Skip to content

Att lägga ner telefonen och skriva det här tog inte så lång tid trots allt

8 oktober, 2013

De flesta av mina vänner verkar ha läst den här bloggartikeln om att lägga ner den där telefonen och spendera tid med sina barn. Jag måste börja med att säga att jag verkligen känner igen mig och att jag håller med. Men inte till hundra prosent.

Det handlar inte bara om telefoner, det handlar om en inställning. Genom historien har det alltid varit något som lockat föräldrar bort från barnen emellanåt. Husbyggen, remont, trädgårdar, stickning, datorer, läsa tidning och så vidare. Det här är bara en förläning på det hela. Jag tycker också att jag har telefonen framme ganska ofta, säkert för ofta, men andra gånger tar jag mig verkligen tid att leka med ungarna, bygga stora Legoslott eller kojor eller annat pyssel.

Det jag däremot ifrågasätter är om barnen alltid gynnas av att vi ger dem den totala uppmärksamheten och hela tiden ställer upp. Nånstans måste man lära sig att ha tråkigt, att man inte alltid kan höras, ha tid med eller ses. För det svåra i dagens digitala samhälle, där ungarna dessutom ska ha ett fritidsintresse från fem eller sex års ålder, är att det inte ska finnas tid att ha tråkigt! Varför inte?

Jag menar inte att det ska rättfärdiga mitt eller andras mobilblippande, men jag letar efter något slags måtta med allt. Är man ute, så är man ute, till exempel. Går vi i skogen fotar jag, men jag går inte och läser nån Facebook där! Eller mail, eller nåt annat. Problemet är ju att vi har allt i mobilen numera – parkeringsbetalning, mail, klocka, temperaturmätare, tv, musik. Och faktiskt själva telefonen där vi anses vara kontaktbara hela tiden. Det i sig är en stressfaktor.

Var och en med ett sunt förhållande till sig själv och andra, känner på sig när man negligerar sitt barn eller sin omgivning. Det finns också gånger då man måste krypa undan, vare sig det är med TV, mobil eller kanske en bok. Speciellt i familjer där man har flera barn, krävande barn, högljudda barn. Ungarna ska väl också lära sig att mammor och pappor inte är en städmaskin, en pass-upp:erska eller en som kommer varje gång man ropar. Ibland är det faktiskt på sin plats att låta barnen ha sitt utrymme, att få göra fel, att få ramla, att få hälla ut de där mjölkglasen och pröva om och om igen.

Den där artiklen är bra, men jag kan inte alls tro att det skulle vara bra med nån 95-procentig uppmärksamhet dygnet runt.

Självklart ska man komma när det verkligen är fara, när ungarna strider eller det är nåt viktigt. Men faktum är att det här med barns uppmärksamhet ibland går till överdrift. Det är lite samma sak som man idag daltar med ungarna genom att föra dem överallt, hitta på intressen och kompisar, lekar, utflykter – istället för att låta DEM hitta på! Vi svarar ju ibland istället för dem, jag vet att jag gör det, istället för att orka vänta på deras svar. Klär på, för att komma iväg, istället för att alltid orka vänta eller ge tid till att de ska klä på sig och lära sig!

Ju äldre mina barn blir, desto mer lär jag mig om mig själv. Senast idag, på ett samtal med förskolan, där vi prickade av saker som William är bra på, behöver stöd med och så vidare. Det är superbra, det visar också på hur viktig förskolan är för skolgången och skolstarten. Och man får hemskt dåligt samvete när man tycker att ens barn borde bete sig si eller så och söker fel i sig själv. Herregud, hur kan han vara så lik mig? Här får man allt tillbaka, alla bus man gjorde som liten!

Det hänger kanske ihop med en sorts uppmärksamhet. Kanske vi ibland ger dem för mycket uppmärksamhet på ett felaktigt sätt. Att man inte låter dem försöka själv. Jag menar, det är inte heller bra om man springer efter sina barn i pulkbacken eller utomhus konstant. Lika fel är det att inte göra det alls. Fy vad svårt det är att vara förälder och tvingas se sina misstag på papper och stå utan svar. Ett ständigt lärande.

Men vi försöker. Även vi som sitter där med våra mobilspel, Instagram och Candy Crush. Jag lovar, vi ska också försöka. Och vi som höjer rösten lite för ofta, ska också försöka tona ner oss. Inte bara länka till trevliga artiklar om hur det borde vara. Vem sa att ”it takes a village to raise a child?”. Jag vet inte, men jag applåderar den personen. Så sant, så sant.

Och förresten, de här bilderna från störtsköna, höstiga Åbo hör inte alls till dagens ämne. De är bara fina.

orange_132
orange_131

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Mika permalink
    9 oktober, 2013 07:48

    Vet inte vem som först sa det, men Hillary Clinton populäriserade det iaf.

  2. 9 oktober, 2013 12:01

    Bra skrivet! Måtta med allt, både egentid och att aktivera barnen… Läste just artikeln av Jesper Juul (nrk.no ”Ikke bli som forskolelaererne”)där han poängterar att barnen också behöver ha tråkigt just för att deras egen kreativitet ska få utrymme. Våran Eddie är helt slut när han kommer hem efter sina 4h i förskolan men har ändå inte tid/ork att ha tråkigt när han kommer hem. Första frågan lyder Va ska vi göö? Jag har trååkit! Ulla Granqvist skriver också en intressant artikel på op.se ”Kvalitetstid är mitt värsta ord”. Kanske om lite andra saker men hon tangerar också det att föräldrar ibland inte låter sina barn ha tråkigt.

  3. 10 oktober, 2013 09:48

    Du är så klok Bitte, precis vad jag sku tycka om jag hade små barn nu. Jag kan ju int riktigt relatera till detta då det int fanns kloka telefoner eller internet då mina barn var små.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: