Ledsna ungar
Det är svårt att få något gjort när det är nån som skriker hela tiden. Sedan klockan fyra inatt är det nån av tvillingarna som gnällt, gråtit eller superskrikit. Jag har hållit Isaac i över tre timmar, lite från och till. Han är tyst några minuter och börjar om. Det skär i hjärtat när man inte kan trösta. Det som hjälper mest är att låta honom ligga på mage, på min egen mage/bröstkorg. Och det hjälper bara ibland. Det är ett mirakel att Milja lyckats sova när han skriker och omvänt. Fast jag lyckades faktiskt äta frukost så att de båda var tysta nästan hela tiden. Undrar om jag lyckas ringa tillbaka till mamma snart. Jag har väntat i en och en halv timme. Undrar om man blir immun mot skrik? Eller likgiltig?
—-
Lite senare: Va tusan?? Vi har inget varmvatten!? Hur tvättar man bebisrumpor utan varmvatten? Hmm, tillfälligt avbrott fick jag höra.
Solen skiner i alla fall idag och jag ska försöka gå orka gå ut med dem senare. Inte just nu. Gäsp. Det blir långa dagar framöver om det ska fortsätta såhär.
Ändå, på nåt sätt, orkar man. Av galenskap kanske. 😀 Jag storsjöng Vintern raaaasat ut bland våra fjällar åt bebblorna när jag såg att björkarn blivit gröna. Jag har kommit på ett sätt att mata båda och ha en hand ledig. Nöden är uppfinningarnas moder. 🙂 Och twinsen är fortfarande så utsöta så man bara måste krama dem och älska, fast de tutar som mistlurar! 8)
Yks kaxs!
Solen bara ler, mer och mer! Fast jag ser inte det bästa av den, vi har så sömniga förmiddagar här hos oss. *gäsp* Inte för att tvillingarna sover hela tiden, men en del av tiden lyckas vi sova samtidigt, alla tre.
Ikväll fick jag vuxenkväll igen! Det betyder att jag kan åka iväg nån timme och göra vad jag vill. Fatta, vad jag vill! Okej, full tank i bilen, nu drar jag till Österbotten och träffar syrrorna. 😀 Sen kom jag på att det nog inte var nån bra idé och att det skulle bli liiite tight med tid, så jag åkte runt i stan istället. Konstaterar att det är svårt att fickparkera när man är hungrig, så man får gå längre istället. Kom på att jag ska virka en matta. Njöt av bästa kaffet i stan (om ni frågar mig) fast min kropp inte tycker om mer än halv liten kopp. Men den mängden går bra när jag har ticsfriare perider. Yay for a star, u’huru!
Sen skulle jag åka och kolla på ett par skor som jag suktat efter länge och sparat lite pengar till på ett extra konto. Åkte till megacentret Skanssi (tack till min iPhone för att den navigerar åt mig! En superbra tjänst som man alltid bär med sig. Gowalla, när man inte minns adressen + GPSen).
Jag skulle ju se på skorna. Varför går jag då och använder ett presentkort och köper kläder på rea åt kidsen och ser på skjortor åt Mika? För att det behövs och för att det är roligt. Skorna får vänta till en annan dag, så viktiga var de inte. Det är så länge sedan jag varit till KappAhl. Varför envisas jag att gå till H&M när jag gillar Kaxs mycket bättre? Det här är inte meningen som nån smygreklam, men KappAhls Kaxs-serie håller faktiskt bättre, både i slitstarkhet och färg. En säljare berättade ett knep – man kan kolla färgbeständigheten genom att se på tygets baksida. Är tyget färgat igenom, alltså på båda sidorna, håller det bättre. Tack för det!
Sen kunde jag inte hålla mig från att köpa ett par somriga overaller åt twinsen. Har sett dräkterna i två andra bloggar, så jag måste säga att jag var lite ”reklampåverkad” och dessutom är det perfekt nu när det blir lite varmare. Ekobomullsserien är ju bara för underbar. Mera eko åt folket!
Problem: Vilken storlek ska man välja? Borde jag byta 62:an som jag köpte till 68? Fast varken Milja eller Isaac har visat några superspurter i tillväxt. Jag vill ju använda de där i sommar. Förresten, det var nån som sa i en kommentar att huset svämmar över av barn- och babykläder. Jag vet vart det här barkar! Speciellt när man ibland vill ha två av allt eller i alla fall dubbel uppsättning av lika storlek, för det behövs!
Sen blev det kväll väldigt snabbt och jag rattade tillbaka till civilisationen. Jepulis vad stort Skanssi har blivit! Deras parkeringshus är ju som egna små, egna Ikeabyggnader. 😀
Våren, tåg och lite garn
Det stämmer, det folk säger. Man får mer uppmärksamhet med tvillingar. Idag var vi ute och handlade med de små liven för första gången. De var nästan helt tysta hela tiden, förutom att Isaac tappade nappen lite då och då och nojsade runt. Ett äldre par kom fram och frågade hur många år(?!) bebisarna var. Jag undrar om de skämtade eller inte! 😀
Jag hann gå via garnaffären! Nu måste jag få tummen ur och fortsätta sticka. Härvor är så härliga, de är mina favoriter just nu. Det blir vuxensockor av det orangea.
En annan svaghet jag har är tågbanor. Det är så oändligt roligt! Okej, jag vill inte bygga i oändlighet, men ganska ofta ändå! Idag hade vi ett nytt lok. Jag skulle kunna köpa hur mycket bitar som helst, för det är ju som med Lego, man kan bygga om och ut hur mycket som helst! Det svåra är alltid att bygga många spår och sedan få alla att gå ihop i en loop. Och William älskar banorna. Vi tog en Nan-låda (en sån för 10 förpackningar) och gjorde tunnel. Härligt!
Dagens vårtecken, eller nej, blir det sommartecken: Björken har fått mössöron! Visst gör det ont när kroppar brister och visst gör det ont att föda barn, men ut kommer de och härligt blir det!
Dagens fråga:
Får man plats på VRs tåg med en tvillingvagn/syskonvagn? Det borde ju gå bra, eftersom jag sett folk komma in med rullstolar eller till och med permobiler.
När det är bra
De dagar som är bra är inte nödvändigvis de som blev som man planerade, utan de som man njuter av, i den situation man råkar befinna sig i just då. Som idag.
Det kanske handlar om ett bortglömt vitt linne man hittade i skåpet. Eller en somrig deodorant som doftar lemonad. Eller att man äntligen ser bottnen i tvättkorgen igen och har hunnit vika undan de rena kläderna. Eller att man hinner duscha, fast man är ensam hemma. Eller att man får sätta sig ner och njuta av lunchen i lugn och ro. Eller att man åtefinner en låt man gillar och njuter av den igen. Eller en ny. Att ta fram mockarutor i frysen och njuta av en med kaffet.
De älskade små liven har återgått till att vara supersöta igen. Det betyder inte att de är tysta och ”snälla” hela tiden, utan att de sover bättre igen, men att det funkar bättre igen. Idag hann jag till och med tvätta håret, när de sov på soffan. Det är en till sak jag inte hade vågat göra när William var såhär liten; lämna honom alldeles ensam! Det är skönt att växa i sin mammaroll, att känna sig trygg över fler och fler saker och beslut. Att veta: Jag kan göra det här, jag klarar det här. Attans, det är lite mammamaterial i den här kroppen trots allt. Och att njuta av stunden.
Jag kan ju inte sticka under stol med att det hjälper att solen skiner, att det är somrigt, somrigt. Och att jag fått sova någorlunda bra, att jag får sitta och skriva en stund i stillhet. Och att vi ska ta med bebblorna till nåt Citymarket eller Prisma ikväll för första gången och jag tror det kommer att gå jättebra. Mika har dessutom lovat att jag kan gå in en sväng via favoritstället fem minuter, om tvillingarna sover.
Ikväll vågar jag hoppas att jag hinner sticka lite, när det är online stickcafé och allt. Kanske göra klart ett par sockor och äntligen börja på ett par andra jag länge planerat.
Ute i solen
Det finns två primära saker som påverkar mig och de flesta andra väldigt kraftigt; sömn och mat. Det primära är sömnen. Om man inte får sova, orkar man inte äta. Å andra sidan, om man inte äter, sover man sämre. Jag har försökt tvinga mig att äta morgonmål varje dag, för att behålla någon slags rytm och få i mig tillräckligt med mat. Det har funkat rätt bra. I morse åt jag till och med gröt (okej, minutgröt) men ändå. Hurra för det!
Igår var en riktig supergråtdag. På alla sätt. Inte på grund av D-vitamindroppar, utan annars bara. Jag grät själv också. Vi är vid de där kritiska sex veckorna, när vissa bebisar får kolik och andra inte. Isaac uppvisar lite tendenser på att vara ett riktigt ”skvääkalood” och även Milja har sina stunder. Det allra värsta är när man är själv med dem och de skriker samtidigt, riktigt ylande. Man står där vid skötbordet och petar med kläder och knappar och vill att det ska vara en mysig stund, men det går inte. Man är stressad för att andra bebisen gråter och ibland för att den som man just håller på med också gråter. Blä. Såna här gånger skulle det vara så mycket enklare med en bebis. Till på köpet kommer William ibland farande och säger: Dumma bebis! och drar i en hand eller ett ben på den. Eller kissar i sina egna kallingar för att vi måste gå till honom då.
Älskade sönerna och dottern. Jag älskar sönder dem, men ibland orkar man inte. Då får man överleva genom att snuttsova sig genom dagen, gråta, vyssja och härda ut. Och försöka äta.
Idag fick jag nog. Nu går jag ut, jag kan ta med mig kidsen! William smet till fammos igen (tack fammo, jag vet hur mycket han älskar er gård, jag önskar vi hade en egen) så han får leka och få uppmärksamhet. Sålunda kunde jag fixa med vagnen själv och försöka hitta lämpligt mycket kläder åt tvillingarna. Med nypumpade däck gick vi ut i det underbara vädret. Det är faktiskt jättefint här i Runosmäki, det är naturnära och lummigt. Och vilket väder, folk går i t-shirts och capribyxor, fast det ligger snödrivor kvar här och där. Det känns lustigt. Folk tittar på mig/oss när vi kommer. Kanske för att alla andra också suttit instängda i sina hålor och när man äntligen går ut, undrar man varifrån allt folk kommer. Var gömmer alla de här människorna sig på vintern?
Förr hade jag en secret hide-away. Eller ja, så hemlig var den ju inte. Det var tvättstugan. Jag tog med mig PSPn och satt och väntade på att maskinerna skulle bli klara. Ibland tog jag en lonkero med också och satt där i en stol, sorterade tvätt och lyssnade på skvalpandet från tvättmaskinerna och tumlarens blåsande. Vår tvättstuga här kostar två euro per användningstillfälle, men må så vara. Idag tumlar sex maskiner tvätt där och jag sitter inte där och hökar, jag bara släpar kläder fram och tillbaka. Tvättkorgen är snart tom. Skönt! Isaac skriker lite, solen skiner, men det är i alla fall vårigt och varmt och jag svettas. Inte sådär gravidsvettas eller för att man har nåt hormonfel, utan för att jag har gjort nåt. Släpat tvätt, gått med vagn, njutit av vädret och ansträngt mig. Sköntsvettas. 😛
Ibland tänker jag knasiga tankar i tröttheten. Tänk om jag tvingades välja bort en av mina tvillingar, för att det är tungt. Vem skulle jag välja? Sen slutar jag tänka, för tanken är så hemsk! Jag vill ha båda mina twins, alla mina barn! Jag tänker aldrig, aldrig välja bort någon, det är helt omöjligt! Så tanken slutar där. Jag hoppas att mina barn blir förskonade från alla hemskheter, sjukdomar och farliga saker. Jag önskar att de överlever mig, för jag klarar inte av att leva utan dem, hur skrikiga de än är, hur motsträviga eller ”dumma” de än är, hur galen de än gör mig.
inget
Idag är jag bara grymt, extremt, fruktansvärt avundsjuk på de som har ett normalt liv. 😦
Prylar och vårfeelis
Jag kastar ett öga på klockan. En timme till matning, om tvillingarna håller schemat. Just nu sover de så sött, så sött under sitt täcke på soffan. Jag stänger TVn, sätter mig vid datorn och kollar dages bildskörd. Överföringen sker snabbt som vanligt och jag plockar om fotona i rätt album, förminskar och justerar någon ljussättning eller plockar ihop ett kollage.
Några har undrat hur jag har tid att blogga när vi har bebisarna. Enkelt: man prioriterar skrivandet framom TV-tittande eller nån annan soffsport. (Jag älskar att skriva. Jag önskar bara att jag tyckte lika mycket om läsning eller hade ork med det, för att få en bredare grund för saker jag skriver om. Eller att jag orkade läsa fler böcker.) De flesta gånger skapar jag inlägget i huvudet under dagen och sedan skriver jag bara ner texten och plockar in bilderna. Det tar faktiskt inte speciellt lång tid. Det som brukar ta tid är att kolla andras bloggar eller slösurfa.
Idag var detvså underbart, så u-n-d-e-r-baaart att läsa vänners statusrader på Fejjan eller se uppladdade bilder av grillar, gräs, hundar och katter i solsken, filtar och picknickkorgar, knoppar, blommor och blad. Våren är här – på riktigt!
Här hemma hos oss går det långsamt på förmiddagarna, men vi var ute och njöt på kvällen. Jag påbörjade ett nytt virkprojekt i tjockt garn. Jag har sparat ett par Drops Ice-nystan som jag hittade i en fyndlåda, just för detta. Ni får se sen, det är inte så märkvärdigt, men det är roligt! Jag ger inte upp sockstickandet ändå, jag bara varierar mig lite för att jag måste ha lite annan sysselsättning än att gulla, mata och prata bebisspråk.
Vi var ute i vår park bakom gården ikväll. Det är verkligen vår! De där stora isblocken och snömassorna, som vi aldrig trodde skulle smälta, är historia. Fantastiskt! Helt underbart! Efter den här vintern känns våren så supermycket extra välkommen.
William njuter av att få vara ute och jag är så glad att vi inte längre behöver dra in hela dagisgården med sand och vatten. Det är TORRT! Fatta, äntligen! William åt sand idag. Han sa att de var glass och jag hann inte stoppa honom. Och jag som trodde bara ettåringar gjorde sånt. 😛 Fast vi hade väldigt roligt i vår lilla ”kiosk”, där jag köpte sandglass för pengar i form av pinnar och stenar.
Igår istallerade Mika en ny LED-duschgrej till oss/mig. Det är en dusch som lyser! Den har nån pyttemotor som drivs av vattnet som strömmar förbi och så lyser den rött när vattnet är varmt och blått när det är kallt. Dessutom kan man ställa om den till ”stilla sommarregn” eller ”massage” och lite sånt. Bara för det duschade jag extra länge, i mörker idag för att se hur mycket man skulle se. Tyvärr måste man duscha i ca 25-gradigt vatten för att få njuta av min favoritfärg, blått. 😀 Men visst är den lite cool, vår pryldusch? Den passar mig som hand i handske, jag som älskar prylar!
Dagens bästa:
Hur gick det då med de där D-vitamindropparna? Tja, jag kollade upp vilka vi har. De heter D-tipat, D3. De har påsklov just nu.
En äkta lååång fredag
Inatt lade twinsen i en ny växel. Gråta otröstligt-växeln. Det är hemskt. Både för att man blir så uppgiven och för att man blir så trött. När sedan klockan blev halv sju, ville W gå upp. Jag har sovit två timmar i bästa fall, jag vet att jag sov, för jag drömde något osammanhängande.
Jag misstänker direkt de där D-vitamindropparna, som vi började med igår. Om vi får två mistlurar istället för bebisar, vägrar jag fortsätta med dropparna tills bebisarna blir lite större. Fast jag vet ju inte än, måste testa igen. Men det här är ju helt sjukt, de blev som förbytta över en natt, speciellt dottern.
Till all lycka finns svärmor och svärfar nära! Vi hade redan planerat en visit hit idag, nu känna det extra fantastiskt att få vila lite extra och då njuta av all god mat sen. Det här är lyxliv! Eller kanske en överlevnadsstrategi. 😉
Glad skärtorsdag!
Påsken är här! Jag är på superduperhumör och myser med mina barn. Dansar runt lite med Isaac, som bara vill sova i famnen. Jag gör en Linn och rutidansar, fast jag inte är helt hundra på hur rutidans går till, haha! Sen får ni en liten hönshälsning från mig i form av lite bildredigering. Man skulle kunna tro att jag inte gör annat än fotograferar på dagarna. Tja, det och matar bebisar. Och vilar lite när jag kan.
Såhär ser det ut när det är matdags och jag är hemma själv. Såvida den ena inte råkar sova lite längre, då får de äta en i taget.
Ikväll var jag en sväng till affären, alldeles själv, igen. Det är en sån otrolig känsla av frihet! Fartvind, lite motorväg, musik på hög volym i bilen och inga ”ih-haa-haa, ihanaa, onhan ratsastaa” eller ”äppel-päppel pirum parum puff”. Det är inget fel med barnvisor, jag älskar dem också, men inte bara dem. 8) Ibland blir man lite crazy i skallen av de där ramsorna, de sätter ju sig som klister. Jag fick plötsligt en enorm längtan efter min motorcykel. Kanske jag kan ha en igen, när sönerna blir så stora, såvida inte morsan är för pinsam då. Fast det är jag ju aldrig (man måste tro på sig själv!).
Idag föddes också tanken att jag kanske skulle åka till Österbotten, med tåg, med twinsen. Jag måste ju klara det för tusan. Om jag tar deras vagn med… eller Williams gamla vagn. De är ju så små ännu att de kan dela en vanlig vagn. Och de ligger stilla, de är ganska lättskötta. Förutom det här med sömn och sånt. Få se, få se. Jag funderar på saken över påsk.
Jag är så glad över det här kalsongmodet, det är så härligt med leggings som man har köpt när man är gravid och så konstaterar jag nu att jag faktiskt ryms i dem. Yay för halva priset!
Sen får ni en liten påskhönedans med mig och Isaac! Glad påsk på er vettja!
Rutiföötre, bebismys och pippisockisar
Min stora son är fantastisk.
– Vad skriver du?
– Jag skriver blogg.
– Till vem? (han har nyss börjar ”skriva brev” åt en massa folk)
*fniss* – Till den som vill läsa.
– Kanske till mamma!
(okej, jag tyckte det var roligt i alla fall, han fattade det som att jag skrev åt mig själv)
Senare fick han syn på mig när jag petade mig på foten. Fossingarna har lidit lite efter vintern och graviditeten.
– Oj mamma! Du har ruti fötter! säger han förvånad.
– Nej, de är bara torr.
Han tror inte riktigt på mig och känner på foten.
– Är det plast? *jag flabbar*
– Nej, det är bara hud!
Sen är han fortfarande skeptisk till min hud under foten ett tag till.
Barn är bäst!
Idag var en tjej från rådgivningen hem till oss. Det är så toppen med hembesök! Isaac och Milja fick sina rådgivningskort och så blev det vägning. Förhoppningen var att de skulle ha gått upp 300 gram sedan sist – och det hade de. 😀 Nu väger Isaac 3990 gram och syrran är 3440. Med andra ord, båda har lagt på sig ett kilo sedan de föddes. Det känns när man bär dom. Och man känner skillnad mellan dem; Milja är lite lättare. Sen får man minnas att båda är väldigt lätta. Det finns ju bebisar som är mycket tyngre redan vid födseln, än vad de är nu.
Jag var väldigt lättad över att de hade gått upp så bra i vikt; man kan slappna av. Även om hälsovårdaren tyckte att jag redan nu såg ganska van ut, att hantera två. Det är skönt att få bekräftelse på att man gör rätt, att dessutom höra sånt som att bebblornas hud ser bra ut. Jag har lämnat bort sköljmedel (med William upplevde jag att jag inte kunde det, alla kläder var så hårda – nu går det bra), tvättar kläder med Pikkuväen LV och så köpte jag LactaPlus-tvål till barnen, samma som de hade på sjukhuset. Och bara talk, inget smörjande. Tydligen ska bebisars hud klara av att bygga upp pH-värdet och normalfloran utan krämer – och det gör de. 😀
Ikväll var vi på tumis, alla tre barn och jag. Det låter fint att säga ”alla mina barn”. Milja och Isaac höll låda, en i taget. Jag kände mig glad och stolt. Ibland får man mer kraft när man är ensam och vet att man måste klara av saker, man lämpar inte över ansvaret på nån annan. Vi läste sagor, byggde världens längsta tågbana, pussar bebisar och såg på lite barnprogram. Det svåraste är egentligen att få William att förstå att han inte ska komma för nära hela tiden. Min lilla svans, han vill ju så gärna vara med och göra allt. Det är svårt när man är bara tre och inte kan allt, fast man så gärna vill. 🙂 För det är ju massor han faktiskt kan.
Mest av allt är jag så himla glad över att jag fortfarande tycker det går så bra, jag är kvar i min bebisbubbla, jag njuter av den här tiden – trots sömnbrist – och jag älskar alla mina barn SÅ mycket. De är en gåva. Att M&I sedan skriker lika mycket/litet tillsammans som William gjorde, det underlättar. Jag är också SÅ glad över att ha sluppit gravidkroppen. Missförstå inte, jag vet att många längtar efter att få barn och inte kan det, men det är ju själva resultatet man är ute efter, inte gravidtiden. I mitt fall i alla fall.
För att återknyta till fottemat; W:s pippisockor blivit klara. Såhär blev de. (Garn: Vitt 7 Bröder och de färgade Novita Nalle). De började egentligen som ett experiment med de garn jag hade. Nu ska jag göra ett par till, men annan färg. Enkelt att göra utan mönster, bara man får maskantalet att stämma. 8)
Om det är nån som undrar varför sån här randning kallas Pippimönster; här är svaret. 🙂
Nu ska jag bada lite fötter och kurera dem. 😛
