Separationsångest
Pust. Jag tror det gick bra idag på provet, trots allt. Jag märker dock att jag famlar efter ord på finska. Jag skulle förklara ordet plasmidi och kom inte på vad för slags DNA-grej det var. ”DNA-string” ville jag skriva och kom inte på ordet ”ketju”, vilket angavs i vår ordlista. Det blev ”pätkä” istället och det fick duga. ^_^ Sen borde jag ha skrivit perintöaineyksikkö och inte -solu, sånt där retar mig. Jag kom bara inte på det när det var på finska. Man måste liksom tänka ett steg längre och memorera nya ord, för att de är på finska, i beskrivningen. I förra inlägget undrade ”Biologen” varför vi inte skriver på engelska (antar jag) och det är för att vår utbildning inte är lite fin eller högtflygande som en som är på högskole- eller universitetsnivå. Inte heller lika krävande eller ingående.
Idag har det varit en rolig dag. Massor av nya saker som händer. Och lite sorglig, på nåt sätt. Kanske för att jag är extra känslig. Vi hade visning av vår lägenhet. Jag och sambon hade städat fint (hur skulle du själv ordna det om du ska visa upp dit hus – och dina saker – för nån som snart ska bo där?) och det kändes som att allt kommer att granskas. För möbler och inredning är ju sånt man ser på, även om man kommer för att se på själva lägenheten. När jag var på väg ut – vi var inte hemma under visningen – möttes jag av en förvånad hyresvärd och en stor klunga unga människor som skulle in. I vår lägenhet. Det kändes som om jag var i vägen. Som om de kom för att ta mitt hem redan, fast vi inte börjat packa ett dugg än. Jag ville säga åt dem att gå sin väg, här bor ju vi! Jag har nog lite separationsångest, det är så typiskt mig, jag är ganska konservativ. Ibland vill jag att allt ska vara som vanligt.
Ändå är inget som vanligt. Jag är väldigt, väldigt glad över att vänta tvillingar, däremot mindre glad över alla beslut som ska fattas. Över att det inte riktigt känns som om jag hänger med. Jag vill inte fatta beslut över vilken bil vi ska ha. Det finns flera goda kandidater, men tänk om man ångrar sig och tar fel? Tänk om jag/vi inte väljer den som skulle vara bäst – för familjen? Tänk om.. ja… tänk om en massa saker. Det är ju alltid sådär. Står man vid ett vägskäl, borde man bara välja och gå vidare, inte fundera för mycket.
Jag tycker synd om min son. Även om jag är ganska mycket med honom, hinner jag ofta bli så arg. Och jag är ”dumma mamma!” så ofta numera. Jag skulle ju ha bakat den där pepparkaksbrandbilen med honom, vi hade deg och ritningar, men jag satt och läste till tent och städade, lagade mat och gjorde annat… Så nu hade farmor bakat pepparkakor med honom redan. Det var inget dåligt med det! Jag är tacksam, fammo, men jag känner mig som en uuuusel mamma och började grina när jag fick smaka av pepparkakorna. 😦 Det skulle ju ha varit jag.
Jag saknar min son när han är borta, men när han är hemmma tjatar jag bara på honom eller tycker att jag inte orkar med, att han är jobbig och busig (inte alltid, men ofta). Blä, ruttet tänkt. Han är ju det finaste jag har! Och det säger jag till honom när han lägger sig. Då brukar han ligga stilla – och nicka. Han är en så skön typ. Tänk om han inte fanns, vad vore jag då? Tänk om han inte alltid finns, vad blir jag då? Kan du lova att du alltid finns, Wili? ;-/ Jag kan inte finnas, utan dig.
Och tänk att det finns två till i magen, som kommer att få en lika stor kärlek var. Det förstår jag inte än, men tanken gör mig tårögd. Idag gick jag via H&Ms babyklädavdelning och blev alldeles varm och mjuk av tanken att det kommer en liten, eller ja, två såna små till oss om ett tag. Som sambon sa när William kom ut. ”Jag visste inte att fattades mig, tills han kom!” Amen.
Fagocytos
Jag sitter och försöker pränta in ord i min skalle, inför morgondagens ordprov i mikrobiologi. Jag försökte läsa och samtidigt vila lite, medan sonen var vaken. Resultat: Han kom till sängen och radade ut samtliga 28 låneböcker på sängen och pratade högt, helt för att överrösta mig. Sen körde han med sin buss intill mig och sa:
”Mamma, det här är 12:ans buss. Fammo och jag far med 8:ans buss till Ruisala”. (han blandar så skönt orden på svenska och finska) Sen var det plötsligt hela dagis som åkte med bussen. Han har så skön fantasi och det är kul att se hur hans lekar blir mer och mer invecklade, de innehåller fler detaljer, som han själv hittar på.
Ibland kommer han springande och kramar mig: ”Mamma, här är jag! Jag kommer och kramar dig!”
Fast det är lite svårt att läsa till prov, speciellt då man ska kunna förklara finska termer på finska. Alltså inte som jag är van; man läser ett finskt ord och sen ska man förklara på nåt annat språk. Alla vet vad immunförsvar eller -reaktion är, men det är krångligt när man ska beskriva det som ”immunförsvarets reaktion på en främmande struktur”. osv osv.. Fagosytoosi on solunsyönti. Plasmidi on kromosomin ulkopuolella oleva perintöaineyksikkö, rengasmainen itsenäisesti lisääntyvä DNA-ketju.
Jag hittade en förklaring på svenska om fagocytos, men blev sådär halvklok: När patogena bakterier som lepra och tuberkulos internaliseras genom fagocytos blir de resistenta genom de fagocyter som upptagit dem. Alltså, jag vet vad fagocytos är, men blir knäpp av alla förklaringar! 😀
Idag räknade jag antalet kvarvarande skoldagar innan jullov… eller ursäkta mig, distansarbetsdagarna. Nio stycken, utspridda på tre veckor. Hjälp! Sen ska vi ha lov, jul och så börjar praktiken. Jag har ingen aning om jag ska kunna stå/gå/jobba vanligt 7-8 timmar per dag under vår praktik. Och ändå är det praktiken som allt kretsar runt – självfallet. Det här kan alltså vara mina sista studiedagar, som jag är i skolan. På rådgivningen sa dom att jag antagligen blir sjukskriven nån gång i februari. Jag både vill och vill inte! Det känns så … coolt (med tanke på gåvan att bära två barn), tungt (för att det redan är liiite tungt), jobbigt (för att man ska föda) och konstigt. Så definitivt. Vad händer sen, liksom?
Vi har tre prov innan julen också. Det börjar kännas. Dessutom ska vi flytta om två veckor, datumet är bestämt (även om vi FÅR ha kvar saker i gamla lägenheten till nyår). Ikväll har sambon och jag röjt, städat, han bar ut en massa skräp och tomflaskor, jag lagade mat och plockade det jag kunde, torkade och fixade i köket… Det känns verkligen motbjudande att någon ska kolla hit och granska vår lägenhet (se på den) medan vi ännu bor i den. 😦 Jag har inte superstökigt, men känner mig under luppen, när jag har annat att fundera på.
Vi ska enas om en bil som räcker för hela familjen (huu, va svårt det kan vara), en vagn såsmåningom och sen packa, flytta, packa upp, läsa till tenter, sköta om William (inte att förglömma älskade sonen!) och fungera i vardagslivet. Det blir en annorlunda jul.
Tack och lov att vi är friska såhär långt. Vi hoppas och ber att det fortsätter så.
Nämen…
Va glad man kan bli åt små saker! Allra längst ner på goodiebag:en (läs presentpåsen) som alla nominerade fick från Bloggprisgalan, låg en sminkpenna. Jag blev barnslig glad åt denna sak, eftersom det är sånt som jag också brukar använda då och då! 8)
Ikväll har jag plöjt genom en massa olika sockmönster. Det finns så många fina man kunde göra. Vad sägs om stickade baby-Uggs? 😀 Tyvärr klarar jag inte riktigt av den här nivån av engelska (som mönstret är på), eftersom det är stickmaskor och inte virkmaskor. 
Däremot hittade jag det här superfina mönstret till knälånga babysockor! Historien bakom mönstret är följande:
”I början av år 1940 var Kerttu Latvalas mor, Terttu Latvala, på resa undan kriget med sin två månader gamla dotter. Tågresan från Vasa blev avbruten, spåret hade bombats sönder och reparationer pågick som bäst. Mittemot mamman och bebisen satt en pensionerad dam, som hade jobbat som handarbetslärare. Hon tyckte så synd om bebisen som inte hade några strumpor, varpå hon tog av sig sin hemstickade kofta och började dra upp dem. Av garnet stickade hon sedan sådana här sockor till barnet, medan reparationerna av spåret pågick.”
Historien tros vara sann och är tagen från den här sidan, där mönstret finns. Ravely har mönster även på engelska, om nån önskar. 🙂
Härligt, nu vet jag vad jag ska göra ikväll! Bara jag klarar av att sitta, jag har samma problem som när jag var gravid med William – det spänner och gör ont vid sidan av kroppen, i höjd med levern, när jag sitter eller står för länge. Plötsligt förstår jag varför tvillingmammor sjukskrivs i Sverige vid vecka 25.
Jag gläds också åt Williams dagispyssel – de blir bara mysigare ju äldre han blir!
Glädje är inte något som ramlar över oss, utan resultatet av ett medvetet sätt att leva.
Arla stund med Yle och snö
♥ Långhelg ♥
Vi har distansarbete i skolan, med andra ord: jobba hemifrån. Skönt att inte behöva gå ut i kylan tidigt. Efter att jag numera vaknar med vad- eller fotkramp varje morgon, är det skönt att ligga kvar lite längre. Ett par gånger har jag sträckt på mig som vanligt… och sen kommit på att jag får kramp efter ca två sekunder. Ajaj! Vatten och multivitamin Gravid hjälper, som tur. 🙂
Jag kan inte sova mer, sitter uppe och lyssnar på X3m:s Vaken. De pratar om hur rolig Pajkvinnan är igen. Hon vann ju pris i onsdags för Roligaste blogg. Jag tyckte faktiskt hon var rolig, jag flinade åt hennes eskapader på galan. Fast personligen skulle jag inte skryta så mycket om att hamna i fyllecell eller använda ordet v*ttu så ofta. Men det är ju jag det. Jag är för gammal, tantig och tråkig för att förstå sånt där? Ääh, så kan det inte vara! Jag har ju kämpat mig fram till denna ålder, jag är stolt! 8)
Sonen har självständighetsfest på dagis. Klädsel: Fint. Han ville inte klä sig fint (vilket barn vill det?) i morse. När jag satte på honom skjorta och tröja skämdes jag över att jag hade glömt att stryka hans skjorta. ;_; Där brukar min smärtgräns för strykande gå – vid skjortor och där det syns bra. Å andra sidan är han ju bara ett barn, som leker och busar, då är det inte lika viktigt.
Andra bloggare har skrivit en del om julkalendrar, jag tänkte också nämna det. William älskar sina kalendrar. Han har tre stycken, två gratisexemplar som vi har fått och sen FST:s kalender som fammo införskaffat. Det bästa W vet, är att leta fram dagens siffra. Han är inte lika intresserad av vad som finns bakom luckan. 😀
Sen är det ju ett känt faktum att han älskar alla siffror och bokstäver. Jag hoppas att intresset består, fast massor av saker hinner ändras med åren. Just nu ser det bra ut, han vill bygga tågbanor som ska likna siffror, han står på ett ben och säger: ”Mamma sii, jag har en eitto!”. Jag svarade: Om du står ned med båda beine får du en elva. Undrar om dagis kommer att fatta vad han pratar om. 😀
Sonen har också utvecklat ett stort intresse för matlagning, vilket förvånar och gläder mig. Han vill kocka och baka tillsammans med mig, vilket jag inte alltid är så bra på att handskas med. Igår ville han ta ut en form ur ugnen. Det borde ju gå bra, eftersom han hade en grillvante på, tyckte han. Hmm! Det är kanske bäst att han håller sig till att koka sina små bokstäver och muggar.
Nu fortsätter snön att singla ner och jag är glad! Inte bara för snön, utan för att det är skatteåterbäring idag. Yay! Visserligen får jag en synnerligen blygsam summa, men det är ju alltid nåt. Och jag är så glad att snön stannar! Det här är riktig vinter. ♥
Flashback: Bloggpriset
Har ni tröttnat på att läsa om bloggpriset? I så fall kan ni gå vidare till en annan blogg. 😀 Jag har äntligen fått lite tid att sätta mig ner och samla tankar och bilder efter galan. Sh*t va det har varit intensivt. Och väldigt roligt! Och lite tungt. Igår satt jag på tåget efter att ha upplevt en gala med hästbajs på röda mattan, fått träffa nya roliga människor och knyta en del bekantskaper, fnittra med Daniel (han är faktiskt lika trevlig som han ser ut! Nej, roligare och fnittrigare. Det är klart, han är ju från Finnbyjin!). Ibland kändes det dock lite underligt: Här ska vi samlas – en skara bloggare som älskar att uttrycka i skrift – och sen mingla och vara sociala. Vi kanske borde texta till varandra, finna varandra i vårt rätta medium. 😉
Jag är faktiskt lättad över att jag inte vann Årets Blogg. Visst hade det varit skoj, men jag skulle inte ha haft nån lust med fler intervjuer just nu. Så, grattis Linn, du är värd dem! Däremot hade jag gärna tagit emot det där hederspriset, det hade varit skoj. ^_^
Innan galan såg det ut såhär. ”Mamma med håret” tar tåg kl 16.00 till Helsingfors, sedan lite taxi för att hinna i tid. Står och går runt på galan till lite efter 22. Susar tillbaka till järnvägsstationen, pratar om världens orättvisor med Daniel och går sedan till tåget, glad i hågen med en BigMac-måltid under armen. Hade det inte varit för ett par fylltrattar på tåget, hade resan hem varit skön. Jag njöt av att få äta och dricka och vila fötterna, tänkte på hur skön min säng är, och på att jag längtade och trängtade efter att få vila fötterna och ryggen!
OCH – på hur glad jag ändå var som fick uppleva galan. Jag tänkte också på Helsingfors. Förut har jag känt det som ”min stad”, mycket mer än Åbo har varit det, eftersom jag hade/har många vänner där. Nu kände jag att Åbo håller på att bli mer och mer ”min egen” stad. Min hemstad.
Jag måste ju passa på att låna en bild av Daniel också. ^_^ Tack tack! 😉
(varför ser jag ut som Caroline af Ugglas när jag flabbar? >_<)
Mingel och glitter!
.
Det är Linn som står bakom mig
Vill ni se fler bilder, rekommenderar jag
X3Ms facebook-grupp eller Peppars galaglimtar (bläddra med pilarna, jag ser heeelt groggy ut på en bild för att jag blundar!).
Ett extra tack till Anna-Maria och Eva för det gemytliga sällskapet. Vi ses väl nångång igen? 😀
En av de roligaste sakerna med såna här tillställningar är goodiebags. Jag fick bland annat en snyggish axelväska från Ginatricot, en svart scarf från Only, kondomer (?!), intimvårdsprodukter (:D) och tygväskor samt en liten spegel med Korjaamos text bakpå.
Det har pratats om att det är lite av en ”inre krets” som träffas och pratar och nominerar varandra i det här sammanhanget. Det kan man ju inte riktigt undgå att märka det. Det blir ju så, Svensk-Finland är inte så stort. Man kan inte säga att det är nåt rätt eller fel, folk har alltid skapat sig egna grupperingar som de vill, oavsett om det är en liten eller stor grupp. Däremot förstår jag de som säger att det är svårt att komma in i de där grupperna. De som är med känner ju redan varandra och det är skillnad på kultur, beroende på varifrån man kommer, även inom ett så litet land som Finland. Intressant fenoment, faktiskt. Ank-akvariet, som en väninna skämtsamt kallade det. Sånt är livet.
Galan är över
NU har hysterin runt bloggalan lagt sig. Jag är faktiskt lättad över att den är förbi. Det var en upplevelse att få gå dit, att få vara nominerad som en av sex finalister till Årets Blogg. Den svåraste kategorin. Jag är tacksam för att ha nått dit med er hjälp, kära vänner och läsare.
Själva galan var inte helt bra organiserad. Vi fick inte sitta nåt alls under kvällen, bara stå vid barbord. Och det var inte så mycket underhålling förutom själva prisutdelningen. Varför visade man inte bilder från minglet i webbsändningen? De bjöd inte på nån mat heller, bara små canapéer. Sånt kunde man ju ha ordnat, tyckte jag. Det behöver inte vara nåt dyrt.
Jag är ändå glad över kvällen, jag fick lära känna några nya och träffa några jag redan kände. Och faktiskt, jag är inte så värst besviken. Nu sitter jag på tåget, på väg hem. Jag fick äta en jättegod BigMac – min favvo! Jag hann inte se Salem al Fakir, det var lite synd, men programmet drog ut på tiden. Man vet att man haft en bra kväll när man längtar efter sambon och hemmet. Tänk va bra jag har det, med alla saker och vänner och familjen – oavsett nåt pris! Jag menar det faktiskt. Det hade varit kul att vinna såklart, men det är bara en bonus. Jag har de mina, min familj, inom räckhåll och en son! Det betyder mer än alla pris i hela världen!!! 😀
Imorgon ska jag iaf försöka sätta upp lite bilder, hade ingen kamera ikväll och nu mobilbloggar jag. Borta bra, men hemma bäst! Puss och godnatt!! 8)
Att vaccinera sig
L&M har skrivit ett bra inlägg om att vaccinera sig eller inte. Det finns mycket tänkvärt om ämnet. Läs!
Själv är jag trots allt mer av en vaccinförespråkare, speciellt efter att ha läst om en massa om bakterier, virus och resistens. Min åsikt i korthet är att det är bra med de vaccin som vi haft en längre tid, men att man bör iaktta en viss försiktighet med de som utvecklats på kortare tid. Jag rekommenderas influensavaccin i år, eftersom gravida anses höra till riskgruppen, men tog inte emot det.
Det är kanske dumdristigt, men å andra sidan är jag i ganska bra form. Jag vet dock att man är mycket mer känslig när man är gravid. Förra gången fick jag en svår förstagångsherpes som gjorde mig lamslagen i en vecka – jag kunde inte äta för att munnen var full av blåsor och jag hade värk i läpparna. Sjukt, hur det kan bli. Jag ska förresten hålla föredrag om herpes simplex på onsdag och mina egna erfarenheter, jee. Intressant är det. Jag skulle jättegärna studera mycket, mycket mera mikrobiologi, speciellt om bakterier.
Det som är lite farligt i den här debatten är för lite kunskap. Det gäller mig själv också. Man vet inte allt, vissa tycker att läkemedelsindustrin vill sälja på oss en massa medicin och vaccin. Jag tror inte på det. Jag tror på att läkarna och forskarna faktiskt vill oss något gott. Samtidigt gäller det att vara kritisk utan att förblinda sig med att tro på nån slags konspiration.
Alla människor är olika och reagerar olika på vaccin. Det gäller dock att inte glömma att vaccinen har hjälpt oss att besegra eller att trubba av många infektioner. Om inte svininfluensavaccinet kommit, kanske skulle pandemin ha blivit mer omfattande? De som inte tar vaccin, smittar ju andra -> de måste ibland få antibioika = mer resistenta bakterier. Vad du än gör, avbryt inte den antiobiotikakur du börjat på! Man blir bättre genast efter ett par dar, men många av mikroberna kan överleva utan att du vet om det och bilda opportunistiska infektioner eller leva kvar i kroppen utan att du vet om dem.
Själv tycker jag det är superbra att man börjat använda sig av mer naturliga faktorer, normalfloran. I en testgrupp har man nyligen injicerat bakterier från en smal människas normalflora till en överviktig person, eftersom det finns rön om att vår normalflora ska påverka vikten. Tyvärr hittar jag ingen länk till det, vi har pratat om det i skolan. Måste återkomma med det, om nån vill!
Dagens visste du att: Virus inte är levande, som bakterier? De behöver en värdcell för att överleva och bilda arvsmassa och således leva vidare.
Boktips för barn
Det börjar bli lite bökigare och svårare att klättra runt och böja sig upp och ner hela tiden. Jag märkte det speciellt ikväll när vi var på biblioteket och vissa böcker är så lågt nere. Visserligen går det bra ännu, men det är tyngre och pulsen känns som den dunkar i hela kroppen. Vi tog W:s vagn, fast han ofta orkar gå långt. Han ser så stor ut i vagnen. Fast eftersom han varit sjuk, märkte jag att det var ett bra alternativ. Då slapp jag dessutom bära på den där jättehögen med böcker, som vi lånade.
Dagens boktips är följande:
1. Du och jag, min lilla kotte av Sanna Töringe. En jättesöt, halvpoetisk utflykt, om kärleken mellan föräldrar och barn.
Utdrag ur boken:
– Du och jag min lilla kotte, säger mamma, vi ska cykla långt idag.
Vi ska se ängar och träd och stenar och hav och kanske möter vi en katt på vägen.
– Jag vill helst blunda, säger jag.
För när jag blundar ser jag allt jag vill,
som hästar och valar och helst en mus.
– Tänk förresten om jag var en liten mus,
med morrhår och lång svans,
skulle du vara rädd för mig då? frågar jag.
– Inte skulle jag vara rädd för dig, svarar mamma.
Du skulle få sova på bomull i en låda i köket
och bli matad med syltkakor och pizza.
2. Bobby Blåljud hjälper till av Louise Jacobsson. Bobby är en kanin (W älskar kaniner) och polis = bra kombo! En spännande berättelse om en modig hare som tränar mycekt och letar efter en klasskamrat gått vilse från lägerskolan.
4. Min katt bara sover av Joanna Partis
Varför vill inte min katt leka som andras katter gör? Han bara sover och sover. En kort, lekfull bilderbok om katters hemliga liv.
Andra favoriter just nu:
Lilla spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg. Det är ju för härligt att läsa om ett spöke som är rädd för monster och som inte alls vill skrämmas. 🙂 Dessutom tycker jag att alla Laban-produkter som finns är så ljuvliga! Vi har en liten filt med Labanmotiv. Älskar den än. Den köpte jag i Sverige, innan W föddes, vid Babyproffsen, om jag inte minns fel.
Naken om baken av Martin Olczak och Anna Sandler. Jag har pratat om den här boken förut, för den är supercharmig! Fast efter att man läst denna får man vara beredd på att höra om banansnoppar och persikobröst. Boken handlar om när man ska vara naken och inte. Inte i skidbacken, men i bastun. I duschen ska man vara naken, men inte affären. Om det inte finns en dusch i affären förstås. Så roligt skrivet, tycker jag! 8)
Märks det att vi läser mycket? En liten kille, ca fem år, var på bibban samtidigt som vi, med sin pappa. Vid utlåningsapparaten var vi före och det tog lååång tid. Efter att vi var klara, fick vi ett långt kvitto över lånet och killen gjorde stora ögon och sa (på finska): Sådär många böcker lånar vi ALDRIG. 😀
