Lillajul och madrasser
Vilken vinternatt det fortfarande var i morse, när jag stövlade iväg till torget. Fick skjuts med svärfar till bussen och slapp tänka på de nitiska busschaufförerna som startar för tidigt. Månen svepte sitt bleka sken över stan, som nyss hade vaknat.
Det är en sån lättnad att ett av våra stora prov är förbi! Jag har funderat så mycket på det, eftersom vi inte haft tent med just den läraren förut. Nu vågar jag kanske till och med hoppas på en trea i provet. Yay! Vi hade 16 instuderingsfrågor, varav 4 skulle besvaras i tenten. Note to self: Det lönar sig att sitta och skriva ner saker för hand – man minns dem så otroligt mycket lättare. Ikväll får jag koppla av – jag ska sticka, wohoo! 😀
NU är det vinter på riktigt! NU är det helg! Eller snart är det helg. Jag har lovat W att jag ska sätta upp vår lilla bordsgran idag och kanske nån ljusstake? Sen kommer väl ”klappabocken” och hälsar på, fast jag har inte riktigt tänkt på hur det ska fungera i höghus. Han kan ju inte öppna dörren och kasta in klappar, som vi alltid gjorde hemma på landet. Hmm. Jag hittar på nåt.
Dagens enda blä: Jag ville äta leverkalops i skolan, men det får man inte när man är gravid, det är för mycket A-vitamin i lever. Fast det är såklart ett pytteproblem. 😀
Förresten, de som läst mina statusar på FB, minns kanske att jag oroade mig över hur det gick att tvätta en resårmadrass som råkat ut för ett par nattliga olyckor? Det gick jättebra! Superlonet var tunt och torkade bra när jag hängde upp det. Fast lika snygg som förr är inte madrassen, den korvar sig lite grann, för superlonet töjer, men går hur bra som helst att sova på! (Det är en Sultan Drömma-madrass från Ikea, om nån undrar hur en sån ser ut inuti! ^_^ På bilden är den ännu öppen och två lager madrass är i tvätten).
Idag passar jag också på att gratulera Pippi Långstrump på 65-årsdagen. Heja Pippi! Vi morötter måsta rycka upp oss, annars gör någon annan det! 😀
Tack Astrid Lindgren för allt du skrev, dina sagor kommer alltid att leva kvar.
Google hade en fin startbild förresten. ^_^
Ingen sysselsättningsbrist
Det är svårt att hinna med allt på en gång. Just nu känner jag det som att jag gör flera saker samtidigt – eller försöker i alla fall. Runt mig springer sonen, med ett stort rör fyllt av leksaker:
”Titta, mamma, så mycket mat!”
”- Ja, oj, va fint”, svarar jag utan att se efter ordentligt (kan man låta mer ointresserad? Det var ju precis såhär jag inte ville bli. ;)) medan jag fortsätter på mitt skolarbete, vilket inte är det lättaste. Det är otroligt svårt att skriva fem, sex sidor på finska om vatten och olika filtreringsmetoder, ultrarent vatten och instrumenttvättmaskiner, när en liten en ständigt påkallar ens uppmärksamhet eller kokar soppa på väldigt högljudda legobitar. Jag sitter i köket och läser samma meningar om och om igen. Tragglar ord.
Som såna här meningar till exempel: ”Laitehankintavaiheessa tulee sopia kirjallisesti vedenpuhdistuslaitteiden käyttöönottovaiheessa otettavista vesinäytteistä.”
”Dumma mamma! Mamma får fara till fängelse” hör jag nånstans mellan mina stapplande rader text jag plitar ner. Jag vet att William blir sur när jag inte lyssnar. Såklart! Det skulle jag också bli! Nästa mening är: ”Mamma, du är ganska söt… jag ska tvätta kudden. Mamma du är gullaaa”.
Han sätter sig ner intill mig och bläddrar i min lärobok, han läser meningarna tillsammans med mig, härmar de svåra finska orden. Mamma, JAG KAN, utbrister han glatt och fortsätter räkna upp alla siffror han ser på sidorna! Det är svårt det här med att räcka till på alla håll och kanter, fast man vill.
Titta mamma, det blev en stad!
Idag märkte jag förresten nåt lustigt. William pratar egentligen redan tre språk: Min dialekt från Österbotten, högsvenska och finska. Han byter dialekt på svenska, ifall nån pratar med högsvensk eller nyländsk dialekt, som de gör på dagis! Jag hade en tjej här idag från Åbo Underrättelser och hon intervjuade mig om bloggen. Med henne pratade W en annan dialekt! Plus att han pratar finska med sin pappa. Coolt.
På tal om barn, det var ultraljudsundersökning idag. Det var nervöst, spännande. Allt ser bra ut, tack och lov, och A är lite större än B, men inte är ändå helt normalt. Pim & Pom, Bu & Bä, de växer lite olika, verkar må bra och de är ”symmetriska”. Inte sinsemellan alltså, utan med tanke på armar, ben, hjärna, hjärtkamrar och sånt som syns. Det är otroligt hur mycket man kan se i ultraljud! 😀 Bebisarna kan svälja fostervatten (ser man i och med att man redan ser deras urinblåsa och magsäck= det funkar som det ska) och har fingrar och tår samt en ryggrad som ser ut som ett vackert pärlband.
Nu måste jag fortsätta med skolarbetet. Det sägs att man ska varva ner med saker man tycker om, när hjärnan blir för full med information. Jag vet vad jag tycker om att koppla av/bort med;
Bloggen, musik, Smallville och att sticka såna här underbart söta saker!
Snöoväder och kemikalier
Och så kom den riktiga vintern, även till Åbo. Snön har v-r-ä-k-t ner hela dagen. Och jag är så glad, så glad att det inte är vatten! Jag är så oändligt less på det här sand- och lerslasket som råder vid dagis. Inte för att sonen misstycker, men det har varit lite struligt att åka buss med blöta och sandiga kläder och ett trött barn. Men obs, ”bara ett barn”, är det ju hittills. Det räcker gott och väl. Nu får han inte ens gå ut, han har feber. Han har varit lugnare idag, pga febern, men jag lider verkligen med honom när han hostar och snorar – fast han själv inte tycks lida lika mycket. Han ligger ju mer stilla, han vill hålla min hand. Det är hemskt av mig att tycka att han är lite extra söt, men det är han.
Imorron har vi strukturultraljud på rådgivningen. Jag har väntat på det helt sjukt länge. Allt sedan jag fick veta att det var tvillingar. Jag vill veta hur det växer. Är de lika stora, är det något fel? Och jag kan inte sticka under stol med att jag är nyfiken på ifall det syns om det är killar eller tjejer eller både ock. På nåt sätt skulle jag vilja vara ovetande, men det kommer inte att gå. Jag är för nyfiken. Och kanske det är bra att förbereda sig lite ändå, jag tycker det.
Det är mycket som händer nu. Intervju med Åbo Underrättelser imorron, jag har figurerat i Radio Extrem (lyssna här om du vill! Länk på denna sida). Vi har prov, portfolio-uppgifter i skolan, föredrag (om herpes, på finska, svårt!) grupparbeten – ja allt ska hända just nu såklart. Hela januari kommer att vara en praktikperiod, men än vet jag inte var jag ska vara. Efter det… kommer lugnet. Om jag ens kan stanna på praktiken hela tiden. Det beror på om det är för mycket farliga kemikalier och sånt.
Förresten läste jag världens bullshit-artikel om att gravida avråds från att sminka sig. Jag förstår poängen – man ska inte använda mer kemikalier än vad som är nödvändigt. Personligen använder jag lite mascara och ibland kajal, för att inte se ut som en albino. Det måste ju vara en skillnad mellan att använda mascara och att kleta ansiktet fullt med krämer, foundation, ögonskugga och allt vad det heter. Plus parfymer och allt sånt.
Många är så negativa till ”alla kemikalier”, som om det vore ett samlingsnamn för det onda. Vi använder ju kemikalier när vi borstar tänderna och det är bra för oss! Vi slipper tvätta våra kläder i lut som man gjorde förut, vi väljer själv mellan tvättnötter eller -medel av alla de slag. Vi får diska i diskmedel, vi har tvål till kroppen. Ska vi sluta smörja in kroppen också när man har torr hud, för att Aqualan L är en kemikalie?
Och förresten, hur kommer det sig att man i samma artikel som smink för gravida, pratar om att det ökar risken för prostatacancer? Senast jag kollade hade jag ingen prostata! 😉 Vad exakt var det i sminket som är karcinogent? Det skulle jag bra gärna vilja veta, inte bara höra om att ”nåt är kanske lite farligt”. Alltför bristfällig kunskap inom ett smalt område gör bara folk, speciellt gravida, rädda och mer förvirrade.
En ovanligt produktiv dag
Jag vet inte vad som händer med mig under veckosluten. På nåt sätt förvandlas jag till ett bråkig, hormonstinn mammatornado. Jag oroar mig för fler saker och sover mer än vanligt. Kanske är det en slags urladdning efter veckan, dels oro över vad som komma skall (när man hinner tänka på det) och en massa andra, överdrivna känslor som bara ramlar över en.
Idag har det hänt massor av trevliga saker! Vi har accepterat ett bud på en lägenhet, så det blir flytt inom december – troligen. Senast januari. Det är bra att vi får flytta innan twinsen kommer, men samtidigt blir det också lite tungt. Det är mycket annat som sker just nu, i skolan, på fritiden och bara annars. Vi flyttar inte så väldigt långt, fem kilometer utanför centrum, till en fyrarummare på 95 m2, men det känns ändå som om vi ”lämnar stan”, när man är van att ha allt inom 10 minuters gångdistans. Det kommer att ta tid att vänja om sig vid det nya. Och – vid att vara hemma igen till våren.
Jag undrar hur mycket William förstår av det nya. Vi pratar om att det ska bli ett nytt hus, ett höghus och en annan våning. Ett nytt hem. Han vill genast dit. Han intresserar sig för vilken siffra han ska trycka i hissen. Och han förstår inte att han ska få ett eget rum, för hos farmor gör de också också och där får han (och tvillingarna) en egen hörna. En till, det går ju liksom inte. 😀 Fast jag tror han kommer att bli väldigt glad över eget rum… speciellt när han blir lite större.
Intressant program! Sitter som ett ljus.
Jag vill också ha eget rum! Pysselrum! Flickrum. Jacuzzi. Haha, man ska ju drömma. Det finns ett pysselrum som man kan låna, i huset där vi ska bo. Undrar hur det ser ut. Bastu kommer vi inte att ha på det nya stället, men det var faktiskt bortvalt med flit, för vi tycker det tar upp så mycket extra plats och vi badar inte så mycket bastu. Däremot saknar jag badkar oerhört mycket från Sverige-tiden, men allt ryms inte in. Stora plus = vi kommer att ha diskmaskin! Första gången på sju år typ! Och fläkt! Inte bara ett utsug med ventil ovanför spisen. Lyxigt värre.
Idag har jag också bokat tid till tandhygenisten äntligen vågade jag. Jag drog mig lite för det, eftersom det antagligen blir rotfyllning i nästan samma veva. *vill intevill inte, räddrädd* Fast när en kompis från skolan hamnade att gå på gastroskopi kände jag mig plötsligt lyckligt lottad över att ”bara” ha tandstensproblem och ett hål.
Imorron blir det ingen skoldag för min del. William har feber. Såhär långt klarade vi oss i höst. Fast på nåt sätt ser jag lite fram emot att vara hemma en dag häremellan. Jag vet att jag får återgå till skolan än så länge.
Bilden: William somnade på soffan idag. Det har aldrig hänt förut! Eller jo, när han var mindre, men inte på halvannat år.
Idag hade vi också sista kemilektionen (vi har inte så många) och vår lärare Kalle sa: ”Vi ses sen i vår, då har vi fysik”. Nej, inte jag, då är jag inte med längre, tänkte jag stilla, men sa inte såklart. Inte på ett tag då igen. Ett års mammaledighet. Puh. Det är en stor välsignelse att kunna ha det, att vi har ett sånt system i Finland, men samtidigt kommer man bort från arbetslivet och det vanliga. Få se vart livet leder mig/oss då. Måste fota lite extra av stadsljuset idag. Ska spara bilden i mitt minne.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
Sång och snö
Jag hoppas Bu&Bä tycker om musik, för de får mycket av den dosen. 😀 Idag har jag varit ute i skärgården, i Korpo och sjungit på församlingshemmet med kören. Det var riktigt skoj, även om det är lite tungt att stå länge. Än så länge går det bra i alla fall och det är jag glad över. Hittills har de små liven varit lugna i magen när jag sjunger. På nåt vis har hela den här gravidgrejen fått mig att vara mer avslappnad (ofta i alla fall) än vanligt. Jag tänker inte på hur det blir sen så ofta, utan skjuter det framför mig och njuter av nuet. Extra nöjd var jag också att det kom snö nu, så det passade ihop med programbladet jag gjorde (som jag blev rätt nöjd med också!). Det är extra roligt att se sitt eget foto i ett lyckat tryck.
William gillade mitt virkade lamm. ”Åååh, så söööt, mamma”, sa han med len och pipig röst och kramade fåret. Vilket charmtroll! Måste förresten sätta in den här bilden på honom och mig, fast jag inte gillar suddiga bilder. Men han satt så nära (jag spelade ett litet spel på mobilen) och passade på att krama honom och mysa lite extra när han sitter stilla för en gångs skull. 😀
Nu har vintern och halkan kommit till Åbo också. Jag hoppas snön stannar ett tag! W ville inte gå hem från dagis igår – det förstår jag! När jag själv var liten väntade jag som en tok på snön varje vinter. Vilken besvikelse det var när det bara var rimfrost i gräset och inte snö!
Förresten, minns ni de brända hjärtljusen jag pratade om förra fredagen? Jag gick till Anttila för att byta dem.
”Oj, såhär ska de inte se ut”, sa en tjej i kassan. ”Vi har fått nåt mail om de här, men jag har inte kollat det, det är inte många som köpt dem ännu”.
De återkallade hela sortimentet! Tjejen kollade förpackningarn och alla hjärtan hade samma fel. Sen plockade hon ner förpackningarn ur hyllan. Snacka om brustna hjärtan. Jag bytte till en annan slinga med kristallkulor. Fast nu blev den för stor, så jag får skaffa en ny burk att ha dem i!
Dagens missing in action-foto: Julöppning i Åbo. Men det kommer bild, var så säker. Bara inte idag. Har ni förresten tänkt på att det är första advent nästa helg? Tiden går.
Fluffiga bananmuffins och bakande barn
Jag fick ett sånt sug efter muffins idag, att jag bara måste baka. Funderade länge på om jag skulle göra tosca-, choklad eller nåt annat. Sen letade jag efter recept på nätet och hamnade på ett bananmuffinsrecept som såg bra ut. Passade bra, eftersom jag hade alla saker hemma dessutom. Och jag har nya, pricka muffinsformar, som av nån anledning heter ”retro”. Jag tycker inte så väldans mycket om gamla saker, är inte nån vintage-fan, men de här gillade jag verkligen. Det är roligare att baka när man har lite extra dekorationer också.
Åh, så goda de blev! Eftersom man kan använda elvisp genom hela receptet, blir det väldigt fluffiga. De får inte heller några bruna ränder inuti, vilket vissa inte gillar. Jag klistar in receptet här (dels för min egen skull, lätt att hitta sen igen), eftersom vissa recept har en tendens att försvinna eller byta plats/websida.
William tyckte det var jätteroligt att vara med och baka. Han räknade alla muffinsformar och tittade på när jag vispade. Förr var han rädd för elvispen, men jag har talat om att det är mamma som bestämmer när vi stänger av vispen, den är inte farlig. Så nu var han t.o.m. med och höll i den lite. Vi räknade äggen tillsammans, mätte med decilitermåttet och efteråt tog han själv fram sina leksaksbokstäver (=mat) och sa att han vispade muffins med bokstäver, med sin hammare. 8)
Fluffiga bananmuffins
Stora bananmuffins, amerikansk storlek.
ger 12 stora muffins eller 24 st mindre
Ingredienser:
• 150 g smör
• 2 dl strösocker
• 2 tsk bakpulver
• 1 tsk vaniljsocker
• ev. 2 tsk malen kanel
• 4 st ägg
• 2 st bananer
• 1 msk pressad citron
• 4 dl vetemjöl
•12 st stora muffinsformar eller 24 st bakformar
Mät upp smör och socker och lägg i en bunke och låt den stå framme så att smöret blir rumsvarmt så att det blir mjukt. Stora muffins: Smörj en muffinspanna med olja eller margarin, alternativt ställ stora muffinsformar på en plåt. Små muffins: Ställ (mindre, ej amerikanska) muffinsformar på en plåt. Rör smör och socker till en jämn smet, gärna med elvisp som du kan använda genom hela detta recept. Tillsätt bakpulver, vaniljsocker och ev. kanel.
Blanda i äggen ett i taget under kraftig omrörning. Skala bananerna och mosa dem med en gaffel på en tallrik och tillsätt citronsaften. Tillsätt bananmoset och vetemjöl och rör snabbt ihop till en jämn smet. Fyll muffinsformarna till ¾ med smet.
Stora muffins: Grädda mitt i ugnen ca 20 minuter i 200°C.
Mindre muffins: Grädda mitt i ugnen ca 10-12 minuter i 225°C. Om du använder muffinspanna: låt svalna ett par minuter i muffinspannan innan du försiktigt lossar dem.
Bananmuffinsrecept (original) med illustrationer
Sovande lamm
Det är på tiden att jag uppdaterar min virkkategori lite grann. Ikväll färdigställde jag ett sovande lamm, som jag haft på gång ett längre tag, utan att orka göra det sista. Jag vet inte varför, men det här med att sy ihop saker känns otroligt trist ibland. Speciellt med krångligt luddigt garn. Fast det blev ju ganska sött. ^_^
Jag ska lämna fram det så William får se imorron. Undrar vad han säger om lammet. Det är virkat i lite grövre mohair- och baby merinogarn.
I övrigt: Nu börjar satsumassäsongen! Jag undrar hur många man kan äta? Jag skulle kunna klämma i mig en hel säck, de är sååå goda. och söta.
Galakläder och mammor
Eva har skrivit ett jättebra inlägg om varför det är så mycket ”mammabloggar” nominerade till Bloggpriset. Jag håller helt med henne. Det är klart att det blir så att mammor (och pappor) är nominerade, det är ett vanligt status, man är mitt i livet. Man är inte bara mamma, men mammalivet och funderingar om barn är det som dominerar i ens liv när man har barn. Så är det ju bara. (förutom när man drömmer sjuka graviddrömmar, som t.ex. att man dricker rosévin och känner sig berusad. Sen förvandlades jag till en fisk och undrade hur jag skulle simma om jag var berusad.)
Idag kom den som ett brev på Posten. Inbjudan till Bloggpriset 2010. I ett svagt glittrande vitt kuvert fanns ett kort och en lapp med info om VIP-festen och annat. (Sh*t, VIP? Är det jag det?). Klädsel: gala, läser jag. Ojdå. Hjälp, vad ska jag ha på mig? Jag tänker i alla fall inte ha något sånt som Heidi Klum hade då hon var gravid. 😉
Kanske man skulle brösta upp sig om Paula Patton gjorde? Eller nja.. haha, kanske inte. Dessutom är jag större än sådär (om magen menar jag). Det är jättesvårt att själv se hur stor eller liten magen är. Bäst ser man det i provhytter.
Idag när jag la William låg vi och pratade om himlen och paradiset. Vi har nyligen läst en bok som heter Farmor och paradiset. Vart tar man vägen när man dör? Det enkla, men samtidigt svåra svaret är: ”Där fåglar alltid sjunger”. William har en egen teori: Man ska åka dit med 32:ans eller 42:ans buss.
Tja, vem vet?
Boken är förvånansvärt lättläst, med tanke på ämnet. Den är inte heller så sorglig, som man kanske väntar sig.
Fullt upp – och Orange del III
Plötsligt blev det slut på tiden under vardagarna! Jag går i skolan sju timmar, åker en del buss, hämtar sonen, går hem, käkar lite, kramar sonen, kommer på att jag alldeles strax ska till körövningen (alltså inte köra som med bil, utan sjunga ^_^) och sen fixar jag lite med mail-ärenden etc etc. Det är slut på dan! Men det är underbart! Ja, inte att det tar slut, utan att man har vettiga, roliga saker att göra. Jag känner mig så otroligt levande och glad.
Folk har pratat om bloggalan och frågat en massa. Jag har blivit intervjuad av radio X3M och dykt upp på Bloggen.fi:s startsida. Jag har skickat bilder fram och tillbaka, folk i min omgivning har grattat mig och det känns superhäftigt. Tänk, lilla jag, så mycket roligt det har hänt under den här hösten. Jag är rik, jag är tacksam och glad. Jag är faktiskt nöjd med det jag har, faktiskt (kan man säga det i jante-Österbotten utan att nån blir avis eller irriterad? *fniss*). Det jag däremot inte hinner med är att städa och fixa hemma, lika mycket som jag kanske borde. Men vet ni vad, ett ostädat hem är tecken på att jag har andra, viktigare saker att göra.
Det är mycket på gång i skolan också. Vi ska snart ha prov i Rengöring och desinfektion, mikrobiologi och aseptik. Fast inte alla tre samtidigt. Såklart har vi prov dagen efter den enda julfest jag ska gå på. Jag tänker läsa – och gå i alla fall. För jag har lärt mig att jag läser det jag orkar, sen ryms det inte mer i skallen. Det har ju gått (oväntat) bra ändå. He ska gaa!
Ikväll funderade jag på det faktum att jag ska bli tvillingmamma. Fattar ni, det kommer två?! Ja, det är bra om ni fattar det, för det går inte in i mitt huvud. Jag kommer antagligen inte ens att förstå det när de kommer ur mig. Med William kände jag bara: Var kom han ifrån?!? …trots att jag känt honom, sett UL-bilder och burit honom. Hur ska man lära sig älska två främmande barn? Fast… *fniss* de kommer ju inte att vara främmande sedan, det känns bara så nu. Det kommer att bli otroligt spännande – jag är fortfarande helt hajpad över hela grejen – så hajpad att jag har glömt bort hur hemskt det är med skrikande barn som inte sover. Kanske det går bra ändå? Vem vet, det kan ju faktiskt gå bra? 😀
Kvällens bilder kommer från Åbo centrum. Vackra Åbo. Vi bor kanske inte kvar här när twinsen kommer. Vem vet.
Lägenheter och slagsmål
Hmm, det här med att skriva in en webadress snabbt sitter tydligen i från Sverige fortfarande. Det händer ofta att jag avslutar en adress med .se istället för .fi. Det är kanske för att internet blev stort, vanligt och alldagligt medan jag bodde i Sverige. Senast idag skrev jag vbl.se … men det funkar inte så bra. 😛
Idag har det blivit lägenhetskoll igen. Ja, jo.. hmm.. okej. Det ser okej ut, men det är nåt som inte riktigt klickar. Det säger inget ”klirr” och så faller poletten ner. Inget ”DET HÄR ska vi ha”. Det kanske inte ens finns nåt sånt som jag drömmer om, inom ramen av vår budget. Varför ska det vara så svårt med en lägenhet? Kanske jag tar det för allvarligt. Men det ÄR ju allvarligt, det ska ju bli mitt/vår/barnens hem – helst för en längre tid framöver. Det är tungt att hela tiden flytta på sig, speciellt när vi får en ganska stor familj. Och svårare blir det med åren.
På hemvägen från stan och lite mat senare, råkade vi gå förbi ett gäng (vuxna) killar som slogs – mitt på Eriksgatan! Det kom en och flera bussar (det är ingen väg för vanlig trafik, bara taxi och buss) men de här killarna struntade blankt i alla fordon och fotgängare. De måste ha varit riktigt snedtända eller alkoholpåverkade, för de slogs inte bra heller, vilket var tur. Sambon kastade sig på telefonen och ringde, nån annan av de förbipasserande hade också gjort det. Polisen var där på ca två minuter och strax efter kom ambulansen.
Det bästa var att de fick tag i alla fyra bråkstakar, fast det bara var två poliser. Det hade varit lugnt emellanåt, men plötsligt kom den ena killen tillbaka (just innan snuten kom) och flög på sin kompis. Snuten fick se lite av fighten, slängde sig ur bilen och jag hörde bara ”POLIISI! MAAHAN!”. Det är länge sedan jag sett en sån där fight, sådär nära. Tur att snubbarna lugnade ner sig och allt gick bra. Sambon sa att det kanske faktiskt är så att nån fortfarande har respekt för polisen, så de lägger av när de märker att en massa folk har sett dem och polisen verkligen kommer. Det finns hopp för mänskligheten!
Man ska inte ens slåss! Bara lite får man, när jag är i ringen och har utrustning på sig. 😉 Skönt att William inte var med. Tänk om nån av snubbarna hade fått för sig att ge sig på oss, som gick förbi?
