Bebismaffian
Hej! Bebismaffian här! Det hörs minsann var vi är, speciellt igår kväll när vi höll på att skrämma slag på mormor och morfar, som undrade om vi nånsin skulle sova mera alls. Men lite måste man ju föra oljud, så vi märks. Mest gillar vi att vara med mamma, helst så nära som möjlig och så mycket som möjligt. Saker vi inte tycker mamma ska göra är bland annat:
1. gå på toa. Speciellt inte stanna längre än en minut.
2. Speciellt inte göra nummer två på toan.
3. Äta ifred.
4. Skriva blogg. Då passar vi på att bajsa, så det blir ett fint avbrott eller helst ett tankehopp i texten.
5. Sätta ner oss och tro att vi sover ensamma 😉
Vi har också kommit fram till att Österbotten består av 99 procent rapalandi eller möjligtvis skog. 0,9 procent är vägar och så 0,1 procent hus och människor. Men vi gillar det! Idag hälsade vi på vår ”tante” och på vår femfaldigt moster J. Moster L och kusin C-vitamin var också här igår och då testade vi vår lungkapacitet, men lite gosiga var vi också ett tag. Det är bra med Cuplaton/Cuplastop. Sen var vi uuuurgulliga mellan 00 och 12 på dan, för vi somnade om hela tiden så mormor och mamma fick sova, fast såklart vakna med tre timmars mellanrum för att mata oss. Hej hej!
Hälsningar Bebblo och Bebblosconi
Pust! Det är inte lätt, men det går bra att vara här med bebblorna. Jag hann till och med sticka lite på mina lysmasksockor i sojagarn igår på tåget. Det var skönt! Mamma påpekade att jag är ”en annan människa” nu än jag var med William, då jag ständigt sökte egen tid och försökte vara ifred och lasta över honom på andra. Nu vet jag att det inte går. Jag hittar några egna minuter eller tar dem, när det går. Annars är jag mest med tvillingarna. Solen skiner och vi har det hemtrevligt. Äter köttbullar och efterrätt med bär&kvarg, tittar på hockey i moffas stora tv och tvättar kläder. Eller ja, mormor tvättar lite bebiskläder och trasor. Moster J lär sig mata småbarn. 🙂 Katten vågar inte komma in när ungarna skriker. Jag förstår honom, jag skulle också hållas ute. Jag njuter. Det här är ändå hem-hemma, alltid.
PS. Idag har jag inte tid att sätta in bilder en och en eller redigera så mycket. Ni får klicka er fram i galleriet istället. Förrsten – vilket fördrar ni? Stora bilder eller mindre? 🙂 DS.
Resa
Nu är vi vi här! I vårt kära Österbotten. Jag vet inte om det är dumdristighet eller mod att åka med såhär små. Men kick för självförtroendet att se att man klarat av det! Helt lätt är det inte. Bebblorna ville självklart äta just när jag skulle byar tåg i Tammerfors. Och samtidigt. Inte ville de vänta på att mjölken skulle värmas heller, o nej, vad är det för larv när man är van med mikro? Det var lite klurigare än vanligt att mata dem samtidigt, det är ju lite trångt och bökigt på ett tåg. Men allt går om man vill! 😀 Jag var inställd på att resa på bebisarnas villkor.
På kvällen var det allmänt bebiskaos. De blev en superskrikig kväll. Antagligen känner de av förändringen eller så hade de magknip. Det blev också klart på kvällen vem de föredrar ska trösta. Mamma. Trots en massa famnar. Fast det känns ganska fint och värdefullt.
Jag är ändå superglad fast jag är trött. Den bankade huvudvärken gav med sig och vi hoppas på en lugn natt. Här sugs det vilt på nappar! Jag bloggar från mobilen och är glad att vara där det finns många andra famnar. Även om twinsen föredrar mig, är det skönt att vara med familjen. Jag hann till och med sticka en del på en strumpa idag, hurra! Jee för Österbotten, mitt andra hem.
Tvillingar och vardag
Det svåraste med tvillingar är att de skriker samtidigt. Man blir lite ställd, fast jag annars har klarat att hålla mig ganska lugn när det skriks numera. Man famlar och fumlar och vet inte vem man ska ta tag i först, vad man ska avsluta. Sålunda står man där ibland med en tvilling utan byxor, ren blöja och den andra som borde äta färdigt och rapa. Eller så ska de båda rapas och då vill man bara att det kommer lite görk snabbt, snabbt! Och såklart går det inte så. Man får vända och vrida, sitta, gå och hålla, innan rapet kommer. Såklart. Och oftast mitt i natten.
Men peppar, peppar, ta i trä – de har somnat samtidigt och sovit relativt bra de flesta nätter. Visst vaknar de och visst vakar vi, men de somnar om, antingen i egen säng eller intill nån av oss. Samsovning så det ryker om det. Jag tycker det är mysigt ibland och jobbigt ibland. Tack och lov viftar de inte runt så mycket än, så de kan sova med oss. Jag har fått en och annan käftsmäll av William, när det begav sig. Jag minns att jag undrade om nån mamma har fått en blåtira av sin unge nån gång. Eller om nån har brutit näsbenet som resultat av sparkande små ben eller viftande armar. Eller om jag skulle bli den första. Fast det blev jag inte. Kanske jag blir det nu med två? 🙂
Twinsen har börjat reagera på varandras skrik. Ibland verkar det som om de klagar för att den andra gör det och de störs märkbart mer av varandras gnäll om de är riktigt nära varann. Speciellt plötsliga ljud. Men vart ska man ta vägen i en lägenhet, sen när de blir ännu känsligare? Hmm. Det hörs ju trots allt ganska bra. Det blir ett nytt bekymmer, då den dagen kommer.
Men så är det väääldigt söta ändå. Speciellt när de sover. 😉 Det är liksom extra lätt att vara stolt och duktig och extra glad när alla barn i huset sover. Sen börjar jag på allvar tro det som sägs: ”Barn är änglar, vars vingar krymper med åldern”.
Ikväll ska jag packa lite för den stundande resan och kanske sticka några rader. Jag har längtat efter att hinna sticka, men prioriterat sömnen. Eller slötittat på tv när jag haft lite tid. Å andra sidan är det väldigt lätt att bara se på nåt, speciellt då man ibland måste ta upp ena barnet eller sitta med henne/honom i famnen för att lugna. Jag kan halva tv-tablån, fast jag inte ser på allt. När jag är hemma själv – som nu ett par timmar, eller annars på dan – stänger jag tvn. Jag blir för upptagen av att se på tv, jag är en sån som fastnar på en gång för allt jag glor på. Jag kan inte ha tvn som bakgrundsljud, jag tittar alltid.
Dagens intressanta(?) fakta:
– Det går åt många babysakerhos oss. Mest Nan 1. En halvlitersburk räcker knappt till två matningar. Det blir sju eller åtta matningar varje dygn, ibland sover de fyra timmar i sträck,men för det mesta orkar de bara tre. Med andra ord: 5 burkar varje dag.
– Milja använder fortfarande storlek 1 på blöjor, för hon är smalare om kroppen, medan Isaac har nummer två.
.
.
.
– Twinsen gillar inte att bada! Det är otryggt med kläderna av. Fast Isaac håller på att ändra sig. Hittills har jag kört med ”duscha under kranen”-bad, som de gjorde på sjukhuset, två till tre gånger i veckan, såvida det inte har varit nåt stort kräkkalas. LactoPlus är en bra tvål, som är snäll mot huden åt alla barn. Den är så bra, för den löddrar och skummar roligt. William har ju atopisk hud, så det går inte att använda alla slags tvålar utan att han blir kli-ig. Jee, tummen upp för LactoPlus! Det enda negativa var att flaskan den kom i var stor och svår att dosera från, så jag rengjorde en tom Bliw pumpflaska och fyllde den. Praktiskt.
Dagens avslöjande:
– Jag råkade komma över en bild av ett nytt garn som dyker upp i höst i affärerna, 7 Veljestä Pöllö. Bilden har jag lånat från en av Novitas Facebook-grupper. Fin färg! Det blir nåt att se fram emot i slutet av sommaren.
Dagens naturbild:
En måndag
Det ska gå!
Efter att ha dragit på tvillingvagnen ett tag, känns den inte så tung och bökig längre. Det enda som är ovant är att däcken har luft; de förra var genomhårda och plastiga. Båda varianterna har sin fördel, de här med luft ger lite mer fjärding, men känns inte alls lika hållbara.
Varje gång jag möter någon vid hissen blir de lika förvånade. Det ser ut som om de aldrig sett en tjej med vagn förut. Idag mötte jag en leende dam, som såg ut att ha varit på promenad eller nåt.
– Det är lite trångt, men det går, sa jag på finska och krånglade ut vagnen. Det går bra när man har fällt upp handtaget och jag är fortfarande så glad att vår vagn går att få ner med hissen. Om vi hade valt Carenan hade det antagligen inte gått, även om den verkar vara en bra vagn annars.
Det är skönt att gå ute. Jag försöker gå lite varje dag, vilket är mer än jag gjorde med William. För att det är bra för mig och för twinsen. Fastän det bara är sju plusgrader, känns det vårigt, varmt och fint, bara man har kläder på. Isaac och Milja frös inte och inte blev det för varmt heller. Om ett tag kan jag börja gå lite snabbare, åka inlines eller jogga lite. Men inte förrän i slutet av månaden. Det tar ganska lång tid att repa sig efter ett kejsarsnitt. I mitt fall, cirka två månader.
Jag hittar lite nya blomster varje dag. Fast jag vet inte vad de heter. Kan det en scilla, det ena av dem?
Nyhetssvep
I morse satt jag uppe med Isaac i vardagsrummet. Normalt brukar jag sega ut i sovrummet, för att jag inte orkar vara uppe. Speciellt efter denna natt, då Milja inte alls var glad, utan somnade nån gång mellan tre och fyra på min arm och jag bara slocknade.
Jag missade morgonprogrammen, men lyssnade på Vega och såg Text-nytt. Möttes av dundernyheten att Osama (Usama?) bin Laden äntligen kolat vippen. Eller ja, han hade ju blivit dödad av USA. Jag är inte för dödsstraff, men i det här fallet ställer jag mig inte till de sörjandes skara. Jag hoppas bara att ingen försöker hämnas och därmed göra fler terrordåd för det.
En annan nyhet som fastnade på näthinnan var att svenska Centern har uteslutit Malax’ lokalförening ur distriktet. Den som har hängt här på bloggen.fi ett tag vet varför. Jag citerar:
”Det svenska centerdistriktet och lokalavdelningen i Malax har länge varit i luven på varandra. Lokalföreningen har bland annat varit missnöjd med distriktets ordförande Peter Albäck och öppet velat avsätta honom.”
Jag säger bara en sak: Det var väl på tiden att någon reagerade! Jag har inte orkat hänga med de där ändlösa diskussionerna längre, men PA tycker jag har gått över gränsen för hundra år sedan. Självklart har det skadat hela landet. Att det har blivit mycket munhuggande fram och tillbaka och även kastats fram elaka kommenterar mot PA, säger jag inget om; det är inte ens fel när två träter. Fast bara nästan i det här fallet.
Dagens lärdomar
Lektion 1:
– Det blir alltid snyggare ljus och bättre bilder när det är soligt ute. Tyvärr, dagsljus is the grej.
Lektion 2:
– Man borde bädda ner sig som Bu&Bä dagar som denna. Brr, riktigt majväder med bara några ynka plusgrader, regn och snålblåst.
Lektion 3:
– Frisk luft är bra, även om den insups snabbt och lite kortare än vanligt.
Lektion 4:
– Sand + vatten = urkigt. Det är bara roligt när man är liten.
Lektion 5:
– Småbarn sover alltid bättre utomhus, så är det bara.
Vyssan lull
Twinsen har missförstått det här med glada valborg. Visserligen var de tysta och nöjda och sov så fint i vagnen igår när vi var ute och åt med några goda vänner igår, men här hemma blev det kakafoni igen. De senaste kvällarna, nätterna har jag suttit uppe till två, halv tre och vyssjat och vaggat. Vi försöker turas om lite med bebblorna, så att den ena ska få sova lite ibland. Fast det är ju inte lätt, när de inte är tysta. Och det där med att sova i egen säng, hah, det är det bara att glömma! Isaac somnar om utan problem om han får ligga intill mig/oss. Milja är den som somnar lättare ensam och som inte vill sitta i nån sjal.
Det känns inte sådär jättetjohejsan just nu. Ett barn skriker i taget. Kanske jag sover för mycket, när jag somnar om och om igen. Jag är lite ledsen över att inte hinna göra något själv (fast det är inte helt sant, jag hinner göra vissa saker, men inte så mycket som jag vill såklart) på de tider man önskar. Det skulle vara underbart att få sitta uppe sent någon kväll och sen få sova en hel natt, utan att behöva gå upp och mata klockan tre, klockan sex och klockan nio. Eller vad det nu råkar bli.
Vad är det som får en att orka? Det är väl tanken på att ”This too, shall pass” och att twinsen är så söta. William gör uppror mot att twinsen tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att man ska hinna med andra. Ibland sitter det stackars barnet och ropar: ”Mamma! Pappa! Kom till mitt rum! Kom och bygg tågbana!”. Och självfallet blir han sur och tvär när det inte går. Det kan inte vara lätt att vara tre år och få två småsyskon – på en gång. Och inte lätt att fatta att man är lika mycket värd, fastän vår uppmärksamhet inte visar det just nu. Jag hoppas de får nytta av varandra alla tre när de blir stora och att de håller sams. Det är ingen självklarhet. William är ändå en jätteduktig storebror. När bebisarna gråter går han fram och säger: ”Det är ingen fara!” eller uppmanar mig att göra det. Eller så försöker han peta in nappen i munnen. Alternativt nappbandet, det testade han en gång också. 😉
Nu börjar maj och vardagen snart igen. Det är skönt med fest, men lika skönt med vardag och rutiner också.
Dagens finaste minne:
När jag var liten tog min pappa med mig till en ”majledo” och så hade vi med oss struvor och hemlagad mjöd, precis som Greta hade bild på. Vi har en bild på en ung pappa (yngre än jag är nu, då är man ung! :D) som sitter på en höbale i öppningen på en lada i solen. Vi spelar Afrikas stjärna och han låtsas kasta tärningarna högt och skrattar. Jag blygs som en viol i solen och kisar mot kameran. Jag minns det kanske bäst för att det är på ett foto, men ett fint minne är det likväl.
Ute
Idag har jag fått både skumsoppa och sandsoppa, det är det inte alls som får. Vi har varit lite av familjen Duktig. Alla fem var ute i parken, tvillingarna fick sova i vagnen medan William lekte med sina nya kanna och koppar. Det var ett av vårens bästa köp hittills. Han dukar upp sand och kaka åt alla och ibland blir han lite sugen på att äta sanden på riktigt. Vi plockar stenar i rader.
– Mamma, vi ska göra ett hjärta, sa William, du ska fota hjärta!
För att han vet att jag brukar göra hjärtan av pinnar, stenar, i lövhögar eller i snö.
Sen gick vi in och tvättade av sandsakerna och badade med dem istället. Äntligen varmvatten efter över ett dygns avbrott, då lär man sig uppskatta vardagligheter. Och sonen har inte längre glitter och grus i öronen. W och jag byggde länge, länge med tågbanan. Han tog mitt tåg och jag protesterade och sa att man inte får ta saker ur handen. Att jag inte leker med honom om han tar mitt tåg. 😉 Okej, jag fick tillbaka tåget. 😛
Och läste sagor; om Vesta-Linnéa och monstermamman, Gösta slår sig och om Charlie och Lola. Ibland går det faktiskt riktigt superbra på kvällarna. Jag satt på soffan med Isaac i famnen och William på andra axeln. Tänk, båda mina pojkar här samtidigt, sa jag och pussade dem, en i taget. William ritar krumelurer med kritor och säger:
– Här står: Till älskade mamma, William. Jag älskar dig. Han ritar vidare och adresserar nästa brev till pappa.
Det är caprishortsväder! Det bestämde jag i alla fall. Sålunda gick jag ut med mina slitna, lite för stora byxor och sunkiga, gamla kläder, men vad gjorde det? Det är valborg imorron och feelingen är allmänt najsig. Fast det lär knappast bli något Vårdberget för vår del. Det känns lite för osäkert att släpa med tvillingarna dit, i den folkmassa det kommer att vara. Om nu ens vädret håller sig fint.
Pyttelisa och Tummetott är söta. Men lite skrikiga såhär på kvällstid. Isaac sover i sjalen igen, han trivs bättre där än syrran. Det är ett varmt litet paket jag har över bröstet. Ett paket som omfamnar mig med båda armarna och suckar lite i sömnen. Bebistiden i ett nötskal. Så intensiv, så härlig, så tungt att mata och trösta så ofta, men så häftigt. Jag försöker fortfarande fatta att jag är ”tvillingmamma”. Jag liksom? Och jag har en dotter. Hur gick det till? Jag är en dotter, men nu har jag två söner och en dotter. Coolt.
Glada vappen förresten! Jag hade glömt att det var fredag idag.
Eftermiddag
Vi hade i alla fall tur med vädret. 😉
Tycker du det känns tjatigt med väder och vårbilder? Då har du valt att läsa fel blogg. 8) Fy va skönt väder det är! Sälgen blommar, björkar grönskar, maskrosor dyker upp, gräset grönskar och parkbänkarna fylls av gubbar med pussikalja. Jag drar runt vagn och odlar fräknar. Om det inte vore för att jag är så trött, skulle allt vara toppen. Förresten, ser du vem som är vem på bilden? Ibland är de faktiskt rätt lika.
