Ett himla blandat inlägg

Vi gjorde världens misstag idag. I hopp om att få twinsen tillbakavridna till ett mer humant sovschema, efter napphärvan och sommar, väckte vi dem efter en timmes dagsömn. Det borde ju räcka.

Hahaaaaa! Vilket skämt! Det var världens suraste, skrikigaste tvillingar som varken ville gå upp eller sova! Och inte gå ut, nej ingenting var bra, vad man än föreslog. Sist och slutligen gick vi ut, och Milja grät och grät, fast hon var i famnen. Min arm håller på att ramla av efter allt bärande, men det är så himla svårt att bära på vänster arm. Måste väl bara försöka igen och igen.

Ut gick vi i alla fall. Ungarna plockade fallfrukt från ett äppelträd och Isaac sa att man inte får äta äpplena redan, man ska ”vänta tills de e röda, sen blir de blå!”. William kokade soppa på rönnbär och kartar, tills vi hörde åskan mullra. Fast det kom aldrig nån åska. Varmt som tusan var det, det regnade i två minuter och det var ungefär som att slänga vatten på en bastu, svettigt!

Nånstans där på kvällen vaknade hela familjen till liv igen. Kanske för att vi kokade mer kaffe, kanske för att det blev svalare eller kanske bara för att det blev så.

Milja stod på balkongen och dansade. Jag tänkte på den där versen:

Dansa som om ingen ser dig,
älska som om du aldrig har blivit sårad förut,
sjung som om ingen kan höra dig,
lev som om himlen fanns på jorden.

Milja sjöng ”Laa-la-laa” och sa:

– Pappa, du ska åsså dansa, sunga lalalaaa!

Och där stod de, stampande och dansande, Isaac snurrade runt på stället och sen hoppade de lite på en stolkudde. Som om ingen morgondag fanns, bara nuet och dansen. Mina fina, glada barn. Såna där småstunder är magiska.

Milja är den som också leker med samma saker som sina bröder. Ja tusan, man har ju två galna bröder som gillar bilar och Angry Birds, man får väl passa in! Hon hittar på egna lekar, bäddar åt Alfonsdockan i Mack-bilen och säger:

– Nu sover han, ssss! Inte väcka! Nooo, noo kom han upp!

Isaac är med intresserad av alla detaljer, han vet varifrån alla bilar kommer, till vilka filmer de hör, det är med detaljkunskap. Det är så skönt att se dem båda, samtidigt, och veta att inget av det här är mer rätt än det andra, de tycker bara om olika saker och färger, oavsett vad man försöker pränta in i dem. Och de kan sina egna saker, gör det i sin takt.

När William var lite försökte jag få honom att passa in i vårt genuskorrekta hippiesamhälle, genom att bädda åt dockor. Hah! En eller två gånger bäddade han och sket sen i det. För att han inte var intresserad av det. Det är fint att introducera saker åt alla, att alla kan tycka om rosa eller vara jämlika, men man ska också kunna ge avkall på de som inte vill passa in i vår vuxenmodell.

Idag har vi också spenderat 4,95 euro på Williams Bad Piggies till PCn. Det var det bästa vi kunde göra. Ja, kan ska inte låta barn spela hela tiden, men han spelade ju inte. Han byggde och byggde i den ena ”Sandbox”-läget, han byggde med lådor och motorer och lät grisarna flyga lite hur som helst, flabbade åt när det kraschade i väggar och började om. Det är bra med tv-spel, men det ska också finnas en gräns, man ska leka ute också. Fast hur sjutton skiljer sig sån här kreativitet från det man gör i en sandlåda på riktigt?

Dagens Milja:

– Mamma! Du SJUNGER! BRA! (lika bestämt som hon säger: Jag är ARG!)

Dagens Isaac:

– Minns du, när vi… när vi… (han famlar efter orden).. när vi läste Emma går tandläkaren i husvagnet?

Man ska aldrig underskatta sina tvååringar. De förstår så ofantligt mycket.