Upp och ner
Idag har det varit en berg-och-dalbana i känslor. Det är roligt i skolan, nu har vi äntligen lite matte och sånt också. Fast väldigt lite. Det var kanske inte så dumt att ha lång matte, lång kemi och lång fysik i gymnasiet, för det vi har nu känns som en barnlek gentemot det. Fast man märker också att man glömmer matte när man inte använder det. Sånt här repeterar vi nu:
2,57 dm3 = ____ ml
125 ml= ____ cm3
0,9% till decimalform
250 μg= ____ mg
0,18 MJ= ____ J
och så vidare.
När jag skulle hämta sonen idag ville han verkligen inte gå hem. Han sprang iväg så långt han kunde på dagisgården och hela tiden undan mig. Där stod jag, trött som en gnu och med bankande huvudvärk. Det hela slutade med att jag skällde på William vid busshållplatsen, så han började gråta (eller så grät han för att han inte ville komma med) men så kramades vi och sa förlåt. Sen satt han med knäppta händer i bussen och var alldeles tyst och jag satt och kände mig som en väldigt, väldigt elak mamma.
Jag kan inte lyfta William längre. Idag var jag tvungen för att få med honom, men fick lov att sätta ner honom snabbt, för jag fick några konstiga ryck i övre magmusklerna. Och han förstår inte varför jag inte kan bära honom. 😦 Det där stället i magen är nåt jag känt av förut och det har med graviditeten att göra. Jag undrar om mina så kallade magmuskler ger upp eller bara trycks ihop där uppe? Det känns som om nån skulle nypa mig hårt från insidan och det är inte sparkar, för jag har haft såhär många veckor och det är för högt uppe, vid epigastriet.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
man ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
(Bilden är min egen. Jag skulle fota Orions bälte, men fick med en massa andra stjärnor man inte såg med blotta ögat. Coolt)
Visst är det så, men idag har jag haft svårt att ha tålamod eller se fina stjärnor. Kanske det reder upp sig efter en god natt sömn. Lille mannen, han är så söt, men oj vad han har temperament. Jag tänker på när vi blir tre. Huh huh. Får man nånsin sova igen?
Det händer – del II
Det är aldrig tråkigt när man är här hemma i Österbotten. Kanske för att det är så intensivt. Idag hann jag springa till frisören och fick äntligen klippt mig (och frissan fixade en cool liten fiskbensfläta :)) och lite ny färg i håret. Vissa är supernojiga och säger att man inte ska färga håret när man är gravid. Men inte hinner man det ju sen heller, när barnet/barnen har kommit. Jag skippade iaf att bleka håret (brukar göra ett par slingor). Va skönt med fräscha toner, man känner sig som en ny människa.
Nu ska vi iväg till syrran, jag ska försöka ladda upp med mer mammakläder. Även om min mage är förhållandevis liten än, kommer jag inte i några byxor. Till och med vissa leggings klämmer de åt precis där Bu&Bä bor. Det känns inte bra.
Igår var det en märklig dag. Snöstorm (det blev totalvitt!) begravning och sedan en stund vid Samlingshuset för att lyssna på Maskinen. Det var verkligen fullt ös! Mängder av lampor, lysen, rökmaskin och mycket volym som gjorde att de vanliga lysrören blinkade till överallt. Vilken grej att de kunde komma och spela, det lär inte hända på typ hundra år till. 😛
Efter gårdagen var jag trött och röd i ögonen, hade en massa huvudvärk så det var underbart att krypa ner i sängen med en mysig katt och tjockt täcke medan snön yrde ner.
Mamma tycker att jag går på högvarv när jag är gravid, att jag är lite rastlös. Att jag har ändrat lite sedan jag blev gravid. Det kanske jag har. Jag vill göra saker. Jag mår väldigt bra, jag har mindre tics än vanligt och då fungerar man bättre. Jag är glad och nöjd över att jag kan sitta och äta (för det mesta) bland folk; i skolan och hemma med familjen. Jag kan svälja normalt! Jag kan äta utan att hyperventilera och andas in knäckebrödssmulor = få dem i halsen! Man kanske inte förstår att uppskatta det, då ätande för de flesta är något som ”går av farten”.
Jag måste passa på att sätta in ett par kattbilder. Den till vänster är inte vår katt, utan min fasters Bruno. Han är så cool, han ligger och svalkar sina tillbehör (kolla bakbenen!). Det andra är good old Bambam, även känd som Gäddson. 😉 Katter är lustiga djur, inte alltid så självständiga som man skulle kunna tro om kattdjur heller.
Nu ska jag sluta blogga och vara lite social. (men är man inte det med en blogg? ;))
Det händer
Hjälp, vad det händer mycket saker just nu. Halva torsdagen gick åt att åka tåg. Eftersom jag åkte sent (efter skolan) hamnade jag att byta tåg två gånger. Det är tur att jag inte är megagravid – Pendolino är alltid sent till Seinäjoki och jag hade två minuter på mig att byta tåg och spår och springa upp- och nerför trappor. Men det gick. På hemvägen är det bara ett byte i T:fors och där har de ju rulltrappor. (y)
Fredagen var en sorgens dag. Usch så mycket tårar det har blivit. Ändå är jag inte den som lider mest. Jag tycker det är fel – så fel att begrava en 24-åring. Jag ser ingen mening i det. Jag lider mest med de närstående som förlorade en son och ett barnbarn. Jag vet inte om jag själv skulle klara av det.
Så liten plats en människa tar på jorden
mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
en hel värld kan inte fylla det
Så litet en människas hjärta är
inte större än en fågel
rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Vila i frid, älskade kusin.
Ibland.. ibland!
”Den mätta dagen,
den är aldrig störst.
Den bästa dagen,
är en dag av törst.”
Visst har de slitits, de där raderna av Karin Boye, men de blir aldrig för utnötta för att repeteras. Det är ju så sant. Idag har det varken varit den bästa dagen när det gäller sömn (för min egen del) utan istället har jag varit ganska trött och haft en hel del tics tidvis. Vi var på ett studiebesök till Reso sjukhus (fast jag gillar namnat Raisio bättre) och jag tyckte det var tungt och jobbigt. Inte så mycket nytt. Däremot hade de hemskt god mat i personalmatsalen; laxkotletter med nån slags remoulad och potatis. Slurp! Så kommer de där stunderna då man har fått vila – och sen orkar igen. Med förnyade krafter!
”Nej, ånej, ska det bli en sån här dag nu igen”, tänkte jag, när jag hämtade William på dagis under höga protester. Han ville varken gå från dagis, – han ville rulla sig i sanden – inte sätta sig på nån vettig plats i bussen – golvet räknas inte som vettig – inte gå hem själv – utan sätta sig på gatan. Jag fick lov att bära honom en bit, fast jag försöker att inte lyfta för mycket nu längre och vänja honom vid det. Fast än så länge är det ingen fara. Man känner det där, man känner ifall man inte orkar, jag gjorde det förra gången och jag gör det nu. Man ska vila när man är gravid, men inte domna bort.
På kvällen var William som förbytt. Jag började undra om jag fått med mig fel barn från dagis och skojade med honom om det:
– Nej, nej mamma, sa han och skakade på huvudet, där han satt i min famn; det är nog rätt!
Min ängel, mitt barn. Vad har jag gjort för att förtjäna dig? Den här kvällen har varit så full av pussar och kramar att min pusskvot är fylld för veckor framöver. Han vill gosa, gulla, kramas och jag får krama honom nästan hur mycket som helst. Vi bygger ut tågbanan, han leker lugnt. Han hoppar inte och slänger sig i soffan, han sitter stilla och ser på roliga barnprogram; om Elias som åker snöscoter med sin pappa. Vi drömmer om att köra snöscoter själva. Om pruttkuddar och siffror i ”Räkna med skägg”. Jag vet att W önskar sig en egen pruttkudde, men jag drar ut på det för tids nog kommer jag att ha så nog av den! 😉 Om Pim och Pom, de mysiga katterna. Han sitter nära mig eller i famnen. Ibland överraskar han mig med att slänga sig runt halsen på mig och jag munpruttar honom på halsen så han skrattar.
De här stunderna borde man kunna spara i en burk och ta fram när man är riktigt nere. De finns mitt i vardagen. Jag märker tydligt att W är mycket lugnare de dagar jag behärska mitt humör. Han lyder inte alltid – såklart inte – men protesterna går över snabbare. Jag brusar eller rusar inte upp, jag andas och tänker efter. Svarar och försöker hitta på nåt roligt som avleder. Trotsåldern är inte bara trots, det är mycken glädje också! Det är så mycket fint man får tillbaka. Tänk om man orkade vara såhär hela tiden! Hah, vilken baggis det vore att vara förälder! Tänk att ha så mycket tålamod som den där mamman med åtta barn från programmet ”Familjen Annorlunda”. Idag kände jag mig som henne. Kände att jag gör saker på rätt sätt.
”Visst finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen som är mödan värd.”
Ja, så sant, så sant som det är sagt.
Två små hjärtan
Varje morgon när jag går till skolan, kliver jag av bussen vid Petrea-enheten och strosar genom Axparken. I morse låg dimman kvar i den sänka, där parken ligger och den disiga luften var sval och krispig. Om nån skulle ha sagt att Mårran hade varit där, skulle jag ha trott på det. ^_^ Det var kallare än i övriga delar av staden och träden spretade lite spöklikt upp med sina bara kvistar mot den ljusa morgonhimlen. Alldeles tyst och vindstilla var det. Lönnlöven som dalat, hade fått silverkransar av frost. Åh, det var så fint.
Idag började den egentligen utbildningen, för oss som blivit valda till fortsättningen. Fast det känns inte som en början, eftersom vi redan haft en massa teori och ett par tenter. Vi började morgonen med s.k. tunnelmakortit. Alla skulle välja ett kort med fina fotografier och hitta på en liten historia om kortet, förmedla en känsla eller tanke om funderingar inför den kommande utbildningen och mål. Jag valde ett kort med en stenig trappa, som ledde upp till något slags ljus. Man såg inte var det ledde, men man såg ljuset. Så känner jag det.
Egentligen tänkte jag mest på tvillingarna och hur det ska bli, vackra, ljusa tankar. Fast det sa inte det inför klassen. Jag har varit glad och stolt idag, jag är ser fram emot att bli mamma igen. Det är tankar som är nya för mig. Jag kände inte alls så, när jag först fick reda på att jag var gravid. Jag hade inte längtat efter att vänta barn, jag mindes bara det jobbiga med William när han var pytteliten.
Nu väcks nya tankar, tankar som är hoppfulla, glada, ivriga och förväntansfulla. Jag har tack och lov glömt de värsta skriknätterna, precis som man glömmer smärta. Och det är en fin känsla. Jag vet att smärtan kommer tillbaka, men det bryr jag mig inte om nu. Den kommer ju inte än. Jag mår bra, jag har den stora fördelen att få studera nästan gratis (tack vare vårt fina stödsystem från Kela) och jag får färdiglagad mat i skolan. Jag får träffa kompisar, får ha rutiner och inte bara vara hemma med barn. Visserligen krävs det saker av mig, men inget oöverkomligt. Jag är 1 av 1000 som får tvillingar, det är så otroligt coolt. Jag bär på två små hjärtan inom mig. Sånt är stort.
Dagens materialistiska måste: Jag har äntligen en ny, extern hårddisk. 160 GB HDD har jag fyllt på min bärbara dator, främst med bilder. Skönt att få nånstans att göra av dem.
Gravidnojor
I skolan frågade någon mig ifall jag har några gravidnojor. Inte så starka faktiskt, men det finns några. Fil och saltgurka är gott. Och läsk och isglass. Det är sånt jag normalt inte dricker/äter så ofta. Förra gången var det samma sak; jag åt en hel del glass, men så var det ju sommar också.
Nån måste ha vetat om mina gravidnojor när de lanserade den här produkten: Mezzo Mix. Den är på intet sätt ny, men den är ganska ny i Finland, har jag förstått.
Tyvärr smakar den mest Cokis, inte så mycket apelsin. Med andra ord, blanda i lite mer Jaffa så blir det perfekt. 😛
Den andra grejen jag letar efter just nu är gamla Dragster-godisar. Hur kan de vara så svåra att hitta?
Hade du nåt speciellt du hade sug efter när du var gravid?
Vagnar och blöjfritt
Jag såg att Pyssellisa hade bloggat om barnvagnar nyligen. Det fick mig att fundera på tvillingvagnar. Egentligen tycker jag att utbudet verkar ganska skralt, men det är bara vad jag har sett via nätet. Det är trots allt inte SÅ vanligt med tvillingvagnar – och då menar jag sådana de kan ligga i. Många använder ju dubbelvagnar när de har två barn som är nära i åldern, men då är det sittvagnar. Jag träffade faktiskt en mamma (+pappa) på bussen som hade en sån vagn och pratade med dem. De hade köpt en Carena i stil med den till höger, dels för att den var billig och dels för att den äldre tjejen skulle kunna sitta i vagnen ett tag till. Då behövdes en vagn med delad huv, så att hon rymdes under fast den lille behövde mer skydd.
Huu, det är svårt det här med vagnar. Men vi ska inte ha nån sån där Carena som på bilden, utan en mer stabil vagn. Och vilken bil rymmer tre bilstolar i bredd? Eftersom jag har gått in i vecka 16 nu, börjar man våga tro att det kanske går bra, man vågar planera lite mer. Vecka 20 har jag ett struktur-ultraljud. Det blir extra spännande. Jag kommer inte att kunna hålla mig att fråga om det blir tjej/kille eller dubbelt upp av nåndera. Jag tror i alla fall att det är tvåäggstvillingar, efter att ha studerat förra ultra-bilderna. De verkar ha egna fostersäckar. Min mage har förresten ”plattat till sig” och flyter nu mer ut åt sidorna än förut. Är de där ännu, de små liven? Ibland glömmer jag nästan att jag är gravid.
Jag är glad att William är så stor som han är. Inatt sover han första natten utan blöja. Han har länge varit utan på dagarna, men inte på nätterna. Han har klarat sig bra, blöjan är torr på morgonen, förutom när han larvar sig och inte vill gå på toa på mornarna. Då kissar han med avsikt i blöjan. Men om han inte har den, frågar han efter att få gå på toa.
En annan sak som oroar mig är att W är så otroligt krävande när det gäller uppmärksamhet. Ikväll var vi ute på gården hela familjen och W ville inte leka först. Nej, mamma eller pappa skulle gräva en grop åt honom, ”kan inte själv!”. Suck, jag gillar inte att kommenderas att vara lektant. Hemma är det likadant, mamma och pappa ska vara med hela tiden. Även om han blir större, kommer det där att innebära en drastisk förändring i vår. Att han måste göra mer saker själv. Jag tror faktiskt det är riktigt nyttigt, men en del av mig är orolig för hur man ska orka men tjat och gnäll över att man inte orkar göra samma saker med honom.
En fredagkväll
Sonen har varit extra gullig och mysig ikväll. Efter att jag kom hem från en (något högljudd) middag med studiekamraterna, låg vi på soffan och hade mysigt. Han körde sina bilar under mina armar. Sen låtsades han att han ramlade ner i ”vattnet”, det är golvet det.
– Mamma hjäälp, kasta en livbåt åt mig, skriker han, och håller upp armarna. Jag låtsas kasta en livboj och dra upp honom, han är nöjd och glad.
Sen stickar han en halsduk åt mig. Han lånar ”sexans stickor” och petar, trycker och hackar ner dem i garnnystanet. Omsorgsfullt och betänksamt.
– Här, varsågod, här får du en halsduk. Han ger mig garnnystanet.
– Tack, tack, va snällt.
– Jag ska stick en ny halsduk, säger han och tar tillbaka garnet.
Han dricker sin välling och jag får ligga nära honom. Jag ser att han riktigt dallrar med läppen, som när han var riktigt liten och han lägger ena armen runt mitt ansikte. Myyysigt värre! Ibland hinner man inte uppskatta sina småbarn, för de flänger bara runt. Det är när de ligger stilla som man hinner se på dem och begrunda. ^_^
En av de roligaste sakerna han sagt på ett tag, var när jag skulle testa om han kunde veckodagarna. Jag vet att han kan, men frågar ibland ändå.
– Vilken dag kommer efter fredag, frågar jag. Sonen svarar rappt:
– Godisdag! 😀
Nån dag kommer jag att sakna den här tiden otroligt mycket. Just nu njuter jag av alla fina stunder.
Kvällens mysvideo:
Oväntat höstlov
Efter dagens intensivstudie om prioner i skolan fick vi gå hem tidigare. Det var en överraskning. Eftersom vi fortfarande är i början av den riktiga skolgången, är det en massa personliga planer och samtal som tar rum, så då blir det lite extra lov. Fredagen = ledig = sovmorgon! Det blev lite höstlov i alla fall, fast det inte var inplanerat. ^_^
Idag har jag känt mig lite smått lycksalig och mysig. Sådär som jag läser i vissa mammabloggar: ”Idag ska jag lägga mig och mysa med magen!” Jag fick vila och prata i telefon, printa nya stick- och virkmönster och blogga. Njuter av att vara gravid och må bra. Vilken lyx! Ute blåste det upp till storm och ikväll faller snöflingorna tätt även över Åbo. Jag såg balkongfönstren bågna, men tänkte hur bra jag har det, som får sitta inne och mysa. Farmor ville vara med barnbarnet idag, så vi fick dessutom en fri kväll! 😀 Förutom att jag hade en massa tics, var det bra.
Jag passade på att göra färdigt min svarta halskrage. Den är stickad i Drops Ice-garn och man kan ha den två eller tre varv runt sig. ^^
Nu väntar ett nytt, spännande projekt med ett helt nytt, tyskt, flerfärgat garn. Kolla min andra blogg får du se. 😉
Trött
Idag delades vår grupp i skolan. De som inte kom vidare får fortsätta veckan ut med planering av sina fortsatta studier/sitt liv och vad de ska göra, men de var i en helt annan byggnad/skola än vi.
De som blev valda till fortsättningen av utbildningen fortsatte med mikrobiologi och aseptik. Jag har huvudet fullt med peptidbindingar, enzymer, staphylococcus aureus och desinficeringsämnen. Och finska uttryck. Fast det är tur att jag inte menar bokstavligt, det skulle bli en salig blandning i skallen!
Idag höll jag på att somna inför körövningen. Jag märkte också att det var jobbigt att gå fyra trappor upp (trasig hiss), vilket jag ändå brukar klara. Hjärtklappning. Fast jag vet att det delvis beror på för lite sömn.
På övningen sjöng vi några sånger som vi ska ha till radiogudstjänsten i Metodistkyrkan nästa månad. Jag började gråta, för allt handlade bara om döden i alla sånger; ”A time be born and a time to die, a time to weep, a time to laugh”. Eller ja, inte alla, men tre av sångerna. Det blev så konkret och sångerna är så vackra. Dessutom är min röst inte helt bra eller lämpad för att sjunga riktigt än (heees!), så jag ibland nynnande jag bara med på de högsta ställena.
Hemma la jag sonen, som tokstrejkar varje kväll. ”Jag vill int sova!!! Ein bok till. Mang bok till” och det blir brottning i sängkammaren en timme varje gång. Trist. Klockan är halv elva innan han sover — och ja, det var pretty much den kvällen det. Nu ska jag slagga. SNARK!
Här får ni en fin bakteriebild. 😛
Det är en Gram-positiv bakterie, en prokaryot. En variant av den kan orsaka MRSA, Metillinresistent stafylococcus aureus.
Visste du:
att ordet ”sjukhusbakterie” är en felaktig benämning på MRSA, MRSE och VRE? Alla mikrober som orsakar sjukdomar och infektioner på sjukhus är faktiskt sjukhusbakterier.
PS. Jag försöker lära alla på skolan att kalla mig Bitte istället för ”Pritt” eller ”Pritt-Mari-eh”. Det känns enklare så. DS.
