Rastlös
Vissa kvällar har jag känt mig otroligt rastlös, pirrig i kroppen, som när man väntar på något roligt. Jag trodde det var trötthet, men det är det inte. Det är enformigheten.
Mata, mata, mata, sova lite, mata igen, byta blöja. Skölja ur flaskorna, rapa unge, byta bajsblöja, mata, städa lite, torka damm, tvätta spytrasor, skölja flaskor. Tvätta deras kläder, hänga kläder, vika kläder. Äta nåt själv, kanske vila. När var det nu de åt igen? Vi skriver ner klockslagen, för vi skulle faktiskt inte minnas det annars. Speciellt inte på nätterna, då man är helt borta.
Det är en välsignelse att få vara hemma med sina barn, men vissa dagar känns de som en fotboja. Eller borde man säga armboja? Jag sitter och matar och tänker på vad jag ska göra när jag har båda händarna fria. Sen händer de och då är jag helt urlakad och vill göra hundra saker samtidigt. Med andra ord, jag får inte gjort det jag hade tänkt ändå, fast de sover en stund. Fast jag måste erkänna; för att vara fotbojor är dom nog väldigt söta. ^_^
Jag borde kanske döpa om om blogg till En unge på armen eller Alltid en unge vid barmen.
Tack
Det här inlägget är ett enkelt Tack till de människor som omgärdar mig, som finns i mitt liv bortsett från vår egen lilla familj.
Jag har en så bra svärmor och svärfar, vilken lycka att vara jag. Saker bara fungerar när man frågar dem. Och min svärmor är inte bara svärmor, utan min vän. Vi kan prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Vi tycker inte alltid samma sak, men det spelar ingen roll. Ni finns där för mig, för oss, för hela vår familj, ni ställer alltid upp med ert stöd och med ert tålamod och jag hoppas att jag kan återgälda något av det du ger. Svärfar fixar saker, han klagar aldrig. Det bara funkar; ”javisst, det här fixar vi”, säger han. Jag är så tacksam för den hjälp ni ger till mig, till oss, till familjen. Ni är oersättliga och jag hoppas att det alltid, alltid får vara såhär, att ni alltid finns (fast jag vet att det inte går. Men hoppas får man!). ♥♥
Jag vill inte heller glömma bort att nämna min familj i Österbotten. Min älskade pappa som alltid ställt upp för mig, min älskade mamma som jag kan ringa till mitt i natten och som alltid orkar lyssna på mitt babbel eller mina obefintliga problem eller bara vara. Och mina älskade systrar. Vad vore jag i all min glas, om inte mina syrror fanns? 🙂 Det är tack vare er som jag orkar, varje ögonblick, varje dag. ♥♥♥♥
Det här citatet kommer från en av mina favoritbarnböcker, Kottens hemlighet:
Här sitter jag med vännerna,
– av vänner blir man rik.
Och varm i hjärteroten och vacker som musik.
Prickig korv
Min stackars prickiga lilla korv. Jag skulle bära dina bärdor, din feber, dina koppor, om jag bara kunde. För att du skulle slippa. Fast sen, när de är borta, är det över, då kommer de inte mer. Blä för vattkoppor, de är till och med i hårbotten. 😦 Du är så duktig, mitt härliga barn. Till och med köttbullar gick ner idag. Och det är tur att det finns Nalle Puh-DVDer och roliga böcker, då tänker man på annat en liten stund och inte kliet. ♥
Bättre!
Någon har bytt ut mina barn! Tvillingarna sov bra inatt. Fyra plus fyra timmar blev det och jag kunde vakna och känna mig som nästan en människa igen. Man orkar höra så mycket mer skrik, man orkar pyssla och småprata och hålla på, när man fått sova lite längre. Amen och tack, mina barn! Idag är det inte så mycket tårar, förutom från mina två små, som använder sina röster till att gråtprata när de är vakna.
Sen har det börjat bjudas på leenden till höger och vänster. Båda kan le när jag pratar med dem och så ”pratar” de nästan. ”Nging” eller ”äum” är det nya mantrat hos oss. I morse låg de så fint i armkrok och åt, ja de åt faktiskt rätt bra också. Visserligen skriker de och nojsar på så fort de är vakna, men de kan sova. Och de sover nattetid, samt ett långt pass på dan. Underbart! Man kan inte hoppas på nån dygnsrytm än, men det går ju åt rätt håll.
Några har undrat hur de sover. De sover i samma säng eller intill varandra på soffan. Titta bara, det går. Eller så sover de i vår stora säng, intill oss eller i mitten på ett eget täcke. Fast om det blir mycket skrik, vaknar båda efter ett tag och skriker unisont. Idag fick Isaac sova i vardagsrummet och Milja i sovrummet, i vår säng ett tag. Och man blir så sööömnig av att sitta och se på gäspande bebisar… så man.. slumrar till… själv. Zzzz.
Jag har fått äta nästan ifred, jag har fått hjälp med W, jag har det ganska bra igen. Mika har släpat hem en massa Nan och lite mat, jag har hunnit städa undan lite kläder och twinsen är badade/duschade. Det är ju så svettigt i det här vädret. Isaac verkade nöjd med badandet, han svarade med att kissa långt och länge på mammas tröja. 😉
Nu har jag fått i mig mat, lite kaffe och mysig efterrätt, nu ska jag åka och se hur min stora son mår. Hejs svejs!
Ute är det somrigt varmt och soligt, soligt, roligt! Mitt hår är klibbigt och hänger och har sig. Blä! Senare ska jag hinna göra nåt åt det.
Annat bra idag:
* TACK Eva för solkrämen! Den passar oss som hand i handske och vi behöver faktiskt mer just nu.
* Äntligen har staden Åbo korrigerat vår dagisavgift. Jag har så låga inkomster och vi har betalt fullt förut, vilket inte var rätt. Yay, nu är det okej!
Vattkoppor och tålamod
Värmerekord för året! I Esbo satte man temperaturrekord med 25 grader, vilket är snudd på värmebölja. Jag gick ut med tvillingarna och vagnen och höll på att storkna. Är man såhär albino som jag får man en värme-/ljuschock med mindre. Det var faktiskt för varmt för mig att gå i solen, fast det blåste. Milja tyckte inte alls om dagens promenad, hon bara grät nästan hela tiden. Kanske hon och jag borde flytta till Lappland? Det klimatet kanske skulle passa oss bättre? 😛 De hade ju 15 plusgrader idag.
Efter dagis var vi alla på farmors gård, fast de inte var hemma där. William pysslade på med sina ”hommatöitä”, med sin Föri-båt och med sina sifferplattor. Jag oroade mig över att han hade bränt ena kinden när de varit ute på dagis, fast de haft solkräm på.
Jag hittar som vanligt en massa fina blomster (tulpan?) som jag inte vet namnet på, jag bara gillar vad jag ser.
De här ljuvliga rosa blommande… sakerna vill jag ha på min framtida gård. Jag älskar rosa och blått tillsammans.
Jag har städat bort en massa gravidkläder och tackat min lyckliga stjärna för att jag inte behöver använda dem längre.Fast jag kan inte ha vanliga jeans heller. De ovanstående var visserligen lite stora även i slutet, men tänk vad man glömmer. Jag försökte tänka efter hur det var att vara gravid, men jag minns faktiskt inte exakt. Det är kanske lika bra?
Isaac och jag funderade över om det är en framtida (dock väldigt retuscherad) version av honom som finns på Libero-paketet? Jag tycker det liknar lite, kanske för hårets skull.
Idag har vi ränt fram och tillbaka med bilen längs samma vägar. Än en gång tänkte jag på hur sjukt dyr bensinen är.
Det blev Isaac som blev fotostjärnan för idag, märkte jag. Han råkade bara ligga så sött att han blev ett bra motiv. Twinsen har börjat krångla när de äter. De vill äta oftare och inte så mycket per gång. Alternativt krumbuktar de sig och ger upp halvvägs. Det känns jättemotigt att hålla på med två och truga, mata, få dem att rapa och allt sånt.
Ibland, ibland skulle det vara så enkelt med en bebis. Det tär på tålamodet, förståndet och kroppen när det så ofta är en bebis som gråter. Det vore så roligt att byta blöja, kläder och allt sånt i lugn och ro, utan att den andra gråter. Jag saknar W:s gamla vagn, den var så stadig och bra. Vår nuvarande vagn har inte ens myggnät, kom jag på idag. Och den är så trång, den är ju bara lika bred som ungefär en och en halv vanlig.
Lite senare på kvällen märkte jag att William hade prickar lite här och var på kroppen. Hej vattkoppor. 😦 Jag vet att de haft det på dagis och en smitta är oundviklig då. Sen blev jag livrädd att tvillingarna skulle få det. Och sen undrade jag hur i hela friden jag skulle orka vara hemma med ett sjukt barn och två tvillingar. Det löste sig så att farmor och vanhamommi kunde ha W en del av tiden. Jag känner mig ledsen och osäker. Jag ville ju klara det här själv. Samtidigt funderar jag på kommande sjukdomar. Hur gör man med två små, som blir sjuka samtidigt? Och om man själv blir sjuk, hur orkar man då? Det är ju samma sak med familjer där man har flera barn, inte nödvändigtvis tvillingar. Det här hoppet från ett barn till tre kändes plötsligt stort, främmande och läskigt. Jag blev ledsen, rädd och arg och ville bara köra iväg nånstans, bort från skrik och barn. Det är så varmt ute, jag ville stanna ute och njuta av senkvällens nästan 20-gradiga värme. Sen tänkte jag på den där filmen: Evan Almighty. Där säger Gud/Morgan Freeman om att önska sig saker, nåt i den här stilen:
– När du ber Gud om tålamod, tror du att han ger dig tålamod då? Han ger dig ett tillfälle i livet där du får att få öva på att få mer tålamod. (men just nu hjälper det inte att tänka så)
— på senkvällen, W är hos farmor —-
Jag saknar honom så! 😦 Du var ju här först, W, jag känner det som om jag förskjuter dig. Jag vill ju orka med er alla tre, men det går inte alltid. Jag vet vad du skulle svara! ”Varför mamma?” skulle du säga och jag skulle svara: ”För att Bu&Bä blir sjuka och för att jag inte hinner vara med dig så mycket, när de kräver så mycket tid”. Det skulle du antagligen kontra med ett upprepande Varför. Jag såg ett par ensamma bitar av din tågbana ikväll och saknade dig. Mitt liv utan dig är som en tågbana med trasiga bitar, bitar som fattas. Jag vill ju hinna med samma saker som förut, men det går inte. Jag gråter. Tidigare ikväll sa jag att jag var ledsen och du tvekade inte en sekund, du slängde dig om mina ben och sa: Mamma jag kraaamar dig! och det gjorde du. Älskade barn, du har det väl bra? Jag är en så ruti mamm! Och blä vad det kommer tårar idag.
Arma barn, sötaste barn
William är märkbart oroad över mina fötter. Ikväll satt jag i köket efter att vi badat och petade lite på ena foten.
– Mamma, varför e du så gambel, frågade W med oroad ton.
– Vad menar du, sa jag och skrattade till, varför undrar du det?
– Du e gambel, din hud e så torr, sa sonen och återgick till mina fötter.
Haha, där fick jag! All hud ska sitta ihop och på intet sätt vara sprucken eller ens torr, då är man gammal och rutten. Allt ska vara som det brukar vara, annars är man gammal och skruttig och bäst-före-datumet har gått ut. 😉 Jag gjorde ett tafatt försök att förklara att man inte är gammal bara för att huden är torr under foten, utan att det bara är så. Fast om det gick hem, det är en annan femma.
Idag har jag förresten märkt att min dotter har fotsvett. Jag förstår inte hur så små bebisar, som man hela tiden tvättar rumpan på (och därmed också fötterna) kan ha svettiga fetaost-tår! Det går inte ihop med den här mysiga bebisdoften.
Det är så underbart, underbart ute nu att man vill vara där hela tiden. Det var 20 grader i skuggan och kvällen perfekt. Alla bilder man tar blir fina. När vi gick till den närbelägna motionsslingan stod jag där ett tag, med oss alla fem i en hög och tänkte: ”Min familj, min lilla stora familj!” och kände mig stolt.
Vid rådgivningen idag fick jag ett formulär som jag ska fylla i. Det handlar om depression. Under en vecka ska man utvärdera sig själv, sen sammanfatta det genom att svara på några enkla frågor, som t.ex. ”Jag har varit så olycklig att jag gråtit” eller ”Jag har varit rädd utan orsak”. Jag känner att jag borde ha fått den här enkäten efter förlossningen med William, jag var mycket mer ledsen då. Nu känner jag mig hoppfull och glad för det mesta, förutom när jag blir superarga mamma som är less på allt. Fast det händer inte så ofta. Jag är ganska glad, faktiskt, jag förvånar mig själv och undrar om det håller i sig. Jag minns att jag undrade samma sak när jag var gravid, för då var jag rätt så glad, när jag hade skolan och allt.
Meningen är att man ska diskutera svaren på frågorna med rådgivningen i samband med nästa besök. Vi har också fått en annan blankett, som handlar om hur man har det i förhållandet, ett formulär som man kan svara på tillsammans med sin partner, om man vill. Jag tycker det känns betryggande och bra att man bryr sig om familjen på det här sättet – och även mamman. Jag vet att lilla jag inte får ta upp lika mycket plats längre, inte just nu med tre små barn, men jag är glad att jag får vara med på ett hörn. Det är lättare att acceptera sin inträngda plats nu, än det var med ett barn. Nu fattar man mer och gillar läget. 🙂
William somnade nyss (efter fyra sagor, de obligatoriska sångerna och ryggkli, fast jag påpekade att jag inte är nån kli-maskin! Värsta spa-lyxen den där killen ska ha. ;)). Då väcks en längtan efter att få vara själv ett tag, men jag vet att det inte går just nu. Lite hinner jag blogga och peta in bilder, sen blir det vyssjandet och sen matandet av bebisar igen. Det är tur att dom är så söta, för jag tycker de blir sötare för varje dag som går. Det bästa är att det alltid finns en utväg för skrikandet: att lägga dem i vagnen eller åka ut med bilen. Det ger en trygghet, det finns nånstans att gå om de störtgråter. Dessutom växer de så snabbt. Isaac vägde 4700 gram och Milja 4100 gram – båda cirka 53 cm långa. Åh, snart passar inte de söta 50/56-kläderna! Väx upp så att magen blir bättre, men väx inte så fort, arma barn, söta ungar, viktigaste små liv. ♥ ♥ ♥
Resa – hem
De flesta misstag görs på tom mage, sades det en gång, men jag skriver om regeln till: ”De flesta misstag görs av extremt trötta människor”.
Det har varit två tunga nätter nu. Den ena av ungarna har skrikit – och lugnat ner sig – bara för att den anda ska börja. Och när man toppar en kort natt med ytterligare en kort natt, med 1+1+1 timmes sömn, blir det lite skakigt. Jag hade sagt till mamma att ”det är inte dags att bada bebisarna än”, när jag menade mata. Och man tappar minnet lite grann. Idag när vi kom hem, parkerade vi bilen på gården och glömde den där. Man får bara lasta av och ur, så vi fick böter när jag kom på att bilen stod kvar, tre timmar senare. (urk för att få böter på egna gården, fast jag förstår att de måste hålla räddningsvägarna fria). Jag glömde bort om jag hade packat upp mobilen och var jag lagt den. Jag glömde vilka tider bebblorna hade fått mat och vad det var för dag idag.
Jag kom i alla fall ihåg att ta med bebblorna hem! Det var ingen enkel resa hem, men det gick. Den här gången hade jag bokat en familjehytt, för att testa på det alternativet. Inte så dumt, faktiskt. Man slapp stressa över det att båda ungarna gråter ibland och man slapp tänka på resten av vagnen. De nya tågen är ju ganska tysta, så skrik hörs så bra. Vi hade inte heller hytten för oss själva speciellt länge, så efter tågbytet i Tammerfors, satt jag bara intill vagnen i nedre delen av lekvagnen. Satt, vyssjade, var bajsnödig och hungrig och hade huvudvärk och var trött och önskade att vi var framme snart. Isaac var ledsen och ville inte somna om. Jag fick ont i ryggen av att jag satt annorlunda med barnen än jag vanligtvis gör.
Sen var vi hemma. Det var skönt, och lite ledsamt, som alltid efter ett avsked. Fast det är ju som jag sa till systersonen; Man måste skiljas för att kunna träffas igen. Några tårar trillade när jag kom hem, men mest av trötthet och lättnad, att jag nu var hemma.
En vänlig, grönskande stad och 22 plusgrader mötte oss vid ändhållplatsen. William var glad och sa inte ”dumma mamma” för en gångs skull – hurra! Jag hann städa i köket, plocka ur diskmaskinen, tvätta en toalett och två barn, byta en av tre bajsblöjor, mata bebblor och leka lite med W och hans bilar, läsa godnattsagor och natta stora sonen ikväll. Ibland händer saker av bara farten. Bebblorna verkar glada över att vara hemma igen, lugnare. Så skööönt! Vi hoppas på en god natt. Det vore den bästa morsdagspresenten, såhär i efterskott.
Jag hann i alla fall träffa stickgänget ett par timmar igår, tack för det! ♥ Det var så oerhört skönt att få bryta av bebismatandet med något helt annat, något eget.
Tack alla snälla, fina människor som gett Isaac och Milja presenter. Ingen nämnd, ingen glömd! ♥ Och tack till er, ni som hälsade på, ni vet vem ni är. Jag är så glad, så glad att jag orkade med den här hemresan, den var SÅ värt det.
Bildfredag
Mammas kille
Vi har börjat morgonen med frukost, Norra Posten och allmänt bebismys. Två små skönheter sover vid min sida. Den ena låg just och skrattade åt lampan, den andra slocknade. Vi njuter! Ha en skön fredag allihopa!
Bad och katt
Ibland tänker jag: ”Vem är den där tvillingmamman som det pratas om? Jaha, det är ju jag!” Det känns på sätt och vis overkligt, allt det som har hänt, trots att jag varit gravid i nästan nio månader och sedan fött två barn. Två på en gång. Hjärnan hänger inte med. Fast sen är jag lite stolt över min stora familj, när jag äntligen fattar. 😛
Just nu känns det riktigt bra. Förvisso skulle jag inte ha något emot att sova hela natten, typ åtta-nio timmar i sträck vore helt superlattjo. Sova med kissen i sängen, ligga och klura på en god sudoku eller bara tänka och lyssna på musik. Eller sitta uppe vid datorn och bloggsurfa eller sticka eller bara se på tv, utan att känna pressen att gå upp snart igen. Sen – nångång – blir det så igen. Det ordnar sig, liksom, ingen stress.
Samtidigt njuter jag för fullt. Över att ”bara” behöva mata kidsen och vara med dem. Att det inte krävs så mycket av mig på sätt och vis. Att få sova när de sover och bada dem ibland. Att vila och umgås med familjen. Att stryka bebisarna över håret och känna dem dofta nyfödd och nybadad.
Ikväll hade vi deras första riktiga bad – inte bara tvätta under kranen. I en halvvarm bastu badades det. Vi fick vara två, syrran och jag. Milja diggar inte alls det här badandet, men båda var lugna efteråt. Isaac gillar att det här nakenfis-stadiet, men så har han lite mer hull också. Twinsen har förresten sovit nästan hela dagen, de är som förbytta från igår! Jag hoppas de sover inatt också…
Ibland önskar jag att jag skulle bo här, i Österbotten, nära mina systrar ♥♥ och min familj och mina vänner här. Å andra sidan har jag vant mig vid livet i stan och alla kontakter där. Det är knepigt det här med dubbla liv.
Anne-Pauline! Jag lovade bilder på kissen! Vår knasiga frass kliar sig mot buskarna och tuggar på grenarna, så han har bark i munnen. Men inne är han inte. 🙂
