Det var en gång en öroninflammation

Det pratas mycket om barn och öronsjukdomar. Om för- eller nackdelar med antiobiotika. Att man ska vänta ut sjukdomen, inte ge medicin för tidigt. Eller ska man ge alls? Öron som spricker och hela sig själva. Ja, jag tror på det jag också, men riktigt onda öron läker knappast själva.

Egentligen hade vi tänkt åka på en längre skogsutflykt hela familjen, ta med matsäck och gå med kidsen här nära. Jag hade tänka fixa fisksoppa och annat lördagsmys. Det blev inte så, men istället fick Isaac och jag pröva Åbos nya samjour på T-sjukhuset.

Isaac har varit förkyld och lite hostig i två veckor, lite från och till. Igår blev han slapp och ledsen, sade att ”örat e pipi” och ”vill ha mädisiin, mädisiin” fast vi varvade Panadol och Burana var fjärde timme. Jag läste i läkarböcker att akut öroninflammation borde gå över på ett par dagar, men med facit i hand ser jag att det antagligen hade börjat redan i veckan. Nu fick gick antiobiotika för dubbel öroninflammation, varav det ena örats trumhinna hade gått sönder. Det som kom ut var alltså inte vax, utan var. Stackars lilla Isaac, han har gråtit så mycket. Nu fick vi uppgraderad värkmedicin, till Pronaxen, och får varva det med 250 mg paracetamol (på asken står det från 17 kilo, men Isaac är 13,5. Enligt läkaren står det alltid rejält i underkant på paketen) gånger tre per dygn om det behövs.

Amen och tack! En stor sten föll från mitt hjärta, speciellt då Isaac feber steg rejält ikväll. Vågade inte prova, men det var säkert vid 40-strecket. Och nu, NU ändå, har febern släppt lite grann och örat värker inte, älskade killen får äntligen sova i lugn och ro och förhoppningsvis vi också.

Den nya dejoureringen är ganska olik den förra. Det finns två väntrum. Bilderna ovanför är bara från det första, aulan. Här kommer man in och tar en nummerlapp och väntar inte särskilt länge. Sen surrar en dörr på ett högt och irriterande sätt (nummer tre var det idag) utan att nån öppnar. Den låses upp och man kan gå dit. Det är som en slags sluss, där man får prata med en sjuksköterska, som frågar lite grundläggande frågor, vad man gett för medicin och vad man tror det är. De frågar också om man nyligen vårdats på annat sjukhus eller varit utomlands = smittorisk och då tror jag de avser MRSA. Nåja, sen kommer man in till det verkliga väntrummet, som har lite leksaker och där läkaren ropar upp i tur och ordning.

Vi fick jättefint bemötande och dessutom på svenska (på en lördag, på jouren, halleluja!) av en ung, kvinnlig läkare. Isaac grät, för att han hade ont, och redan innan det var vår tur, frågade hon av oss i väntrummet, hur det var med honom (superbra att hon tog sig tid för sånt!). Isaac fick värkmedicin innan vi gick in, jag hade själv med, eftersom jag vet att det har varit så att medicinen bara hjälpt i två-tre timmar, när det borde vara fyra.

Min tappra, lilla son. Hur bekriver man smärta åt någon som inte känner sådan just då? Jag tänkte mycket på förlossningen och hur jag försökte förklara både under den och efteråt hur ont jag hade. Det är väldigt svårt! Och så tänkte jag på Isaac och det han försökte säga, även om han kan förklara saker rätt bra. Han somnade i min famn när läkaren undersökt färdigt, han somnade när vi väntade på att farmaceuten skulle blanda antibiotikan, igen i min famn och nästan, bara nästan i bilen hem. Vi lyssnade på barnlåtar på finska och jag försökte sänka volymen, men då sa han rappt, med ren åboländsk dialekt:

– Lissää ääni!

Här ska man inte gå och tro att han är HUR sjuk som helst. 😉

Och när ett barn, som vanligvis vägrar ha täcke varken runt eller ovanpå sig, begär att få ha täcke – då vet man att hen är sjuk. Nu har jag i alla fall läst sagor, vädrat så att det är svalt i rummet, klätt lillkillen i ett tunt linne och läst sagor åt dem båda och febern har gått ner. Sov sött, lilla barn, utan täcke! Och lär din syster att sova också! Hon har nån slags utbrytarperiod på gång just nu, hon dänger till storebror lite då och då med diverse leksaker. – NÄH! säger hon sen, DET VAR WILLIAM! eller ”Titta! Ja hal tlollat bort den!” när någons dyrbara leksak fattas.

Dagens kuriosa:

Det här är andra gången Isaac har öroninflammation, första gången var han ett år och han och Milja hade samtidigt. Nu är Milja frisk som en nötkärna, medan brodern däckade. Så kan det vara, så lika, så olika.

Dagens fina tänka på-vers kommer ur boken ”Kanel och Kanin, dikter om kroppen”. Nu tar jag lördagkväll med en öl och lite stickning innan det blir supersent.

PS. Mika var ute och vildade av de friska ungarna i skogen lite grann, så det blev ju skogstur ändå, fast inte som vi hade tänkt den. Och fisksoppan, den får vänta.