Hoppa till innehåll

Ibland.. ibland!

19 oktober, 2010

”Den mätta dagen,
den är aldrig störst.
Den bästa dagen,
är en dag av törst.”

Visst har de slitits, de där raderna av Karin Boye, men de blir aldrig för utnötta för att repeteras. Det är ju så sant. Idag har det varken varit den bästa dagen när det gäller sömn (för min egen del) utan istället har jag varit ganska trött och haft en hel del tics tidvis. Vi var på ett studiebesök till Reso sjukhus (fast jag gillar namnat Raisio bättre) och jag tyckte det var tungt och jobbigt. Inte så mycket nytt. Däremot hade de hemskt god mat i personalmatsalen; laxkotletter med nån slags remoulad och potatis. Slurp! Så kommer de där stunderna då man har fått vila – och sen orkar igen. Med förnyade krafter!

 

Nej, ånej, ska det bli en sån här dag nu igen”, tänkte jag, när jag hämtade William på dagis under höga protester. Han ville varken gå från dagis, – han ville rulla sig i sanden – inte sätta sig på nån vettig plats i bussen – golvet räknas inte som vettig – inte gå hem själv – utan sätta sig på gatan. Jag fick lov att bära honom en bit, fast jag försöker att inte lyfta för mycket nu längre och vänja honom vid det. Fast än så länge är det ingen fara. Man känner det där, man känner ifall man inte orkar, jag gjorde det förra gången och jag gör det nu. Man ska vila när man är gravid, men inte domna bort.

På kvällen var William som förbytt. Jag började undra om jag fått med mig fel barn från dagis och skojade med honom om det:

– Nej, nej mamma, sa han och skakade på huvudet, där han satt i min famn; det är nog rätt!

 

Min ängel, mitt barn. Vad har jag gjort för att förtjäna dig? Den här kvällen har varit så full av pussar och kramar att min pusskvot är fylld för veckor framöver. Han vill gosa, gulla, kramas och jag får krama honom nästan hur mycket som helst. Vi bygger ut tågbanan, han leker lugnt. Han hoppar inte och slänger sig i soffan, han sitter stilla och ser på roliga barnprogram; om Elias som åker snöscoter med sin pappa. Vi drömmer om att köra snöscoter själva. Om pruttkuddar och siffror i ”Räkna med skägg”. Jag vet att W önskar sig en egen pruttkudde, men jag drar ut på det för tids nog kommer jag att ha så nog av den! 😉 Om Pim och Pom, de mysiga katterna. Han sitter nära mig eller i famnen. Ibland överraskar han mig med att slänga sig runt halsen på mig och jag munpruttar honom på halsen så han skrattar.

De här stunderna borde man kunna spara i en burk och ta fram när man är riktigt nere. De finns mitt i vardagen. Jag märker tydligt att W är mycket lugnare de dagar jag behärska mitt humör. Han lyder inte alltid – såklart inte – men protesterna går över snabbare. Jag brusar eller rusar inte upp, jag andas och tänker efter. Svarar och försöker hitta på nåt roligt som avleder. Trotsåldern är inte bara trots, det är mycken glädje också! Det är så mycket fint man får tillbaka. Tänk om man orkade vara såhär hela tiden! Hah, vilken baggis det vore att vara förälder! Tänk att ha så mycket tålamod som den där mamman med åtta barn från programmet ”Familjen Annorlunda”. Idag kände jag mig som henne. Kände att jag gör saker på rätt sätt.

”Visst finns det mål och mening i vår färd,
men det är vägen som är mödan värd.”

Ja, så sant, så sant som det är sagt.

Annons
One Comment leave one →
  1. 21 oktober, 2010 07:28

    God natt Bitte! Du är no så bra! 🙂 Ställ dig till Blogg-galan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: