Skip to content

En fredagsläggning

2 augusti, 2013

Det är roligt att läsa för ungarna när man lägger dem. Speciellt när man tänker på hur mycket man ger dem och den där närheten man får. Det är så ljuvligt att få peta på deras små tår och mjuka ben

Bah, säger jag bara! De där små tårna sparkas, ungarna vill höra olika sånger och olika sagor. Det ska sittas, liggas, helst bytas säng, det ska hämtas bilar av olika slag och det blir gråt och skrik när rätt bil eller nalle inte hittas. Ofta kan man gå runt det genom att läsa eller föreslå nåt annat, men inte hela tiden. Och det ska hämtas vatten, springas på pottan och pratas, pratas, pratas.

Milja är bestämd:

– Imojo ska vi fara MOFFAS!
– Hehe, nej, inte imorron, men kanske till Eine-mummi. Saknar nu moffa?
– NEJ! (munnen blir jättesned och ledsen) Kissi BAM-BAM… (mjuknar) .. han e så gulla och mjuuuk.
– Voi lilla du, jag saknar honom också. Och moffa såklart. Du vet, det är ju min pappa.
– Moffa och ja vaa kaupass! (hon blir glad igen, strålande!) Vi söpte bjöd och sallad. Och mat!
– Ja, du minns så bra! Satt du i vagnen då?
Jåå.
– Och minns du Casper, han var ju också där. Han är snäll.
– NÄH! (ingen är förresten det om man frågar Milja, men sen funderar hon): Han hade ängi-bööds-mössa! Den var löd!

Ja, hon har alldeles rätt, hon mindes sin kusins mössa. Det är sånt som vuxna inte minns på samma sätt, men jag mindes det när hon sa det. Medan Milja pratade om allt det där, låg Isaac och funderade på tågvagnar och slickepinnar. Ikväll hade twinsen för första gången fått smaka slickepinnar på sin godisdag. Det har varit prat om dessa sedan i tisdags, vilken färg de ska vara och vilken jag tycker mest om. Isaac planerade redan nästa.

– Kanske.. blå? Kanske glön? Mamma, vad tycker du om fö slickepinne? Vill du ha josa?

slicksestundenBara man skulle ha det där långa tålamodet. Bara man skulle orka skriva ner allt de säger och förklarar. Det är guld värt. För efteråt, när de sover, minns man inte riktigt hur jobbigt det är. Det är väl så man tänker när man blir äldre också. Tack och lov har vi människor inte smärtminne.

Jag önskar fortfarande att jag hade den där teleporten, så att jag kunde gå över till mamma och pappa med kidsen lite då och då. Varför ska det vara så långt? Och då menar jag inte bara för ungarnas skull, utan för mitt eget själviska jags skull.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Rockmom permalink
    2 augusti, 2013 09:38

    Vi har åxå ätit josa sjickepimmaj idag 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: