag har inte haft med mobilen förutom nu på eftermiddagen, då det blev tomt på avdelningen. Det är ju inte aseptiskt rätt, men inför helgen var det ok.
En av op-salarna där vi fyllde på saker. Det skulle vara rätt skoj att faktiskt få jobba lite närmare läkarna, att lära sig ännu mer på det här området. Fast ska man plugga vidare, får det vänta tills twinsen blir liiite större!
Sterilförråd med korgar (containers) som väntar på patienter. Med korgar menar man en uppsättning instrument (i lådorna) som t.ex. hör till en viss typ av operation, som benbrott eller borttagning av tonsiller eller annat trevligt. ^_^
Lite tvättmaskiner och torkskåp. Jepp, jag vet, superintressant! Och jag menar det!
Förmiddagen idag gick åt till förpackning av instrumet i nya strerila förpackningar, men de måste vara rena innan det. De tillslut (saumataan, vet inte exakt vad det heter på svenska) och åker sedan in i ”ugnen” (autoklaven) och steks i 134 grader under högt tryck (eller var det 121 den här gången, jag tror vi hade plastprogrammet på).
Jag hamnade att vara borta en dag för att jag var så förkyld och när jag kom tillbaka sa en av op-läkarna glatt:
– Var har du varit? Du har ju varit borta.
Det kändes lite fint. Att vara någon, att han bara sa så, fast jag inte sett honom mycket mer än i kafferummet. Fast på ett sånt här ställe går man om varandra hela tiden, det är ganska öppet i korridoren och man ser folk som ligger på uppvaket, medan man bär runt saker eller flyttar på sig. ^_^
Hemma har vi öppnat balkongen. Igår var det närmare 30 grader där, när solen lyste! Fast bara en stund såklart, nu på kvällen var det 13. Ungarna trivs där, speciellt twinsen, som tycks ha glömt bort att vi har ett ”extra rum”. Det enda problemet är att hålla ljudnivån nere. Det hörs ju redan så jättemycket från oss, det här är ju utomhus!
Bittes blogg 
Det är fint med yrkesstolthet inom alla yrkesgrupper! Vår städerska på jobbet är verkligen världens bästa, hon är en mästare på sitt jobb. Hon håller så snyggt och trevligt och är på alla sätt så duktig och effektiv att det är en ren fröjd att se henne jobba. Och så har hon just den där stoltheten över sitt jobb, gör det liksom med omsorg och hjärta. Vi saknar henne alltid när hon är på semester eller är sjuk, för vikarierna brukar inte vara så bra som hon är 🙂
Tycker förresten att det där med instrumentvård låter hurja intressant, men så gillar jag ju operationer och blod och inälvor också 😛
Ja precis det där menade jag! 😀 Roligt att höra! Såna människor sprider glädje runt sig. Man ska göra det man är bra på.
Åh, det visste jag inte. Jag är fortfarande impad av de som vågar se på alla möjliga sår och operationer, jag är inte där än. Men det kanske är nåt man kan lära sig?
Jag är lite avundsjuk, att du har alltstå fin där. Det ser ut väldigt fin. Voi ku näkisit, missä mä oon. Jag tänker att du kanske blir lite överraskad!
Juu, siellä oli aika siistiä, ehkä sinne sitt ensi kerralla.
Saa kommentoida suomeksi jos tuntuu helpommalta, mut ihanaa että kirjoitat ruotsiks!