Ingen strand utan sand, inget dagis utan avgift

Jag tyckte jag hade kommit över den här dagisavgiften. Jag visste att vi måste betala för hemmamånaden på grund av nuvarande betalsystem inom staden Åbo och för att få behålla vår dagisplats för tvillingarna. Ändå suger det. Och river i mig. Fy va arg jag blev när vi matade in räkningar ikväll och det går 485 euro minus, fast twinsen varit hemma. Det är inte rättvist. Skulle vi ha sagt upp dagiset, hade en ny ansökningstid på fyra månader varit ett faktum. Få se om vi ändå hamnar att byta framöver, William kommer ju att gå på förskola och eftis inne i stan, medan twinsens dagis är lite utanför. Det där rattandet hit och dit med ungarna börjar tidigt när man vill behålla svenskheten. Sånt där man önskar man kunde förklara för många finskspråkiga, som tycker det ska daltas med finlandssvenskarna. Så sjutton heller.

Fan. 485 euro, det skulle ha betalt nästan hela min utbildning. Nu måste vi bara försöka tänka på det som en räkning, gå vidare och ladda om. Mikas semester är slut och dagis för vissa börjar imorgon. Packa små kappsäckar. Det känns som om vi inte gjort annat än packat ner och upp den här semestern, men det är vi ju knappast ensamma om. Snart kanske en annan ”semester” hägrar, nämligen den där bitterljuva vardagen då man faktiskt kan handla eller gå i skolan och träffa andra vuxna i min egen ålder utan att bära på en till tre ungar. Inte för att jag inte älskar mina barn, men för att det behövs, det också.

Den sista officiella semesterdagen firade vi i alla fall på en blåsig, men varm strand. McD’s fick koka middag.