Skip to content

Det tar emot och börjar om

29 september, 2013

Just nu kommer jag på tusen låter som är skrivna för att handla om kärlek och drama, men som passar in på vårt liv med småbarn:
[Katy Perry – Roar]

”I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess..//
I got the eye of the tiger, a fighter, dancing through the fire
Cause I am a champion and you’re gonna hear me roar!

Eller [Avicii – Wake me up]:

”So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older!”

Det här har varit en mycket, mycket lång helg. Isaac har vaknat en eller två gånger i timmen, Milja ville inte sova på dagen och inte äta. Innan jag själv fick en tugga bröd i mig, hade en smetat ut mjölk på frukostbordet, en annan frågade efter ett glas eller mera flingor, den tredje var på väg från bordet och jag springer mellan kylskåp och smörgåsar och pålägg och försöker tysta ungarna så att inte grannarna eller Mika vaknar (hans tur att sova en av mornarna) och magen kurrar. Nån har ätit färdigt när jag hitter sätta tänderna i min egen brödskiva och ber: ”jag vill ha tuggu, jag vill ha tuggu, två pastill!” medan man själv suckar och andas.

Hur ska man njuta av de här småbarnsåren, när det många gånger är Fullt Ös – Medvetslös-feelis över halva dagen. Inte på ett party-party-roligt sätt, utan på ett utmattande, krävande sätt, där du antingen funderar över vilken del av huset som ska städas näst eller vad du orkar med, eller vilken mat man ska göra till nästa måltid eller hur du ska få din röst hörd. Mika står i ena sidan av rummet, jag i det andra, men vi hör inte vad den andra säger när en av tvillingarna gråter och den andra pratar eller läser ur en bok.

Jag vill bara rage-quitta och säga ”Hejdå, nu stickar jag och kommer aldrig mer tillbaka”, men det går ju inte heller. Här står jag och kan inte annat. Här är jag – mamma – som ska vara en förebild, en rollmodell, den som orkar, den man alltid kan fråga, den som alltid hittar saker. Jag känner mig inte alls sådan!

Hur mycket ska man förlora av sig själv – för tillfället – för att kunna vara en tillräckligt bra mamma? Och hur kan man glömma hur det själv är att vara skidolin? William är i värsta mini-tonårstrotsen. ”Mamma, du förstår INGENTING!” eller ”Jag lyssnar inte på dig!!!” med en klar underton. Har barn öron som dekoration? Man tror man känner sina ungar, sen växer de, ställer en inför väggen och man står helt handfallen och fattar ingenting.

Jag minns att jag var livrädd för tandläkaren. I dagens läge är William lika rädd som jag var för tandläkaren, för att klippa håret eller tånaglarna. Jag fattar inte och jag fattar inte vad jag ska göra. Jag reagerar med ilska och vrede. Dels för att jag lider med honom, dels för att man ibland måste klippa sig. Älskade William, om du läser det här som vuxen: Jag vill inte orsaka dig nåt trauma, som många andra säkert skulle säga eller tro om de såg på, vi har alla olika fighter att ta oss igenom, jag vill dig bara bra saker och gör det jag kan. Jag har inte alla svar, jag får fler frågar desto äldre du blir, men jag vet att du kan! Man måste ta sig igenom svåra, tunga saker också. Som de säger i Batman Begins: Varför faller vi? För att vi ska kunna resa oss upp igen? – Du har inte gett upp på mig? – Aldrig.

Vi har i alla fall varit ute lite grann, varit på Liikunnan ihmemaa idag och ätit söndagsoppa med fammo och faffa. Nu börjar en ny vecka med dagis, förskola och för min egen del – skola. Toan är städad, slaskrören är rensade och busskortet laddat. Nu kör vi. Bryte rihop  – och börjar om igen.

I stand here waiting for you to bang the gong
To crash the critic saying, ”Is it right or is it wrong?”

I live for the applause, applause, applause
I live for the applause-plause

[Lady Gaga – Applause]

lekochlekochlej
mammanochwilin
glasochbarn
tvalitelika
killenutanvatnar
gladaglansbikderDagens Isaac: (bus vid läggdags)

– Pappa, du får gå bott! Isi saa menna POIS!
– Miija, nu e du lite dum, du får gåå komposten!

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Anette permalink
    30 september, 2013 09:26

    Känner så igen mig i allt nu skriver. Du är bra att sätta ord på känslor och benämna situationer. Vi var hela familjen en natt i tammerfors i helgen, sov på hotell, shoppade och besökte ikea. Pust och stön, vilken helg….. vet inte vem som hade roligt, inte barnen, inte vi…. Bästa timmen var den då pojkarna var på barnpassning på ikea. Och jaa, 6-åringar är jobbiga, verkar vara så i obalans och upp och ner i humöret (i allafall vår 6-åring). Samtidigt är de så stora och duktiga oxå, vill betala själv och föra bort matbricka själv och lära sig knyta snören ;)… Sedan satt vi där i bilen på vägen tillbaka till Jeppis (då båda pojkarna sov) och tyckte ändå att det gick bra mellan varven 😉

    • 1 oktober, 2013 12:53

      TACK själv för att du delar med dig! Ja, det är liksom roligt i backspegeln, när man klarat av det, men inte alltid nödvändigtvis när man är där. Ni klarade ju det i alla fall!

  2. 1 oktober, 2013 11:01

    Fasiken Bitte, hur blir man som du? Så där tuff även om man själv är utmattad och inte orkar? Jag blir så himla inspirerad av dig och det du skriver, och av själva faktumet ATT du skriver. När jag är trött och stressad låter jag bara bli att befatta mig med omvärlden, och knegar på med något mycket sammanbitet i blicken… Men när jag läser din blogg blir jag full av beundran och inser att jag egentligen vill vara mer som du 🙂 Det är så skönt och givande att läsa dina tankar, tack för dem!

    • 1 oktober, 2013 12:55

      Tack själv! Jag känner igen mig i det där med att inte befatta sig med omvärlden. Inte konstigt att andras ungar växer förbi en och man inte fattar vart tiden tar vägen. DIT tar den vägen, till jobba och överleva. Kram på dig, det ska gå.

  3. Anki permalink
    1 oktober, 2013 12:44

    Åh så bra skrivet, åter en gång lyckas du pricka in den där mamma-problematiken som jag känner så väl igen. Och det är som balsam för min ömma, samvetstyngda själ att få läsa detta. Det ÄR inte bara jag. Det finns andra där ute som inte lyckas ge upp hela sin själ och personlighet för dessa älskade små avkommor.. åtminstone är det ju så det känns många gånger. Att varför måste jag bli så provocerad, så arg och bitter över min nästan icke-existerande egentid istället för att kunna njuta, fånga dagarna, vara den tålmodiga milda muminmamman som bakar bullar och lindar in alla mina familjemedlemmar i mjuka kärleksord.. Ja-a, lätt är det inte men tack för att du av dig själv här på bloggen, det tröstar:)

    • 1 oktober, 2013 01:01

      Tack för din kommentar! Jag tycker också att det är ganska lite gnäll man hör från andra. Det tar emot att blogga om sånt som går dåligt. Man vill ju vara glad, men det gå rinte hela tiden. Svårt att vara glad då sömnen tryter och ungarna ryter. 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: