Separationsångest

Pust. Jag tror det gick bra idag på provet, trots allt. Jag märker dock att jag famlar efter ord på finska. Jag skulle förklara ordet plasmidi och kom inte på vad för slags DNA-grej det var. ”DNA-string” ville jag skriva och kom inte på ordet ”ketju”, vilket angavs i vår ordlista. Det blev ”pätkä” istället och det fick duga. ^_^ Sen borde jag ha skrivit perintöaineyksikkö och inte -solu, sånt där retar mig. Jag kom bara inte på det när det var på finska. Man måste liksom tänka ett steg längre och memorera nya ord, för att de är på finska, i beskrivningen. I förra inlägget undrade ”Biologen” varför vi inte skriver på engelska (antar jag) och det är för att vår utbildning inte är lite fin eller högtflygande som en som är på högskole- eller universitetsnivå. Inte heller lika krävande eller ingående.

Idag har det varit en rolig dag. Massor av nya saker som händer. Och lite sorglig, på nåt sätt. Kanske för att jag är extra känslig. Vi hade visning av vår lägenhet. Jag och sambon hade städat fint (hur skulle du själv ordna det om du ska visa upp dit hus – och dina saker – för nån som snart ska bo där?) och det kändes som att allt kommer att granskas. För möbler och inredning är ju sånt man ser på, även om man kommer för att se på själva lägenheten. När jag var på väg ut – vi var inte hemma under visningen – möttes jag av en förvånad hyresvärd och en stor klunga unga människor som skulle in. I vår lägenhet. Det kändes som om jag var i vägen. Som om de kom för att ta mitt hem redan, fast vi inte börjat packa ett dugg än. Jag ville säga åt dem att gå sin väg, här bor ju vi!  Jag har nog lite separationsångest, det är så typiskt mig, jag är ganska konservativ. Ibland vill jag att allt ska vara som vanligt.

Ändå är inget som vanligt. Jag är väldigt, väldigt glad över att vänta tvillingar, däremot mindre glad över alla beslut som ska fattas. Över att det inte riktigt känns som om jag hänger med. Jag vill inte fatta beslut över vilken bil vi ska ha. Det finns flera goda kandidater, men tänk om man ångrar sig och tar fel? Tänk om jag/vi inte väljer den som skulle vara bäst – för familjen? Tänk om.. ja… tänk om en massa saker. Det är ju alltid sådär. Står man vid ett vägskäl, borde man bara välja och gå vidare, inte fundera för mycket.

Jag tycker synd om min son. Även om jag är ganska mycket med honom, hinner jag ofta bli så arg. Och jag är ”dumma mamma!” så ofta numera. Jag skulle ju ha bakat den där pepparkaksbrandbilen med honom, vi hade deg och ritningar, men jag satt och läste till tent och städade, lagade mat och gjorde annat… Så nu hade farmor bakat pepparkakor med honom redan. Det var inget dåligt med det! Jag är tacksam, fammo, men jag känner mig som en uuuusel mamma och började grina när jag fick smaka av pepparkakorna. 😦 Det skulle ju ha varit jag.

Jag saknar min son när han är borta, men när han är hemmma tjatar jag bara på honom eller tycker att jag inte orkar med, att han är jobbig och busig (inte alltid, men ofta). Blä, ruttet tänkt. Han är ju det finaste jag har! Och det säger jag till honom när han lägger sig. Då brukar han ligga stilla – och nicka. Han är en så skön typ. Tänk om han inte fanns, vad vore jag då? Tänk om han inte alltid finns, vad blir jag då? Kan du lova att du alltid finns, Wili? ;-/ Jag kan inte finnas, utan dig.

Och tänk att det finns två till i magen, som kommer att få en lika stor kärlek var. Det förstår jag inte än, men tanken gör mig tårögd. Idag gick jag via H&Ms babyklädavdelning och blev alldeles varm och mjuk av tanken att det kommer en liten, eller ja, två såna små till oss om ett tag. Som sambon sa när William kom ut. ”Jag visste inte att fattades mig, tills han kom!” Amen.