Det tar emot och börjar om

Just nu kommer jag på tusen låter som är skrivna för att handla om kärlek och drama, men som passar in på vårt liv med småbarn:
[Katy Perry – Roar]

”I used to bite my tongue and hold my breath
Scared to rock the boat and make a mess..//
I got the eye of the tiger, a fighter, dancing through the fire
Cause I am a champion and you’re gonna hear me roar!”

Eller [Avicii – Wake me up]:

”So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older!”

Det här har varit en mycket, mycket lång helg. Isaac har vaknat en eller två gånger i timmen, Milja ville inte sova på dagen och inte äta. Innan jag själv fick en tugga bröd i mig, hade en smetat ut mjölk på frukostbordet, en annan frågade efter ett glas eller mera flingor, den tredje var på väg från bordet och jag springer mellan kylskåp och smörgåsar och pålägg och försöker tysta ungarna så att inte grannarna eller Mika vaknar (hans tur att sova en av mornarna) och magen kurrar. Nån har ätit färdigt när jag hitter sätta tänderna i min egen brödskiva och ber: ”jag vill ha tuggu, jag vill ha tuggu, två pastill!” medan man själv suckar och andas.

Hur ska man njuta av de här småbarnsåren, när det många gånger är Fullt Ös – Medvetslös-feelis över halva dagen. Inte på ett party-party-roligt sätt, utan på ett utmattande, krävande sätt, där du antingen funderar över vilken del av huset som ska städas näst eller vad du orkar med, eller vilken mat man ska göra till nästa måltid eller hur du ska få din röst hörd. Mika står i ena sidan av rummet, jag i det andra, men vi hör inte vad den andra säger när en av tvillingarna gråter och den andra pratar eller läser ur en bok.

Jag vill bara rage-quitta och säga ”Hejdå, nu stickar jag och kommer aldrig mer tillbaka”, men det går ju inte heller. Här står jag och kan inte annat. Här är jag – mamma – som ska vara en förebild, en rollmodell, den som orkar, den man alltid kan fråga, den som alltid hittar saker. Jag känner mig inte alls sådan!

Hur mycket ska man förlora av sig själv – för tillfället – för att kunna vara en tillräckligt bra mamma? Och hur kan man glömma hur det själv är att vara skidolin? William är i värsta mini-tonårstrotsen. ”Mamma, du förstår INGENTING!” eller ”Jag lyssnar inte på dig!!!” med en klar underton. Har barn öron som dekoration? Man tror man känner sina ungar, sen växer de, ställer en inför väggen och man står helt handfallen och fattar ingenting.

Jag minns att jag var livrädd för tandläkaren. I dagens läge är William lika rädd som jag var för tandläkaren, för att klippa håret eller tånaglarna. Jag fattar inte och jag fattar inte vad jag ska göra. Jag reagerar med ilska och vrede. Dels för att jag lider med honom, dels för att man ibland måste klippa sig. Älskade William, om du läser det här som vuxen: Jag vill inte orsaka dig nåt trauma, som många andra säkert skulle säga eller tro om de såg på, vi har alla olika fighter att ta oss igenom, jag vill dig bara bra saker och gör det jag kan. Jag har inte alla svar, jag får fler frågar desto äldre du blir, men jag vet att du kan! Man måste ta sig igenom svåra, tunga saker också. Som de säger i Batman Begins: Varför faller vi? För att vi ska kunna resa oss upp igen? – Du har inte gett upp på mig? – Aldrig.

Vi har i alla fall varit ute lite grann, varit på Liikunnan ihmemaa idag och ätit söndagsoppa med fammo och faffa. Nu börjar en ny vecka med dagis, förskola och för min egen del – skola. Toan är städad, slaskrören är rensade och busskortet laddat. Nu kör vi. Bryte rihop  – och börjar om igen.

I stand here waiting for you to bang the gong
To crash the critic saying, ”Is it right or is it wrong?”

I live for the applause, applause, applause
I live for the applause-plause

[Lady Gaga – Applause]

Dagens Isaac: (bus vid läggdags)

– Pappa, du får gå bott! Isi saa menna POIS!
– Miija, nu e du lite dum, du får gåå komposten!