Tidig tupp
Hej!
Här kommer en arla påskhälsning från en väldigt pigg tupp. ^_^
Påskgräs lär vi inte behöva odla i år, för hans naglar växer som gräs. Ingen riktig tupp heller med den här frillan, man får undra om han behöver ett besök hos barberaren innan han blir två månader (svar: nej! hår är fint!). Han är också väldigt vaken, jämför med syrran som gärna ligger och snusar under täcket. Helst sover han i mammas famn.
Påsken är förresten den bästa högtiden på året. Allt är ljus, allt vittnar om liv och pånyttfödelse och det är ingen klapp- eller presenthysteri, utan bara extra lediga dagar. Hurra för påsken! Och Påskön kan vi ta på samma gång! 😛
Nu ska den här hönan gå och koka sig en kopp kaffe, det blev en lite kortare natt inatt. Eller ja kort och kort, alla nätter är lika långa, men inte sömnen. 🙂 Påsktuppen har hittat sin favoritplats, som vanligt. Helst i min famn. Helst alltid. 😉
I övrigt:
Stickas just nu, våriga sockor för svala sommarkvällar då man har små fötter. Sojagarn (och hampa och lite ull, 40 maskor, stickor 2,75), mycket slitstarkt! Fast det går väldigt långsamt just nu. Det är svårt att sticka med en hand.
Härligt trots trots
Ibland känner jag mig som en supermamma. Mamman som klarar allt, har tid att mata två tvillingar samtidigt, göra mat åt sambon när han kommer hem, packa ner en ryggsäck, dra till bibban och leka med stora sonen och låna böcker, åka via affären och handla välling och Nan 1, gå till apoteket och sedan dra hem igen. Slänga stora sonen i badet, leka, skratta och stoja och sedan läsa de nya böckerna.
Det där är faktiskt sant, sånär som på en sak. Jag lagade ingen mat. 😛
William och jag hade riktigt roligt och vi har larvat oss massor ikväll. Det är mycket tack vare att Isaac och Milja sov någorlunda på dan, så jag fick en chans att ta igen mig lite mellan varven. Då blir det glada kvällar! Så rysligt mycket sömn blir det inte, men mer än helgen gav. Jag lyckades också parera Williams prövningar, jag blev inte arg när han försökte lirka till sig godis och stod och petade på de där arma askarna som är utställda lågt nere vid kassan, han lyssnade på mig och lydde! Han gick med på att ta en korg istället för en vagn fast han var väldigt enträgen ett tag. Skönt när saker fungerar, skönt när man känner att saker funkar bara man orkar svara och tillrättavisa, gång på gång. Jag fick också tvätta hans hår och berömde honom, fast han är rädd för det där eviga vattnet i ögonen. Men han kan ju, han vågar ju!
Nu har vi slarvat hem över 20 bilderböcker igen. Jag tänkte jag skulle låna bara 10-12, men det går inte. Det finns för många bra och vi läser ju dem alla. 😀
Inatt hoppas jag att det blir lika fint och månklart som igår. Då glodde månen in i vårt vardagsrum med sin bleka skiva. Jag älskar månen, att se den lysa in på kvällar och nätter. Så gjorde den alltid i mitt barndomshem också.
Arga lappen
Jag undrar om det här är det som kallas ”snälla bebisar”? 🙂 Egentligen är det ett ganska klumpigt uttryck. Vad då snäll liksom? Alla barn och bebisar är snälla, att vara elak är något man lär sig när man blir äldre.
Inatt var vi fem i vår sovrum. Det är lite på den trängre sidan, men det går, även om alla ska trycka ner sig i samma dubbelsäng emellanåt. Milja är den som brukar klara sig bäst i egna sängen, Isaac är famnbebisen som inte alltid somnar på egen hand. Då tycker jag synd om Milja som ligger och sover så ensam. Fast det är inte synd om henne! Så ligger ju de flesta bebisar. 🙂
Jag har också kommit på ett fungerade system för att mata dem samtidigt. Hittills har de faktiskt också ätit samtidigt varje gång. De har ibland sina vakna perioder på olika tider, men jag/vi matar dem ungefär samtidigt. Ibland börjar jag med den ena lite före, om den andra ännu sover. Eller så lägger jag bebblorna på en kudde och håller i båda flaskorna samtidigt. Ibland får man släppa ena flaskan och hålla ena bebisen sittande för att rapa, eftersom den andra inte vill sluta äta. Man behöver inte fundera på så mycket annan sysselsättning på dagarna än att mata, hålla och sova. 😛
På eftermiddagen singlade det in ett litet papper i brevinkastet. Det var ett sådant där passivt, aggressivt brev i ren arga lappen-anda, där det stod att styrelsen minsann hade bestämt att det är förbjudet med blomlådor utanför balkongglasen. Fy farao va arg jag blev! Varför kunde de inte ha knackat på dörren och sagt till oss? Vad är det här för larvigt beteende? Det gällde högst antagligen bara oss och vem vet om inte styrelsen varit sammankallad och beslutit detta just nyligen. När kom det här beslutet, var står det? Och varför gäller det?
Det går inte ens att gå under vår balkong, det är inte nån som kan få lådan i huvudet. Eller är det där nån allmän bestämmelse som jag inte vetat om? Det känns som om de har gått och smygtittat på oss och tänk: ”Jaha! Nu har vi äntligen nåt att bestämma över de där i fyran! Hon dammar mattor på tisdagar på städbalkongen, fy fy! Nu ska vi ge igen!” Det är ett under att inget har klagat över att vår tvillingvagn står utanför dörren, alltså i ett allmänt utrymme, trapphuset! Herkas, jag är SÅ rebellisk som lämnat den där.
Nåja, det kanske inte är så, men plötsligt längtade jag fruktansvärt mycket till ett eget hus, egen gård och Österbotten. Där skulle man få ha hur många lådor som helst utan att nån brydde sig. Men inte i betongförorten. Nej, den ska tigas ihjäl. Här ska grönskan låsas in bakom glasmurar och man ska hålla sig för sig själv. Blä.
Vad händer i (Sann-)Finland?
Timo Soini. Bild lånad från dn.se
Jag brukar inte lägga mig så mycket i politik – inte medvetet – men man kommer inte ifrån att det berör oss alla. Speciellt nu när det har blivit ”valskräll” och ”brakseger” för Sannfinländarna/Persut (PS).
Vad i hela friden håller Finland på med? En av fem röstberättigade har röstat på PS, när man ser på valresultatet. Man pratar om en generationsväxling och nya tider, fast det i själva verket, i enlighet med vad partiet säger, ska gå bakåt.
PS har en del fina idéer. Man ska ta hand om de äldre och framför allt det egna landet, det egna folket. Det låter ju superbra, eller hur? Man ska begränsa flyktingströmmen så att endast de som är kommer från länder som har drabbats av naturkatastrofer eller svåra olyckor, ska vara välkomna. Man vill gärna ta emot utlänningar, men endast om de kommer ”på våra villkor”, lär sig språket och jobbar här. Så med andra ord, flyktingar som är 50 år och inte kan finska, kommer att förvisas direkt, medan deras barn får kanske får stanna? Hur ska man göra det här i praktiken?
Dessutom vill PS att man ska ta bort tvångssvenskan, man ska alltså göra den frivillig, tillsammans med gymnastiken (!). Inte heller förhåller PS sig speciellt positivt till EU, eftersom det är en organisation som saknar ”skyddsräcken”, enligt deras partipolitik. Vi ska bara hålla hårt i varandra här hemma i Finland, stänga in oss i våra stugor och hoppas på det bästa. Den fria handeln ska begränsas, eftersom den inte för något gott med sig. ”Oma lupa – oma tupa”. WHAT liksom? Vad ska vi gå tillbaka till? Kniven och bastun och kast med liten kärring i våra egna skogar?
En del bra saker säger PS, annars skulle de inte ha haft sådär bra framgång: Vi ska stödja och uppskatta den finska kulturen och språket (obs, inget sagt om den finlandssvenska, som är helt annorlunda), alla ska ha rätt till bra basvård, man ska ta hand om de som har handikapp så de inte hamnar utanför samhället.Man ska sköta flytingärenden snabbt och smidigt, så att beslut får i tid. Kärnfamiljen ska sättas i fokus.
Det låter ju fint, men vad är priset? Att man blir rasist och förvisar de få flyktingar som tillåts komma hit? Finland ligger redan kraftigt i lä, jämför med andra länder. Och inte har vi det bättre för det. Kärnfamiljen i fokus. Men vem räknas till kärnfamiljen? Vart hör homosexuella? Singlar? Ska kvinnans plats vara i köket, enligt det där resonemanget?
Timo Soini är själv katolik och det innebär att han till exempel motsätter sig all slags abort. Även sådana som sker efter en våldtäkt. Tänker inte folk på effekterna av hans åsikt, när de röstar på honom eller partiet?
Det kommer att bli intressant – och skrämmande – att följa den nya regeringen. Sannfinländarna, åtta gånger så många mandat som för fyra år sedan. Tredje största partiet i dagens val. Jag darrar. Inte av lycka.
En sak gör mig riktigt, riktigt förbannad. Är det det här vi ska lära våra barn? Att bara hålla hårt i vårt eget och bli rasister? Jag hoppas i så fall att våra barn gör en bakutspark och agerar tvärtemot sina föräldrar!
Läs mer om partiets åsikter här. Rubrikerna i sig är ganska tydliga med sitt budskap.
Söndagseftermiddag
… ett litet tag för mig själv. 13 plusgrader ute. Jag gick ut och gå frivilligt. Det måste vara allvarlig försoffning på gång, eftersom jag annars bara går för att ta mig från A till B. Jag saknar min familj i Österbotten. 😦 Det här mat-var-tredje-timme känns lite halvroligt just nu. Jag försöker hitta på nåt skoj. Kommer inte på nåt. Shoppa? Nej, inga pengar. Rösta? Nej, det får jag inte (fortfarande svenne). Äta? Nej, inte så hungrig. Sova? Jatack, helst 12 timmar! Nej, det går inte heller. Fota? Ja, det går. Musik? Ja, det går också.
Dagens ogilla: Att Spotify ska dra ner på gratistiden till 10 timmar i månaden.
Dagens gilla: Nu har jag bestämt att det är ärmlöst + caprikort-väder. I alla fall inomhus. 🙂
Dagens önskan: Lite mindre bebisskrik. Och att de här ändlösa spamkommentarerna tar slut. Över 70 idag.
Nej nu ska jag rycka upp mig och göra nåt roligt! 😀 Förresten längtar jag grymt mycket efter ett tungt träningspass. Aerobic, thaiboxning eller nåt annat flåsigt. Jag får vänta en månad till på att kroppen sparkar igång som vanligt.
Lördagspyssel
För tre år sedan hade jag väl knappast trott att jag skulle sitta uppe och vänta på att två barn ska vakna. Inte heller att jag skulle spendera lördagskvällen med alla mina tre barn själv en stund och faktiskt klara av det med bravur. Det är egoboost! Det gick hur bra som helst med storebror, bara inte hela familjen är hemma, utan det är bara han, jag och twinsen. Eller ja, bara och bara. Tack syrran för Bamse-DVD:n, den går varm.
Lite senare sitter Mika och jag med varsin bebblo och tröstar, nöter, trilskas och tröstar. Ett tag grät alla tre barn; W för att han hade drömt mardrömmar, de andra två; vet inte. Sådana gånger prövas både tålamodet och förhållandet. På nåt sätt går det ändå inte. Jag vet inte hur, men det går. Kanske för att twinsen är så otroligt söta. Man kan inte låta bli att älska dem.
Ses igen
William har upptäckt rimord och tycker att det är hysteriskt roligt.
– Mamma, vad rimmar på Opel? Dopel! *skrattattack* och han fortsätter:
– Mamma, på kylskåp rimmar dylskåp! 😀
Sen räknar han klurigt:
”Mamma, jag låtsas att vi bor på trians våning. Då är grannen på tvåan och man går ut på ettan. Och då har vårt hus sju våningar.”
Lilla mattegeniet. Vårt hus har ju sex våningar och hans resonemang är helt korrekt.
Det är bra med rimord och räkning på en lite dyster dag. Det är roligt med besök, men så tungt med avsked. Idag sade vi hej och på återseende åt mommo och moffa. Den som sade att skiljas är att dö en smula lade ord på hur det känns. jag säger som i en Alfonsbok: ”Det känns ledsamt, ensamt, långsamt”. Samtidigt vet vi ju att vi ses igen, men inte när. Det är tungt utan mål eller nåt speciellt att se fram emot. Jag känner mig mer låst än förut, eftersom jag inte kan åka tåg till Österbotten, som jag kunnat förut. Inte just nu, men kanske i en framtid. Just nu känns ”framtid” bara som nåt ogripbart, när man räknar timmar mellan matningar.
Ute blommar krokusarna så vackert. En av grannarna kom förbi när jag var ute och fotade. De berättade att blåsippan blommar redan i Raisio. Den senaste veckan har mängder med snö smält och våren kommit på allvar, trots att vi hade en frostnatt i förrgår. Äntligen, äntligen vår.
Lycka!
Isaac har börjat ha längre vakenperioder. Han är så nyfiken på omvärlden att det är svårt att sova. Och vad han har gråtit idag, stackars barn.Det kan hända att det är för att han inte vill ligga ner, utan bli buren runt. Eller sitta i sittern. Det med sittern var ett ovanligt lyckat försök, han gillade det massor! Mamma, pappa och jag har turats om att ha tvillingarna. Jag skulle inte ha haft tid att duscha, om inte mamma och pappa hade varit här. Det var för mycket gråt idag. Och vad händer så fort det blir kväll och kidsen åker till farmor några timmar med sambon? Jo, de är tysta och supersnälla! Snacka om vieraskorea (vad heter det på svenska?)! 😀 Fast det är ju bra, det bäddar för en god natt. Det kan vi behöva efter två lite kortare och stökigare nätter. Och tacka vet jag CuplaStop, det säger jag bara.
William och jag har haft värsta mysiga kvällen ikväll! Vi var vid Mylly med min mamma och pappa och jag hittar som vanligt tusen saker som jag inte behöver, men önskar mig. Drömmer mig bort. Däremot köpte jag en blomlåda, som Wili och jag skruvade ihop (han kan skruva!) och planterade påskliljor i. Åh, var jag har längtat efter en blomlåda, men aldrig kommit mig för att köpa en. Jag har tyckt de är så dyra eller inte hittat nån bra. Och till saken hör att jag är URDÅLIG på det här med att plantera och skaffa hem blomjord, plantor och saker som stuff växer i. Nu har jag en början!
Jag är så glad, så glad idag! Över att min mamma och pappa kunde komma hit. Över att de är med mig, över att de finns, över att William fick ett par nya tågbanedelar och vi byggde med dem, över våren och solen och aaaaallt som blomstrar och kommer nu på våren! Och jag är så lycklig över att Bu&Bä är ute ur magen och jag inte längre behöver gå omkring med megamagen, svullen kropp och vara rädd för att föda. Det är här, med oss! Jag har en stor, vacker familj som jag älskar! Alla bitar av den, mina föräldrar, mina syrror, min sambo – jag är rik! ♥♥♥
Solen skiner in genom köks- och sovrumsfönstret på senkvällen, det är ljusare och varmare. Krokusarna har slagit ut på gården och jag börjar äntligen uppskatta det här området vi flyttade till. Det var så svårt i vintras när allt var mörkt och snötäckt, alla människor stänger in sig bakom lås och bom och väntar på våren. Man får inget grepp om det här stället. Nu, NU känner man äntligen att det här kan vara mitt hem, mitt nya hem där mina barn växer upp. Det är ett fint område, med en massa lekplatser för barnen. 🙂
Senare var det bara W och jag hemma, ett litet tag. Det var så underbart. Jag hade tid att leka, på våra villkor, bara mina och Williams. Vi byggde med tågbanen, skojade, pratade och gjorde saker som bara lite större barn kan göra. William sprang fram till mig ikväll, till min öppna famn. Jag magpruttade på honom och han gjorde pruttljud på min kind. ”Mamma, du är dum, kan du krama mig?” sade han vid ett tillfälle. Jag vet att det är hans sätt att tycka om mig, så jag struntar i hans ord och bara gillar läget. Okej, jag ÄR dumma mamma, för jag måste fatta de där tråkiga besluten. Jag har accepterat det nu. Men ibland vill jag ha en puss också, och det får jag – också.
Mitt i leken ikväll, sa jag till sonen:
– Min älskade son, vet du att du är det bästa som har hänt mig? Att du gör mig så glad och lycklig? Mitt liv blev så bra, tack vare dig.
Han svarade med att krama mig och prutta mig på kinden. Det måste vara äkta kärlek. Tänk så bra det kan vara med trotsålder ibland. ^^
Ikväll vill jag inte lägga mig. Jag vill bara sitta uppe och njuta, sticka färdigt mina pippisockor och lyssna på lugnet tillsammans med Mr Bear. Fast jag vet att det inte går, jag måste upp ett par gånger inatt. C’est la vie. Nån gång om x antal månader kanske jag kan sitta uppe igen. 😀
Åh, förresten. Jag glömde berätta om en av dagens höjdpunkter. Lingon från Öjas djupa skogar, där lingon växer som bäst och blir godast. Tillsammans med mammas köttbullesås är det bland det bästa jag vet. ♥
Älskade barn.
Varifrån kom ni?
Hur blev just jag vald,
till er mamma?
Det kunde ju ha varit någon annan,
mer lämpad
mer meningen,
men så kom ni,
just till oss.
Alla skrik, all sömnlöshet,
all rädsla, allt tjat,
är värt det,
för att ni kom till oss,
älskade barn.
Stanna kvar ett tag
Citerat från min gamla blogg, William var cirka en månad gammal: (det här är ett favoritinlägg faktiskt)
Idag har det varit rekord i bajsblöjor. Alltså seriöst, hur mycket kan de här små varelserna trycka ur sig? 🙂 Dessutom har jag bytt William blöja och det är värre. Fast han sitter på toan och jag bara tvättar. Jag börjar förstå varför Eva valde sitt bloggnamn. Jag som sade att jag aldrig skulle ha två blöjbarn samtidigt. Nu har jag tre! Haha, in your face, sa livet och gav mig tvillingar! Men det är ju det som är så underbart, att man aldrig vet vart det barkar av. Ibland åt skogen, men ofta åt väldigt trevliga ställen, som man inte hade vågat räkna med. Idag har det också varit skrikigt värre, utan att jag riktigt vet varför. Däremot har jag kommit på ett trick att bära båda: en i sjalen och en på axeln!
Jag bär, lindar in dem i täcken, håller dem i knäet, sjunger och så funkar det ibland. Än så länge är det inte så farligt mycket skrikande ändå – jag har varit med om värre. Ibland känner man sig bara lite elak, när de gallskriker och man kan bara inte gå, för att man håller den ena, byter blöja och måste helt enkelt göra klart innan man tar tag i nästa. Det är nåt som skiljer sig från att ha en bebis. Samtidigt är det lite bra, de blir inte bortskämda med att man tar upp dem efter en sekund av nojs eller pip.
På nåt sätt känner jag mig lite lugn ändå. Mamma sa ikväll att det var länge sedan hon har varit nånstans där det är ”såhär många små på samma ställe”. 🙂 Och hon undrade hur jag orkar. Tja, inte orkar jag alltid, jag blir arg och tappar tålamodet, men för det mesta härdar jag ut, för att man måste. Och för att det ofta går ganska bra när jag forfarande kan somna om ett par gånger på förmiddagen.
De är ju för söta också, de små busungarna. Fast ibland längtar man ut, till ett spa, till en resa till Ruka, till nåt ställe där man får sova eller göra egna saker. Det kommer ju, jag vet det. Andra gånger tänker jag: Nej nej nej, ni får inte växa så fort små tvillingar! Alla söta kläder, alla presenter vi har fått, nej, ni måste stanna i växten ett liiitet tag. Fast det vill man ju inte på riktigt. 🙂
Med William kände jag ofta: ”Tänk om jag måste gå igenom det här en gång till, det tar ju inte slut!”. Men nu vet jag att det inte blir så. Det är bra såhär, vi är redan en större-än-medelfamilj. Det är en trygghet, det inger lugn. Då resonerar man också annorlunda. Vill dröja sig kvar ett tag, i bebisdoften, i gosandet och mysandet. Fast inte i den här sömndruckenheten.
Allt har sin tid.
Helt okej
Vilka ledsna bebisar vi hade inatt. Jag stannade uppe sent själv för att Mika skulle få sova lite mer. Annars brukar vi ta en unge var, det är lättast så. Fast det går helt okej att vara själv, speciellt om ena tvillingen går med på att sova eller ligga ifred och vänta ett tag.
Men inatt ville de inte sova. Båda grät, om vartannat och ibland samtidigt. Sen plötsligt somnade de bara. Två gånger matade vi inatt, fyra och halv nio på morgonen. Inte illa för twins! För en gångs skull är jag pigg på morgonen. 🙂
Idag får jag kärt och efterlängtat besök norrifrån. Hurra!
Det är förresten lustigt hur olika de små liven redan är. Milja har hela tiden varit den som är lugnare och sover bättre själv, medan Isaac kräver mer uppmärksamhet. Fast tjejen är mindre, äter hon fortfarande mer än han och rapar bättre/lättare, vilket gör magen lugnare. Det måste vara en tjejgrej, vi tjejer i släkten är mer självständiga. 😉 Däremot trivs hon inte lika bra i sjalen.
