En fredagsläggning
Det är roligt att läsa för ungarna när man lägger dem. Speciellt när man tänker på hur mycket man ger dem och den där närheten man får. Det är så ljuvligt att få peta på deras små tår och mjuka ben
Bah, säger jag bara! De där små tårna sparkas, ungarna vill höra olika sånger och olika sagor. Det ska sittas, liggas, helst bytas säng, det ska hämtas bilar av olika slag och det blir gråt och skrik när rätt bil eller nalle inte hittas. Ofta kan man gå runt det genom att läsa eller föreslå nåt annat, men inte hela tiden. Och det ska hämtas vatten, springas på pottan och pratas, pratas, pratas.
Milja är bestämd:
– Imojo ska vi fara MOFFAS!
– Hehe, nej, inte imorron, men kanske till Eine-mummi. Saknar nu moffa?
– NEJ! (munnen blir jättesned och ledsen) Kissi BAM-BAM… (mjuknar) .. han e så gulla och mjuuuk.
– Voi lilla du, jag saknar honom också. Och moffa såklart. Du vet, det är ju min pappa.
– Moffa och ja vaa kaupass! (hon blir glad igen, strålande!) Vi söpte bjöd och sallad. Och mat!
– Ja, du minns så bra! Satt du i vagnen då?
– Jåå.
– Och minns du Casper, han var ju också där. Han är snäll.
– NÄH! (ingen är förresten det om man frågar Milja, men sen funderar hon): Han hade ängi-bööds-mössa! Den var löd!
Ja, hon har alldeles rätt, hon mindes sin kusins mössa. Det är sånt som vuxna inte minns på samma sätt, men jag mindes det när hon sa det. Medan Milja pratade om allt det där, låg Isaac och funderade på tågvagnar och slickepinnar. Ikväll hade twinsen för första gången fått smaka slickepinnar på sin godisdag. Det har varit prat om dessa sedan i tisdags, vilken färg de ska vara och vilken jag tycker mest om. Isaac planerade redan nästa.
– Kanske.. blå? Kanske glön? Mamma, vad tycker du om fö slickepinne? Vill du ha josa?
Bara man skulle ha det där långa tålamodet. Bara man skulle orka skriva ner allt de säger och förklarar. Det är guld värt. För efteråt, när de sover, minns man inte riktigt hur jobbigt det är. Det är väl så man tänker när man blir äldre också. Tack och lov har vi människor inte smärtminne.
Jag önskar fortfarande att jag hade den där teleporten, så att jag kunde gå över till mamma och pappa med kidsen lite då och då. Varför ska det vara så långt? Och då menar jag inte bara för ungarnas skull, utan för mitt eget själviska jags skull.
Den sista dagen i juli
Jag låg på spikmattan och väntade på åskvädret inatt. Det ruskade hårt i träden och himlen var lila, som den brukar vara innan oväder. Kanske kom det åska, kanske inte, jag somnade – för en gångs skull inte på spikmattan. Jag brukar vakna efter en timme och undrar vad tusan det är som gör så ont i ryggen.
Gårdagens löprunda var den tyngsta på länge. Det var ifjol vid nästan exakt samma tid som jag började våga springa på riktigt. Nu märker jag att sommaren slappande har tagit ut sin rätt. Lite över fem kilometer avverkade jag i sakta mak, men jag var tvungen att gå. Jag försöker att tänka och tänka på att jag inte ska tävla med nån annan än mig själv, det är helt okej att gå de gånger man inte har krafter, men det tar ändå på det där dumma egot. Åtminstone vet jag att jag klarar mig i gruppen ”Nybörjare Plus” i höstens löpskola. Där ska man klara att springa 20 minuter i ett svep (den första kräver 10 minuters löpning utan avbrott).
Vill man ett steg upp, till grupp Kuntoilijat (Motionärer), ska man klara att springa 10 km på en timme. Det kan jag inte och har aldrig kunnat. Det enda knasiga är att jag borde vara i motionärsgruppen, eftersom de där arma träningstiderna sammanfaller med körövningarna och det andra passet är halv sex på måndagar. Halv sex – när skolan slutar klockan fyra är ganska maffigt, märkte jag. Men nåja, kanske det går när man är igång. Å ena sidan skulle jag kanske klara av att springa själv, å andra sidan vet jag att man sporras till tuffare pass och gör bättre ifrån sig i grupp – jag i alla fall.
På tal om åskväder och svett. Det kanske inte kom nån åska, men jag fick en virvelvind att underhålla idag. Williams dagis börjar imorron, idag har vi slappat och spelat, varit ute och sen lagat mat. Jag tror jag har sett samma Angry Birds-bana hundra gånger och till slut svarar man bara ”åh va fint!” (precis det där man nuförtiden aldrig ska svara till något) utan att egentligen titta. Det är skoj med Angry Birds och spel, men inte efter hundra gånger! 😉
Milja och William lekte Kriget Med Täcket (som självklart slutade i tårar), studsmatta på balkongen och det blev aldrig riktigt lugnt innan natten kom. Det är så annorlunda att underhålla twinsen, än William. Han kräver mycket mer, han är bara sån. Nu blir det skönt med fler kompisar och avbrott efter två månader hemma. Ja, till saken hör att vi fick dra av HANS avgift och han stannade hemma i två månader, för han hade annorlunda kontrakt med dagis (påskrivet ett par år tidigare) så vi sparade i alla fall 80 euro där.
Hopp och bus och liv och rörelse och trångt på balkongen.
– Ingen faja mamma, ja pussa dejj.
Har du godis mamma? Vad ätej du?
Jag: Sscch, hemlis! (jag ninja-äter godis ibland)
– Tihiii, hemlisss!
Jag har stickat klart en till Clockwork-sjal. Den här gillar jag ännu mer. Stickat i Shibui Sock, det röda och blå är restgarn. Det vita är Regias sockgarn.
Inte så möulot
Yay! We’re back in business! Tvillingarna somnade kvart över nio ikväll och det känns så bra! Visserligen har det varit dubbelt värre att lägga dem sedan vi slutade med napparna, men nu verkar det ändå gå bra. Förut lugnade de ner sig och somnade snabbt, nu har det tagit mer tid och de vill sparkas, gå iväg, frågar efter vatten, leksaker, vill gå upp och så vidare. Det är den där tiden av dygnet då man varit igång hela dagen med Bad Piggies och Angry Birds och en massa andra roligheter – som är roliga ett tag, men inte dygnet runt. Det känns ändå så befriande att twinsen kunde vara på dagis och sova utan napp även där. Det går alltså att ta av dem nappen på en gång, men det kräver tålamod. Nu börjar det normaliseras och det är två veckor sedan vi tog bort napparna helt.
Isaac har lagt på sig en del dialektord efter vår Österbottensemester.
– Har vi na toko? frågar han ibland. (med ”o” som i ko)
– Nej, du bööver int na todee bil just nu, svarar jag, eftersom Isaac är den som svänger sin kappa efter vinden och ändrar intresse för ett visst föremål lika ofta som andra byter strumpor.
En annan gång sa:
– Jag tog int taan den na. (=jag tog inte bort den därifrån)
Jag ler i mitt hjärta. Jag vet att dialekten inte kommer att stanna, de talar ju inte den dagligen. Själv har jag blandat min egen österbottniska med lite mer korrekt svenska, för att hjälpa ungarna på dagis och sådär annars. Fast det verkar ju förstå dialekt ändå.
Jag drar mig till minnes en situation med William och moffa. Vi var i Kållby för nåt år sedan och moffa höll i katten, doftade på huvudet och tyckte det luktade mögel. Pappa, som kanske är den som talar starkast dialekt av oss i primärfamiljen sa då:
– Kom å låft, William, ha låftar möulo i hövo!
William replikerade snabbt:
– Mamma! Moffa säger att katten dofter melon!
Dagens mysstund:
Vi slappade i soffan efter dagens misslyckade, lyckade fisksoppa. Den blev riktigt bra och gick hem hos alla ungar och mig själv, fast jag bara slängde ihop den. Och ett tag var vi alla där i högen, i soffan. Till och med William ville vara med. Att bara lata sig, lyssna på det efterlängtade regnet som väter vårt torra Åbo, var skönt. Vi har haft så torrt att gräsmattorna är gula och björkarna har börjat tappa blad. Inte för att det är höst, utan för att det är torrt . Så ”möulot” har vi inte här i sydväst, trots att sommaren har tett sig mycket annorlunda norröver, vad jag förstått.
Ingen strand utan sand, inget dagis utan avgift
Jag tyckte jag hade kommit över den här dagisavgiften. Jag visste att vi måste betala för hemmamånaden på grund av nuvarande betalsystem inom staden Åbo och för att få behålla vår dagisplats för tvillingarna. Ändå suger det. Och river i mig. Fy va arg jag blev när vi matade in räkningar ikväll och det går 485 euro minus, fast twinsen varit hemma. Det är inte rättvist. Skulle vi ha sagt upp dagiset, hade en ny ansökningstid på fyra månader varit ett faktum. Få se om vi ändå hamnar att byta framöver, William kommer ju att gå på förskola och eftis inne i stan, medan twinsens dagis är lite utanför. Det där rattandet hit och dit med ungarna börjar tidigt när man vill behålla svenskheten. Sånt där man önskar man kunde förklara för många finskspråkiga, som tycker det ska daltas med finlandssvenskarna. Så sjutton heller.
Fan. 485 euro, det skulle ha betalt nästan hela min utbildning. Nu måste vi bara försöka tänka på det som en räkning, gå vidare och ladda om. Mikas semester är slut och dagis för vissa börjar imorgon. Packa små kappsäckar. Det känns som om vi inte gjort annat än packat ner och upp den här semestern, men det är vi ju knappast ensamma om. Snart kanske en annan ”semester” hägrar, nämligen den där bitterljuva vardagen då man faktiskt kan handla eller gå i skolan och träffa andra vuxna i min egen ålder utan att bära på en till tre ungar. Inte för att jag inte älskar mina barn, men för att det behövs, det också.
Den sista officiella semesterdagen firade vi i alla fall på en blåsig, men varm strand. McD’s fick koka middag.
Ett himla blandat inlägg
Vi gjorde världens misstag idag. I hopp om att få twinsen tillbakavridna till ett mer humant sovschema, efter napphärvan och sommar, väckte vi dem efter en timmes dagsömn. Det borde ju räcka.
Hahaaaaa! Vilket skämt! Det var världens suraste, skrikigaste tvillingar som varken ville gå upp eller sova! Och inte gå ut, nej ingenting var bra, vad man än föreslog. Sist och slutligen gick vi ut, och Milja grät och grät, fast hon var i famnen. Min arm håller på att ramla av efter allt bärande, men det är så himla svårt att bära på vänster arm. Måste väl bara försöka igen och igen.
Ut gick vi i alla fall. Ungarna plockade fallfrukt från ett äppelträd och Isaac sa att man inte får äta äpplena redan, man ska ”vänta tills de e röda, sen blir de blå!”. William kokade soppa på rönnbär och kartar, tills vi hörde åskan mullra. Fast det kom aldrig nån åska. Varmt som tusan var det, det regnade i två minuter och det var ungefär som att slänga vatten på en bastu, svettigt!
Nånstans där på kvällen vaknade hela familjen till liv igen. Kanske för att vi kokade mer kaffe, kanske för att det blev svalare eller kanske bara för att det blev så.
Milja stod på balkongen och dansade. Jag tänkte på den där versen:
Dansa som om ingen ser dig,
älska som om du aldrig har blivit sårad förut,
sjung som om ingen kan höra dig,
lev som om himlen fanns på jorden.
Milja sjöng ”Laa-la-laa” och sa:
– Pappa, du ska åsså dansa, sunga lalalaaa!
Och där stod de, stampande och dansande, Isaac snurrade runt på stället och sen hoppade de lite på en stolkudde. Som om ingen morgondag fanns, bara nuet och dansen. Mina fina, glada barn. Såna där småstunder är magiska.
Milja är den som också leker med samma saker som sina bröder. Ja tusan, man har ju två galna bröder som gillar bilar och Angry Birds, man får väl passa in! Hon hittar på egna lekar, bäddar åt Alfonsdockan i Mack-bilen och säger:
– Nu sover han, ssss! Inte väcka! Nooo, noo kom han upp!
Isaac är med intresserad av alla detaljer, han vet varifrån alla bilar kommer, till vilka filmer de hör, det är med detaljkunskap. Det är så skönt att se dem båda, samtidigt, och veta att inget av det här är mer rätt än det andra, de tycker bara om olika saker och färger, oavsett vad man försöker pränta in i dem. Och de kan sina egna saker, gör det i sin takt.
När William var lite försökte jag få honom att passa in i vårt genuskorrekta hippiesamhälle, genom att bädda åt dockor. Hah! En eller två gånger bäddade han och sket sen i det. För att han inte var intresserad av det. Det är fint att introducera saker åt alla, att alla kan tycka om rosa eller vara jämlika, men man ska också kunna ge avkall på de som inte vill passa in i vår vuxenmodell.
Idag har vi också spenderat 4,95 euro på Williams Bad Piggies till PCn. Det var det bästa vi kunde göra. Ja, kan ska inte låta barn spela hela tiden, men han spelade ju inte. Han byggde och byggde i den ena ”Sandbox”-läget, han byggde med lådor och motorer och lät grisarna flyga lite hur som helst, flabbade åt när det kraschade i väggar och började om. Det är bra med tv-spel, men det ska också finnas en gräns, man ska leka ute också. Fast hur sjutton skiljer sig sån här kreativitet från det man gör i en sandlåda på riktigt?
Dagens Milja:
– Mamma! Du SJUNGER! BRA! (lika bestämt som hon säger: Jag är ARG!)
Dagens Isaac:
– Minns du, när vi… när vi… (han famlar efter orden).. när vi läste Emma går tandläkaren i husvagnet?
Man ska aldrig underskatta sina tvååringar. De förstår så ofantligt mycket.
Post-semestern
Gäääsp! Kan man få semester efter semestern? Hur kan det vara så tungt att bara åka bil i sju timmar?
Det har varit innehållsrika och intensiva dagar med tre kids och en massa matlagning de senaste dagarna. William ville inte åka hem, han och kusin Casper hade så roligt. Det både tär i mig och gläder mig att han trivs vid mitt barndomshem. Istället för att lyssna på KAJ eller Sturm&Drang med resten av Jakobstad, packade och slingrade vi oss hemåt i sommarvärmen idag. Det är en stor fördel att ha AC i bilen. Det var 26 grader när vi lämnade hembyn – eller nåja, jag har sett många lika gradtal genom landet idag, men väldigt varmt i alla fall.
Det blev kattklapp och bad, men inte samtidigt. Kisse Bambam var inte alls intresserad av vattnet, utan höll sig på betryggande avstånd. Han har också gått undan en hel del. Det är en väldigt snäll katt, jag har inte sett honom bita eller riva, förutom om någon hållit hårt i svansen eller liknande. Det hände inte nu, utan Bambam tassade ljudlöst iväg för att han antagligen kände på sig att det är för stökigt eller ljudligt runt honom. Sen dök han upp med en mus.
Vilka knasiga typer som inte uppskattade gåvan över huvud taget! Varpå han åt upp den själv och lade sig på garageinfarten för att grundligt tvätta bort mus- och mysrester.
Vi styrde kosan söderut, mot värmen! Twinsen somnade ett tag, men alltför kort.
Paus vid Tomaten i Närpes. Ingen ville äta, utom vi vuxna som inte hann äta, mer än slänga i oss. Och jag fick inget ordentigt kaffe, hade ju till och med sparat dagens ranson till det här stället. Hmmmm… Såhär hade vi tänkt att de sen skulle sitta och äta.
Men det blev såhär. William satt kvar på sin plats, men twinsen var överallt och speciellt Milja vägrade äta. När det utlovades glass åt hon några ynka skedar, stående eller hoppande vid bordet intill. Självfallet kom det en busslast med andra resenärer och ställde sig i kö, när vi skulle betala glassen. ”Man måste beTALA”, sa Isaac i min famn, men det är nog väldigt svårt det här med vänta. Efter glasshysterin klämde vi in oss på barnskötar-toan, alla fem, för att inte tappa bort nån. Ja-a, de har liksom vara en toalett just där, en pytteliten, men allt går om man måste! 😀
Det var mer gnäll och gråt än på uppresan, kanske för att vi bara stannade och åt en gång plus en kisspaus. Isaac vägrade kissa, eftersom vi glömde pottan (och ett par plasttallrikar hos mommo), men det löste sig med en flaska. Ja, håh hå, om man hade fotat all såna där ”semestermissar” hade det varit en ganska pinsam blogg.
Äntligen närmare Åbo, närmare hemmahuset och bortglömda, roliga leksaker. I Laitila fick jag syn på den här stora burken. Det var en stor stark det!
Och så kom regnet. Smattrande, kort och befriande. Men det var fortfarande varmt…
… så det blev ånga på gångvägen! Ett tag undrade vi om det var en väldigt lokal regnskur eller om det var rök.
Äntligen hemma! Isaac tog fram ALLA sina Cars-bilar, men saknade ändå ett par. Milja försökte vara hjälpsam, hon plockade genom lådan och frågade om det var den eller den som han ville ha. Nej, ingen framgång, men tvillingbrodern verkade vara nöjd med försöket och Milja plockade till och med upp efter sig, utan att jag sa nåt! Hon kommer att bli en bättre mamma än vad jag är!
Rentvättade fötter, nybadad storbror, x antal böcker och sånger och vyssjande sover de. Halv elva. Det ska bli skönt att återgå till vardagslivet också.
Bästa konkreta semsterminne:
Dialektvykorten! He e no skryyft ti hitt kortre på dialekt, ti finns på Meteoriten om he e naan som undrar. Tack Lis-Mari och Jenny!
Dagens mobila:
Jag trodde inte jag skulle använda hela min mobilsurfarkvot under en månad. Jag har ett abonnemang som innehåller 1 gigabytes användning per månad, det är ganska mycket. Men nu fick jag fylla på, innan månaden tog slut! Som tur var, kom ett meddelande som talade om att jag inte gick över och hamnade att betala nåt hutlöst mycket. William hade kollat videon och streamt Angry Birds Toons (är inbyggt i själva appen!) plus att man själv bläddrar lite (även när vi var på båten).
Dagens fråga:
Hur får man en femåring att sluta bita eller äta på fingrarna? Det här har varit ett dilemma den senste tiden. Förmaningar och hot/gnäll/tjat hjälper inte. Om man sätter illasmakande lack på naglarna, ber William bara om vatten hela tiden. Jag tycker varken det är bra för honom eller särskilt hygieniskt, eftersom man petar på fötter, äter hud och annat mysigt. Och ändå är jag inte särskilt petig med att alltid tvätta händerna eller bakterier hit och dit.
Den soliga, roliga dagen
Vårt dygnsschema är lite ur funktion. Ur led är tiden, eller kanske urled? Ungarna sov till kvart i nio (!) i morse, men det betyder att min egen tid på kvällen börjar tio över elva. Nåja, det är sommar, det ändras, men just nu är det väldigt drygt att ligga en eller två timmar och vänta på att ungarna ska sova. Men nog om det – idag var det sol och glada miner! Vi tog ut en balja med vatten och en massa leksaker. Solen sken och vinden ven, men varmt.
Det bästa jag visste när jag var liten var badbalja utomhus. Att fylla den med det rödbruna vattnet från ån, hämta hinkar med varmare vatten inifrån och sen bada, plaska, simma och söla! Milja och Isaac var av samma åsikt!
– Nu kommer stoooja vågoj, häj kommer Capo-båten!
– Jaaa, de e roolit, här e andra båten, mmmmMMMrrrr!
Och så tog vi det i repris på eftermiddagen när de vaknade efter dagsömnen.
Milja är den som har starkast åsikter av mina barn. Hon tycker om att vara med moffa eller nån annan obekant, men inte alltid. Det ska vara på hennes villkor! Henne lyfter man INTE upp om man inte väntar, frågar och trugar lite. ”Mammiin, mammiii”, ropar hon på mig, men jag försökte mana henne att gå i en annan famn, när det nu bjuds!
– Neh! säger hon till det mesta, förutom om moffa frågar om hon e Skrållan.
– Jaa! sa hon då.
Det påminner mig väldigt mycket om en liten Lotta på Bråkmakargatan, fast det just nu är William som bråkar och säger emot mest i familjen.
Men Pippi- och kattvideon, det går bra med moffa!
Kvällen kronades med besök av syrran och nästan hennes hela familj, en var på avlastning. William och Casper lekte jättefint tillsammans och det var Angry Birds för hela slanten.
… och så var det fullt fart på de stora! Det samlades ”vete och russin” (gräs och stenar), bakades bröd och sprangs runt, precis som det ska vara.
Isaac fick låna lite av Caspers Cars-bilar. Åh, vilken lycka! En sliten Blixtenbil var höjdpunkten i en liten killes semesterliv. Isaac är förresten den som säger, nästan varje morgon:
– Idag är inte dagisdag!
– Nee, säger jag, vi är lediga, länge! Dagis är stängt (fast det inte är sant).
Milja hittade mina gamla My Little Pony-hästar (och syrrans) och tyckte de var så mysiga.
Vi har kalasat på korv, bullar, våfflor… nej, det var igår! Jag blir ”dagavill” och vimsig, men bra har vi det, speciellt nu på senkvällen då jag och mamma ligger och pratar och funderar, jag tar en bärs och bloggar och bara lyssnar… på tystnaden. Igår hann jag till och med se en bit av Allsång på Skansen (Magnus Ugglas ”Jag och min far”, en av mina favvolåtar”) innan det var dags att brotta ner twinsen, läsa ”Emma går till tandläkaren” och Leni-böckerna.
Och så var ännu en dag all. Snart ska jag ropa in Bambam och ge honom lite extra knaprig kattmat.
Igår och idag
Det var ju väldigt lätt det här med att resa med tre, i alla fall vid starten igår. Men det är ju inte lätt att sova i en skumpande bil, när man är van med sköna sängen. Milja sov en halvtimme och Isaac lite mer. William ville sitta där bak…
… på grund av filmerna, fast han sett dem förut så många gånger. Vi skaffade en spelare som man bara kan se en film på, bilden delas alltså på två skärmar. Det finns de, där man kan se varsin film och det hade varit bra. Men huu, 300 euro bara för det – nej tack. Det blev en hel del bytande och överenskommande om vem som ska se vad och när.
Vi såg lastbilar med roliga namn och hade ganska bra fart, det var inte mycket så mycket trafik, fast det är i slutet av juli.
Det längsta stoppet var någonstans vid Vörå. Här stod trafiken helt stilla, bara en fil i bruk. Vi tittade på ”Bettan” och gjorde referenser till Cars – ååh, så spännande!
En av pauserna, i Björneborg. Ingen hade lust att leka i lekrummet, ett tag satt alla faktiskt stilla…
… men vart vi än kom, var de här blinkbilarna mest populära. Miljas favoritfärg verkar vara gul och Isaac skrek: ”Bruuuum, BRUUUM!” medan andra föräldrar nickade menande åt oss och log.
Fram kom vi – efter åtta timmar. Milja hade väntat sååå mycket på att träffa Bambam och hon vågade till och med låta honom äta hur hennes hand.
– Ajj, han biter lite, sa Milja sen, när den kelsjuka katten blev galen i KitBits och hade svårt att hejda sig.
En vacker kvällssol skänkte oss rosaskimrande skyar och fullmånen höjde sig över slätterna. Fast den såg vi aldrig nåt av. Det tog ju sin tid att lägga alla, på en okänd plats och med mycket resa och trötthet i bagaget.
Det är svalt här norröver – och oj vad det blåste igår. Twinsen är ibland bekymrade över att håret flyger iväg eller när det blåser dem rakt i ansiktet, men annars var det ingen som klagade över vädret. Ikväll kom solen fram också, wohoo!
Och kattlekarna, ja dom fortsätter såklart.
En evighet, en kort sekund
Denna dagen ett liv. Verkligen. Vi har åkt bil i nästan åtta timmar, pausat fyra gånger – eller fem om man räknar den sista just innan vi kom fram, köpte bara lite välling och köttbullar. Vi har avverkar 430 km och jag vet inte hur många DVD-byten i den nya spelaren. Isaac ville se Cars eller Rorri, Milja ville se Teletubbies precis hela tiden.
Först satt William i baksätet, men det funkade inte. Det blev lite gnäll om bilar, vems fot som rörde vid vem, inte-peta-på-mig, inte sparka syrran, Nej-inte-sparka-skärmen!
Ändå var det inte supermycket gråt, men mer tjat. Vi kom fram åtta på kvällen med trötta, men nyfikna ungar och packade oss in i husvagnen på gården. Den sista biten av vägen var längst – de breddar ju Riksåttan i Vörå (så långt var de idag) och det blev flera stopp och väntan på trafikljusen.
Klockan fem i elva trodde jag att vi äntligen bäddat och fått alla på plats, NU sover de. Då meddelade Isaac att han bajsade, där han låg. Whee. In igen, nytt klädbyte på barn nummer två, jag satte honom på pallen i toan.
– Men det kom ju inget, sa jag till sonen, stack ut igen och hämtade pottan jag glömt i husvagnen och kom tillbaka. Där satt han, nöjd och glad i en kaka av bajs. Jag hade glömt att kolla om nåt satt fast i rumpan!
Nu är det i alla fall lugnt och tyst, vinden viner och vi hade världens vackraste solnedgång med rosa himmel. Pappa och J-syrran har fått träffa twinsen och det gick bra. Isaac var som vanligt minst blyg och satt gärna med moffa. Milja mjuknade efter ett tag. Hon måste liksom kolla först, genom att låta Isaac testa nya situationer. Det är lika på dagis. ^_^
Imorron blir det riktiga bilder, då jag orkar sätta mig vid datorn och har tid. Tack, förlåt mina barn för att jag ibland gapar som en tok. Det känns bra, men konstigt att vara här igen. Just nu är det ju annorlunda.
Nattligt
En tanke innan natten:
Några lånade ord, mycket tankar. Jag sjunger den här rippisången åt twinsen på kvällarna och den funkar så bra, i flera sammanhang. Milja blir lugn av den också.
Vila i mig,
du ska se att allt ska bli
Stilla i dig,
genom mig kan du bli fri.
Jag finns här hos dig,
Fast vågorna går höga,
kan du vila,
vila, i mig.
Dagens status:
Dagens sanning:
Jag har världens bästa pappa, jag tycker så mycket om dig. Tack för att du finns.
Bittes blogg 