Kocka med rotsaker
Idag har jag fyllt min husmorskvot med råge – och det känns bra!
Det finns ingen måtta med mig. Min blogg borde heta Bitte utan måtta, men det klingar inte lika bra som ”Bitte med bloggen” i mina öron. Däremot är det sant, jag gör massor – eller så gör jag väldigt lite. Idag gjorde jag fisksoppa med rotsaker åt den som äter det – tog åt sidan lite av råvarorna när de kokat och tillsatte linser åt vegetarianen och det blev rätt lyckat. Däremot tror jag det blev för mycket vitpeppar. Usch, varför ska det alltid vara svårt? Jag gillar i alla fall rotsaker, speciellt denna skördetid. Palsternacka och rotseller, morötter och stora potatisar, åker glatt ner i grytan. Så länge man minns att tärna de hårdare rotsakerna i mindre bitar, blir de mjuka samtidigt. Låt er väl smaka!
Jag hittade också en favoritfisk, Alaska sej-/gourmét-fileer. Den var riktigt god. Om man tinar den lite lätt och skär den i små bitar blir den färdig på nolltid i soppan.
Dagens husmorstips:
Gör din egen tzatziki. Jag är helt såld på den här. Skulle kunna äta den bara som den är. Man tar en liten burk grekisk eller turkisk yoghurt, en halv gurka som man river smått och pressar i några hushållspapper eller i en trasa. Se till att resterna av pappret inte kommer med i såsen – men tryck ut vattnet, det kommer mycket! En gnutta olivolja, lite salt och peppar. 1-4 vitlöksklyftor och låt den stå med locket på kylen så har du en perfekt dipsås som räcker flera dagar! 😀 😀 Perfekt till…
.. morotssemlor med graham till exempel! Eller gurkstavar och morötter (fast mina tog slut i matlagningen). Oj, det här blev visst brytbröd, men det blev superbra! Jag kan lägga ut receptet om ni vill ha, det verkar vara en återkommande favorit hos oss, eftersom de blir så luftiga. Bakat på mjölk och kärlek.
Isaac är i alla fall helt klart återställd! Han busar med Milja så det står det härliga till. Jag kan inte minnas när det senast har varit en sån här ljudnivå här hemma, ändå har vi haft stor hjälp av fammo den här veckan, som varit med Milja idag, Isaac när han var sjuk i måndags och kommande: William nästa vecka under hans höstlov. Det är stor skillnad när det är två eller tre barn hemma; mycket mindre bråk och skrik.
Milja är mycket bestämd – men mycket söt! Idag var det hon och jag som tog oss an biblioteket och kom hem med 31 nya barnböcker. Dessutom träffade vi V från dagis! Hej, det var kul att ses! Men huuu, va svårt att få en parkeringsplats! Milja och jag lyssnade på barnskivor i 25 minuter för att få en plats nära bibban. Arma Hullut Päivät, stick och brinn! Vi är faktiskt andra här i stan som vill leva vanligt! Och hur förklarar man för en tvååring att man inte bara får ställa bilen var som helst? Milja verkade dock fatta, efter att jag (stolt) fickparkerat framför bibban:
– Noo hitta vi en pajkerissplass! Joo, noo!
Bara för att, ska jag lägga in en stickbild och en superfin kvällsbild från idag. Nu är nog hemmamammakvoten fylld för idag. Det blir förresten jättefina underlägg av det där garnet. Jag gav bort ett till en vän och hon sa att hon har det framme varje dag och tänker på mig. TACK så hemskt mycket, det värmer! Nu ska jag göra fler till mig själv, eftersom jag faktiskt behöver dem!
(Garn :Svarta Fåret – Hem ljuva hem, stickor: nr 7 eller 8, jag har 7:ans)
De flesta av mina vänner verkar ha läst den här bloggartikeln om att lägga ner den där telefonen och spendera tid med sina barn. Jag måste börja med att säga att jag verkligen känner igen mig och att jag håller med. Men inte till hundra prosent.
Det handlar inte bara om telefoner, det handlar om en inställning. Genom historien har det alltid varit något som lockat föräldrar bort från barnen emellanåt. Husbyggen, remont, trädgårdar, stickning, datorer, läsa tidning och så vidare. Det här är bara en förläning på det hela. Jag tycker också att jag har telefonen framme ganska ofta, säkert för ofta, men andra gånger tar jag mig verkligen tid att leka med ungarna, bygga stora Legoslott eller kojor eller annat pyssel.
Det jag däremot ifrågasätter är om barnen alltid gynnas av att vi ger dem den totala uppmärksamheten och hela tiden ställer upp. Nånstans måste man lära sig att ha tråkigt, att man inte alltid kan höras, ha tid med eller ses. För det svåra i dagens digitala samhälle, där ungarna dessutom ska ha ett fritidsintresse från fem eller sex års ålder, är att det inte ska finnas tid att ha tråkigt! Varför inte?
Jag menar inte att det ska rättfärdiga mitt eller andras mobilblippande, men jag letar efter något slags måtta med allt. Är man ute, så är man ute, till exempel. Går vi i skogen fotar jag, men jag går inte och läser nån Facebook där! Eller mail, eller nåt annat. Problemet är ju att vi har allt i mobilen numera – parkeringsbetalning, mail, klocka, temperaturmätare, tv, musik. Och faktiskt själva telefonen där vi anses vara kontaktbara hela tiden. Det i sig är en stressfaktor.
Var och en med ett sunt förhållande till sig själv och andra, känner på sig när man negligerar sitt barn eller sin omgivning. Det finns också gånger då man måste krypa undan, vare sig det är med TV, mobil eller kanske en bok. Speciellt i familjer där man har flera barn, krävande barn, högljudda barn. Ungarna ska väl också lära sig att mammor och pappor inte är en städmaskin, en pass-upp:erska eller en som kommer varje gång man ropar. Ibland är det faktiskt på sin plats att låta barnen ha sitt utrymme, att få göra fel, att få ramla, att få hälla ut de där mjölkglasen och pröva om och om igen.
Den där artiklen är bra, men jag kan inte alls tro att det skulle vara bra med nån 95-procentig uppmärksamhet dygnet runt.
Självklart ska man komma när det verkligen är fara, när ungarna strider eller det är nåt viktigt. Men faktum är att det här med barns uppmärksamhet ibland går till överdrift. Det är lite samma sak som man idag daltar med ungarna genom att föra dem överallt, hitta på intressen och kompisar, lekar, utflykter – istället för att låta DEM hitta på! Vi svarar ju ibland istället för dem, jag vet att jag gör det, istället för att orka vänta på deras svar. Klär på, för att komma iväg, istället för att alltid orka vänta eller ge tid till att de ska klä på sig och lära sig!
Ju äldre mina barn blir, desto mer lär jag mig om mig själv. Senast idag, på ett samtal med förskolan, där vi prickade av saker som William är bra på, behöver stöd med och så vidare. Det är superbra, det visar också på hur viktig förskolan är för skolgången och skolstarten. Och man får hemskt dåligt samvete när man tycker att ens barn borde bete sig si eller så och söker fel i sig själv. Herregud, hur kan han vara så lik mig? Här får man allt tillbaka, alla bus man gjorde som liten!
Det hänger kanske ihop med en sorts uppmärksamhet. Kanske vi ibland ger dem för mycket uppmärksamhet på ett felaktigt sätt. Att man inte låter dem försöka själv. Jag menar, det är inte heller bra om man springer efter sina barn i pulkbacken eller utomhus konstant. Lika fel är det att inte göra det alls. Fy vad svårt det är att vara förälder och tvingas se sina misstag på papper och stå utan svar. Ett ständigt lärande.
Men vi försöker. Även vi som sitter där med våra mobilspel, Instagram och Candy Crush. Jag lovar, vi ska också försöka. Och vi som höjer rösten lite för ofta, ska också försöka tona ner oss. Inte bara länka till trevliga artiklar om hur det borde vara. Vem sa att ”it takes a village to raise a child?”. Jag vet inte, men jag applåderar den personen. Så sant, så sant.
Och förresten, de här bilderna från störtsköna, höstiga Åbo hör inte alls till dagens ämne. De är bara fina.
Höstfägring
En helg vänder åter mot vardag. Det har regnat fina bilder från skogsutflykter i bloggar och på FB. Vi har i alla fall varit ute på fammos och faffas gård på kvällen och njutit av höstens färger i sent solsken.
William var glad efter att ha fått fira en kompis födelsedag på Mehukattimaailma. Bra ballonger hade de där också. Milja fick en vinterhalare av farföräldrarna, som blanda annat varit vid Tuuri i helgen. Åh, va den blev poppis! Hon fick dessutom ett par kortare rosa stövlar och hon vägrade ta av sig halaren inomhus, på hemvägen eller nånstans. Eller nåja, när vi kom hemhem gick hon med på att ta av den. Det var ju bra i alla fall. Vi pratar om Tösen utan Tålamod, som i misstag tog Isaac jacka när hon skulle gå ut.
– Nej, det där är Isaac jacka, sa jag.
– Näh! sa hon och vände munnen neråt, vände på klackan och sprang in i sovrummet:
– Jag kommer inte me!
Jösses vilken liten kvinna!
William kom på en rolig lek, som lillebror tog över.
Gunga kan man fortfarande, det är tur.
Isaac har mått så mycket bättre idag. Själv sa han:
– Nu e mina öla bättle. Nu e de int pipi meja. Noo kan jag äta fisksoppa. (av nån anledning minns hand en där ena gången han kräktes och han inte fick äta fisksoppa, fast han var hungrig, eftersom det kom opp.)
Däremot var han bekymrad över det här Pingu-avsnittet:
– Men Pinga haa ju en kisspotta på sin hoovo, funderade han bekymrat.
Nu sover den minsta killen hos fammo, så att vi inte behöver åka dit så tidigt imorron, eftersom det är dagis, förskola, min skola och jobb för resten av familjen. (och det kändes helkonstigt att åka hem med bara två barn. Jag vet ju att jag ser Isaac imorron, men kanske är det bara det att han känns så bräcklig just nu, när han varit sjuk. Herkas, värstetänkte jag, om han inte skulle finnas. Om nåt skulle hända. Hur skulle man överleva att ett barn fattas, hur gör man? Eller bara det att de flyttar hemifrån? Och hur kan en hjärna fungera såhär knasigt, när man vill kasta ut ungen med badvattnet ena sekunden och den andra älska dem löjligt mycket?)
Det var en gång en öroninflammation
Det pratas mycket om barn och öronsjukdomar. Om för- eller nackdelar med antiobiotika. Att man ska vänta ut sjukdomen, inte ge medicin för tidigt. Eller ska man ge alls? Öron som spricker och hela sig själva. Ja, jag tror på det jag också, men riktigt onda öron läker knappast själva.
Egentligen hade vi tänkt åka på en längre skogsutflykt hela familjen, ta med matsäck och gå med kidsen här nära. Jag hade tänka fixa fisksoppa och annat lördagsmys. Det blev inte så, men istället fick Isaac och jag pröva Åbos nya samjour på T-sjukhuset.
Isaac har varit förkyld och lite hostig i två veckor, lite från och till. Igår blev han slapp och ledsen, sade att ”örat e pipi” och ”vill ha mädisiin, mädisiin” fast vi varvade Panadol och Burana var fjärde timme. Jag läste i läkarböcker att akut öroninflammation borde gå över på ett par dagar, men med facit i hand ser jag att det antagligen hade börjat redan i veckan. Nu fick gick antiobiotika för dubbel öroninflammation, varav det ena örats trumhinna hade gått sönder. Det som kom ut var alltså inte vax, utan var. Stackars lilla Isaac, han har gråtit så mycket. Nu fick vi uppgraderad värkmedicin, till Pronaxen, och får varva det med 250 mg paracetamol (på asken står det från 17 kilo, men Isaac är 13,5. Enligt läkaren står det alltid rejält i underkant på paketen) gånger tre per dygn om det behövs.
Amen och tack! En stor sten föll från mitt hjärta, speciellt då Isaac feber steg rejält ikväll. Vågade inte prova, men det var säkert vid 40-strecket. Och nu, NU ändå, har febern släppt lite grann och örat värker inte, älskade killen får äntligen sova i lugn och ro och förhoppningsvis vi också.
Den nya dejoureringen är ganska olik den förra. Det finns två väntrum. Bilderna ovanför är bara från det första, aulan. Här kommer man in och tar en nummerlapp och väntar inte särskilt länge. Sen surrar en dörr på ett högt och irriterande sätt (nummer tre var det idag) utan att nån öppnar. Den låses upp och man kan gå dit. Det är som en slags sluss, där man får prata med en sjuksköterska, som frågar lite grundläggande frågor, vad man gett för medicin och vad man tror det är. De frågar också om man nyligen vårdats på annat sjukhus eller varit utomlands = smittorisk och då tror jag de avser MRSA. Nåja, sen kommer man in till det verkliga väntrummet, som har lite leksaker och där läkaren ropar upp i tur och ordning.
Vi fick jättefint bemötande och dessutom på svenska (på en lördag, på jouren, halleluja!) av en ung, kvinnlig läkare. Isaac grät, för att han hade ont, och redan innan det var vår tur, frågade hon av oss i väntrummet, hur det var med honom (superbra att hon tog sig tid för sånt!). Isaac fick värkmedicin innan vi gick in, jag hade själv med, eftersom jag vet att det har varit så att medicinen bara hjälpt i två-tre timmar, när det borde vara fyra.
Min tappra, lilla son. Hur bekriver man smärta åt någon som inte känner sådan just då? Jag tänkte mycket på förlossningen och hur jag försökte förklara både under den och efteråt hur ont jag hade. Det är väldigt svårt! Och så tänkte jag på Isaac och det han försökte säga, även om han kan förklara saker rätt bra. Han somnade i min famn när läkaren undersökt färdigt, han somnade när vi väntade på att farmaceuten skulle blanda antibiotikan, igen i min famn och nästan, bara nästan i bilen hem. Vi lyssnade på barnlåtar på finska och jag försökte sänka volymen, men då sa han rappt, med ren åboländsk dialekt:
– Lissää ääni!
Här ska man inte gå och tro att han är HUR sjuk som helst. 😉
Och när ett barn, som vanligvis vägrar ha täcke varken runt eller ovanpå sig, begär att få ha täcke – då vet man att hen är sjuk. Nu har jag i alla fall läst sagor, vädrat så att det är svalt i rummet, klätt lillkillen i ett tunt linne och läst sagor åt dem båda och febern har gått ner. Sov sött, lilla barn, utan täcke! Och lär din syster att sova också! Hon har nån slags utbrytarperiod på gång just nu, hon dänger till storebror lite då och då med diverse leksaker. – NÄH! säger hon sen, DET VAR WILLIAM! eller ”Titta! Ja hal tlollat bort den!” när någons dyrbara leksak fattas.
Dagens kuriosa:
Det här är andra gången Isaac har öroninflammation, första gången var han ett år och han och Milja hade samtidigt. Nu är Milja frisk som en nötkärna, medan brodern däckade. Så kan det vara, så lika, så olika.
Dagens fina tänka på-vers kommer ur boken ”Kanel och Kanin, dikter om kroppen”. Nu tar jag lördagkväll med en öl och lite stickning innan det blir supersent.
PS. Mika var ute och vildade av de friska ungarna i skogen lite grann, så det blev ju skogstur ändå, fast inte som vi hade tänkt den. Och fisksoppan, den får vänta.
Spring med och utan stövlar
Hurra för löprundor som går som man tänkt sig! Äntligen börjar det bli runt min temperatur (+15 till -10 grader) som jag tycker lämpar sig bäst för löpning. När det svalkar! Och jag känner mig som en n00b igen, men på nåt sätt går det framåt. Jag kan springa, jag är inte rädd. Och jag slog ju rekord, min snittfart låg på 6:50 min/km, vilket är mitt personliga rekord, nånsin. Dessutom var det ganska backigt och jag fick kanske hjälp av nedförsbackarna. Däremot höll jag på att bli galen på solen som låg precis över trädtopparna och blinkade mig i ansiktet sådär stroboskopiskt halva vägen.
Bitte gillar:
Nivea In-Shower! Jag tänkte testa, eftersom jag sett den i reklamen och för att jag tycker att Niveas produkter ofta är bra. Ja, den här var också helt okej, huden är lite lika stram nu på vintern. Man kanske kunde testa den på Isaac, som har problem med sin atopiska hud nu när klimatet blir torrare. Varning: det blir halt på golvet när man duschar bort den!
Bitte ogillar:
Att man måste köpa ännu fler skor och att det är så dyrt! Ifjol köpte vi lite skor på loppis, men ett par vinterskor jag köpte åt William luktade så hemskt illa av fotsvett, att jag fick kasta dem. Seriöst? Hur kan så små barn ha sån fotsvett? Och det vet man ju inte på förhand, eftersom det märktes först när skorna blev fuktiga. Dagens skoskörd köptes delvis på rea, men hejhej hundralappen fick man ju säga ändå. Det är sånt som inte skulle behövas just nu. Och vi har sjukt mycket skor. Men inte passande vinterskor, förstås.
Ungarna är glada i alla fall. De går runt med skorna, för man får ju ha helt oanvända skor till och med i en lägenhet. Isaac leker polis och stannar upp och tittar, granskar, funderar och lägger pannan i djupa vecka.
För övrigt är det mycket prat om vad olika människor har för genitalier. Milja såg pappa komma ur duschen och konstaterade glatt och vant att:
– Pappa, du har en kikkeli! Fåj jag sänna på den?
Ja, för nyfiken är man ju! (Nej, det fick hon inte ändå).
Jag lyssnar på twinsens diskussioner från sängkammaren och hör den äntra om vem som har eller inte har snopp eller snippa. Det är så viktigt det här med vem som har vilken dingelidong eller avsaknade av den. Det är ju en fråga om identitet och tillhörighet. Så länge vi har olika könsorgan kan vi tyvärr inte tala om nån genuskorrekthet, det finns ju fysiska skillnader. Däremot tycker jag vi ska lära tjejer att inte bara vara söta, utan duktiga och smarta och samtidigt låta killar förstå att det är okej att gråta.
Dagens Isaac, vid tandborstningen:
– Mamma, jag haj pipi rumpan, snart måst jag nog klia mig lite däj!
Böcker och ritpyssel
Dagens Jee!
Böckerna är tillbaka på McDonald’s. Vilket perfekt svepskäl att äta hamburgare. Faktum är att vi har tvingat ungarna att äta hamburgarna först, åtminstone halva, innan de får äta pommes/franska och det funkar. Sen blir de så mätta att de inte orkar äta så mycket franska.
Men tillbaka till böckerna. Det står mig lite att man inte tar in böcker på svenska till Åbo. Jag vet att det görs i t.ex. Jakobstad. Varför kan man inte ta in båda och skänka överloppsböcker till biblioteken sen? Milja ville absolut höra Labanboken på svenska (eller svinska, som hon säger) ikväll, så jag översatte medan jag läste. Bra hjärnträning, må jag säga!
Dagens uppskattade Déjà vu:
Vi tog fram en massa papper och tejp igen, tejpade fast alltsammans på bordet och ritade loss. Det är länge sen sist. Milja ritar så mycket bättre och mycket mer. Isaac är måttligt intresserad. Det här är ett perfekt exempel på att vissa barn, oavsett familj eller omgivning, inte har så mycket lust att rita eller pyssla. Det är bara så. Det fattar man inte när man jämför sina egna ungar med andras, t.ex. hur vissa kan sitta länge och pyssla med sina ungar, medan ens egen skiter i det, speciellt när de är ett-två år gamla. William har börjat färglägga saker. Ett tag la han av helt, ritade bara konturer (tack förskolan! 😀 ) och jag tror det hade att göra med att han kände sig dålig på att färglägga. Träning, träning! I dagens digivärld är det bra med lite handfärdigheter.
Ritleken spårade dock ur senare, när Milja ville rita på Williams alster och när Isaac bara kastade runt pennor. Men åh vad de har bättrat sig, de här minsta, om man tänker ett år eller ett halvår tillbaka. Yes, bra!
Varde ljus!
Fy va dyrt det är med nytidens energilampor och va svårt det är att kasta bort dem. Det finns ju inga insamlingstunnor eller -kärl för dem med de vanliga soporna. Men oj va glad man blir åt att alla lampor funkar igen, trots att man spenderade en peng på dem. Köket, båda toaletterna, Williams rum har nytt ljus! Den är sladden borde jag däremot göra nåt åt, den ska inte hänga ner sådär, men vi får se.
Det är svårt att minnas vilka storlekar det ska vara på lysrör och socklar, jag har fotat de gamla lamporna för att inte ta fel. Rekommenderas, jag tog genast rätt den här gången! William var med och hjälpte mig hitta rätt, han fick dessutom en ny läslampa, istället för den som stått på bordet. Nu är bordet fritt att leka på. Den gamla bordslampan som stått där, har hängt med länge. Den hade en trasig skärm och föll hela tiden ner när man tog böcker från bordet. Nu köpte vi en North Light-lampa från Clas Ohlsson och en 40Ws LED-glödlampa (som faktiskt ser ut som bara en glödlampa, fast den är LED) och den tänds på en gång! Hurra för det!
Det är kallt, men fint ute. Jag njuter av naturens färgspektakel, även om det inte längre är lika ljust på kvällarna. Tänk så mycket bättre man sover (nu ska här tänkas positivt!). Det är fortfarande småvarmt på balkongen på dagarna, det får man passa på att njuta av. Hösten kom så snabbt. Eller var det nån höst alls? Bara sensommar och nu pre-vinter.
Ikväll gjorde vi bara veggomat. Sojabullar á la Hälsans kök, pasta, grönsaker, oliver och kapris. Sen stekte jag frasiga våfflor till det, jag passade på att använda en öppnad grädde som jag hastigt öppnat för ett par dar sedan, när kaffemjölken var slut. Milja tog rekord. Hon åt en och en halv våffla, vilket jag tycker är mycket för en liten magsäck.
Inte så dumt, tyckte Isaac Ris och doppade hjärtan i jordgubbssylt. Grädden brydde han sig inte om. Nog är det märkligt, hur olika barn kan vara, fast de växer upp i samma miljö och med samma förutsättningar.
Nu vilar vind och nu sover sol. Nu slocknar alla glödande höstlöv för att tända i soluppgången imorron. Vår körövningen var jättetrevlig och jag ser fram emot att få sjunga i Domkyrkan, på åldringshem och i Uppsala i höst. Någon har tagit över min sida av sängen. Det är en Någon med mycket varma och söta tår. Jag brukar ta i dem och fråga:
– Vems är de här söta, små tårna?
– Mina! svarar Isaac.
Om jag frågar Milja om hennes tår, svarar hon:
– Isaacs! Och fnissar.
Få se om hon kommer krypandes från sin egen säng inatt också. Hon brukar lägga sig mellan mina ben, i fotändan, som om jag nyss skulle ha fött henne. Det är jag glad att jag inte har gjort, för gud va svårt det skulle vara med ett så stort barn! 😀 Det är mysigt med ungar i sängen, men man vaknar ibland ett flertal gånger per natt. Nåja, allt ska väl ha sin tid.
Det tar emot och börjar om
Just nu kommer jag på tusen låter som är skrivna för att handla om kärlek och drama, men som passar in på vårt liv med småbarn:
[Katy Perry – Roar]
”I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess..//
I got the eye of the tiger, a fighter, dancing through the fire
Cause I am a champion and you’re gonna hear me roar!”
Eller [Avicii – Wake me up]:
”So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older!”
Det här har varit en mycket, mycket lång helg. Isaac har vaknat en eller två gånger i timmen, Milja ville inte sova på dagen och inte äta. Innan jag själv fick en tugga bröd i mig, hade en smetat ut mjölk på frukostbordet, en annan frågade efter ett glas eller mera flingor, den tredje var på väg från bordet och jag springer mellan kylskåp och smörgåsar och pålägg och försöker tysta ungarna så att inte grannarna eller Mika vaknar (hans tur att sova en av mornarna) och magen kurrar. Nån har ätit färdigt när jag hitter sätta tänderna i min egen brödskiva och ber: ”jag vill ha tuggu, jag vill ha tuggu, två pastill!” medan man själv suckar och andas.
Hur ska man njuta av de här småbarnsåren, när det många gånger är Fullt Ös – Medvetslös-feelis över halva dagen. Inte på ett party-party-roligt sätt, utan på ett utmattande, krävande sätt, där du antingen funderar över vilken del av huset som ska städas näst eller vad du orkar med, eller vilken mat man ska göra till nästa måltid eller hur du ska få din röst hörd. Mika står i ena sidan av rummet, jag i det andra, men vi hör inte vad den andra säger när en av tvillingarna gråter och den andra pratar eller läser ur en bok.
Jag vill bara rage-quitta och säga ”Hejdå, nu stickar jag och kommer aldrig mer tillbaka”, men det går ju inte heller. Här står jag och kan inte annat. Här är jag – mamma – som ska vara en förebild, en rollmodell, den som orkar, den man alltid kan fråga, den som alltid hittar saker. Jag känner mig inte alls sådan!
Hur mycket ska man förlora av sig själv – för tillfället – för att kunna vara en tillräckligt bra mamma? Och hur kan man glömma hur det själv är att vara skidolin? William är i värsta mini-tonårstrotsen. ”Mamma, du förstår INGENTING!” eller ”Jag lyssnar inte på dig!!!” med en klar underton. Har barn öron som dekoration? Man tror man känner sina ungar, sen växer de, ställer en inför väggen och man står helt handfallen och fattar ingenting.
Jag minns att jag var livrädd för tandläkaren. I dagens läge är William lika rädd som jag var för tandläkaren, för att klippa håret eller tånaglarna. Jag fattar inte och jag fattar inte vad jag ska göra. Jag reagerar med ilska och vrede. Dels för att jag lider med honom, dels för att man ibland måste klippa sig. Älskade William, om du läser det här som vuxen: Jag vill inte orsaka dig nåt trauma, som många andra säkert skulle säga eller tro om de såg på, vi har alla olika fighter att ta oss igenom, jag vill dig bara bra saker och gör det jag kan. Jag har inte alla svar, jag får fler frågar desto äldre du blir, men jag vet att du kan! Man måste ta sig igenom svåra, tunga saker också. Som de säger i Batman Begins: Varför faller vi? För att vi ska kunna resa oss upp igen? – Du har inte gett upp på mig? – Aldrig.
Vi har i alla fall varit ute lite grann, varit på Liikunnan ihmemaa idag och ätit söndagsoppa med fammo och faffa. Nu börjar en ny vecka med dagis, förskola och för min egen del – skola. Toan är städad, slaskrören är rensade och busskortet laddat. Nu kör vi. Bryte rihop – och börjar om igen.
I stand here waiting for you to bang the gong
To crash the critic saying, ”Is it right or is it wrong?”I live for the applause, applause, applause
I live for the applause-plause
Dagens Isaac: (bus vid läggdags)
– Pappa, du får gå bott! Isi saa menna POIS!
– Miija, nu e du lite dum, du får gåå komposten!
Just den där!
Hej då Kirran för den här gången, jag hoppas vi ses igen, men inte som patient. 😛
Praktiken är slut för den här gången och jag är både glad och ledsen över det. Glad för att man får hugga in i skolarbetet igen med full kraft, lite ledsen för att det har varit så givande och för att man träffat så många trevliga människor och satt sig in i den här världen. Jag trivs bra på ett sånt här ställe, i en stor grupp. Min finska har också fått sig en ny boost uppåt, eftersom vi pratade det varje dag. Och jag säger bara en sak – det lönar sig att kunna procenträkning! ^_^
Cheesecake:n hade god åtgång, den blev dessutom riktigt bra den här gången. Jag fick höra att jag gärna får återkomma och göra mitt yrkesprov hos dem – och baka en till. Det var bra betyg! Och bra betyg fick jag av personalen också, efter genomgången av alla uppgifter. Vi blir ju betygsatta under hela praktikperioden och jag landade på jättefina treor (kiitettäva/berömliga) på alla punkter, vilket jag inte hade vågat tro. Tack! Det lönar sig att anstränga sig, det lönar sig att banna sig över långa uppgifter och krångla med finskan – det går!
Jag har inte orkat vara en lika bra mamma idag. Hela veckan har jag levt på Skyr och lite kaffe (den lilla mängd jag nu orkar dricka) och knegat mig genom trötta kvällar. Nu var det stopp och jag somnade på sängen när vi kom hem i höstregnet. Det är rörigt, leksakerna borde sorteras, vi borde ha gått ut ikväll en gång till, det borde dammsugas (igen) och tvättkorgen svämmar över… Det är så många borden och en sån total trötthet.
Twinsen, speciellt Isaac, klättrade på mig i sängen och ville att jag skulle läsa eller förklara alla bilder i böckerna.
– Mamma, kan du söka efter slickepinne i boken, orkar du? frågar Isaac och jag bläddrar.
– Den är här i mitten, nära ketchupen.
– Jaaaaa (glädjeyl, som om han aldrig sett den förut, inte de hundra första gångerna). Kan du sööpa en sån i boode?
– Nej, jag har letat, men det finns inte en just sån där, men andra godisar smakar lika gott.
(misstänksamt gnäll) – Men jag vill haaaa den! Denn däääj!
Det är väldigt mycket ”just den där” nu. Det måste ha nåt med deras ålder att göra. Det ska vara rätt färg på pottan, rätt mössa, rätt skor, rätt tröja och så lägger vi till lite ”kan själv” på det där. Sen har man klätt dem och tänker att det är bra så, när de ändrar sig igen! Och man bara: men va fasen, bestäm er! Håh håå! 😀
Milja har förresten bestämt sig att pappa luktar kex och mamma luktar gosegris. Förutom när jag är i köket. Där hände det sig att jag kanske, eventuellt en gång, råkade släppa lite väder, varpå Fröken Prinsessan med Den Känsliga Näsan, såg lite förbryllat på mig och sa:
– Mamma, det luktar plutt!
Perspektiv
Just nu är livet fullt av liv. Även om hösten kanske är den tid av året som de flesta tänker på som vila eller gå i dvala, är det i alla fall tvärtom för mig och många andra. Praktikens fjärde vecka har rullat av stapeln med buller och bång. Det är jobb, jobb och jobb vid sidan om skolarbetet. Igår berikade jag min egentid med att äntligen kunna vara med på körövningen igen, efter denna kraxiga förkylning vi brottats med. Hej och hå, hejdå förkylning, säger jag bara!
Inatt kom Mårran med frosten, kall och bister. Fast åh va fint det är ute! Jag njuter av vår egen mini-ruska här i sydväst och tänker att det säkert är ännu finare i Lappland nu. Dessutom är det fortfarande såpass torrt och fint att man kan vira in sig i halsdukar och dra på sig vantar, utan att behöva tänka på örkelslask och rugguggleväder.
Hurra, jag har inga uppgifter att göra ikväll, allt är klart för utvärdering imorron och jag får ”bara” jobba. Jag har diskvecka och en jättetrevlig handledare, som jag också lärt känna lite mer nu när våra pass inte går om varandra. Idag har jag inte suttit nästan alls. Det rullade in vagn och på vagn med instrument och vi hade sju tvättmaskiner i full gång nästan hela tiden (en är sönder), men det var bra! Det är lärorikt och betydelsefullt. Jag känner mig som en viktig kugge i ett finfint maskineri. Jag har också slutat vara rädd för blod. Det är trevligt. Kanske man vänjer sig med att putsa ungarnas kommande sår då också, för de lär ju (tyvärr) slå sig då och då.
Jag har en glad och busig kille i förskolan och det känns lite som om det här förskoleåret bara rinner oss förbi. Man hinner ju inte med! Jag vill gärna veta ALLT vad de gör och hänga med, men såhär är det ju att vara förälder. Man sitter som åskådare och ungen svara ”bra” på ”hur var det i förskolan idag?”. Man vill ju veta alla detaljer, allt kul, lekarna! Å andra sidan berättar han faktiskt ganska mycket ibland, speciellt när det är bara vi två. (herregud va stor han har blivit, mitt första barn…, men det är bra att de växer! 😀 )
Milja och Isaac snurrade runt mig i stora sängen ikväll, de ville att jag skulle klia dem båda, samtidigt, på ryggen eller magen. Det betyder att jag ligger med armarna i kors, för att få dem att räcka till, och försöker klia dem likvärdigt. Sen pratar de och sjunger eller kör med bilar tills jag får säga till på skarpen att det får vara nog för ikväll. Milja somnar på min arm eller mot min skuldra och jag tänker att jag är ganska rik, fast jag inte har så mycket pengar.
Och jag tänker också på hur mycket man får gjort, medan man är i farten. En diskmaskin mer eller mindre här hemma att tömma, känns ganska litet bland så många andra. Och här hemma gör det ju inget fast man missar lite smuts, så bra! Bara att tvätta lite igen!
Bittes blogg 