När kidsen är borta…
… dansar mammor runt med dammsugaren!
Nu räcker det med skröplighet och ”sjukskrivning”. Efter kejsarsnitt ska man ta det lugnt och inte städa, inte bära eller sånt i 2-4 veckor. Jag bestämde att den tiden var över – idag. Det har gått tre veckor, jag har inte ätit nån värktablett på en vecka och känner att kroppen mår helt okej. Därför passade jag på att städa och damma ett par mattor medan Mika tog Pytte-Lisa och Baby Wolverine (han har vassa naglar polisonger och hårrufs som Wolverine! :D) till farmor en stund. Jag fick ett par timmar för mig själv och så var jag jätterebellisk och dammade mattor på dammbalkongen, fast man egentligen inte får damma annat än sängkläder på tisdagar och torsdagar. Idiotiska regler förresten, snacka om att det ska vara petigt.
So, go ahead, seniors! Bite me! I promise I’ll bite back. 😉 Jag har spenderat veckor, månader med att bara sitta och dega och se sambon städa. Inte orkar han med allt. Det var så skönt att pyssla, damma, feja och dammsuga. Jag gjorde samma sak efter att W föddes, en vecka efter, för då var jag inte snittad. Att kunna själv, att känna sig viktig och se resultatet av det man gjorde framför ögonen. Terapi! Sen vek jag en massa kläder och satte en ny duk i köket och lyssnade på alla svenska schlagerlåtar på lite högre volym än när kidsen är hemma. Åh, skönt (och vad jag längtar efter ett riktigt träningspass!). Nu är det rent, fint, ny tvätt hänger på tork. Jag och William har läst mysiga böckeroch sjungit sånger. Vår egen tid. Han sover som en bebis. Om det inte vore för att jag måste gå upp klockan tre eller fyra inatt och sen klockan sex igen, vore allt toppen! 😀
Fast det kunde vara värre.
I övrigt idag:
Idag är det 50 år sedan den första människan var i rymden. Minns ni vem det var? Nej, inte Armstrong. 🙂
Den här tröjan var helt utsträckt när twinsen var i magen. För bara tre veckor sedan!
Olag
Dagens mantra:
Det blir bättre, det blir bättre. En dag kommer jag kanske att skratta åt allt elände, men inte just idag. 😥
PS. Inatt drogs jag med en otäck mardröm om att jag och William åkte tåg, i Seinäjoki klev jag av sista vagnen, som saknade sidor och så hann jag inte med tåget. När jag äntligen kom på det igen och hittade min gråtande son, trodde inte folk på att han var min son utan att jag försökte kidnappa honom.
Mitt undermedvetna har dåligt samvete för att jag grälat på sonen och inte hinner med honom, även nattetid. 😦
Hemma själv
Idag var jag hemma hela dagen alldeles själv med bebblorna. Det var visserligen inte någon helt ny upplevelse, jag matade dem själv också på sjukhuset, men där fick jag ju hjälp om jag behövde. Här hemma har vi oftast varit två som matat tvillingarna. Men nån gång ska ju den riktiga vardagen starta också.
Det klurigast är egentligen inte att mata dem samtidigt, utan att rapa dem, när ingenting händer. Då får man sätta ner bebisen man höll på med och hoppas att det inte kommer kräk. Och ibland äter den ena sååå långsamt att det stressar en lite. Å andra sidan vill jag ju att de ska ha sin mysiga matstund, speciellt eftersom jag inte ammar. Fast det går inte alltid så, för när båda skriker tar man bara till flaskan (haha) och gör det bästa man kan.
Ikväll byggde jag och William en snygg tågbana. Milja passade på att prova storbrorsans säng. Där trivdes hon.
Dagens utbrott:
Tröttmamma hade lagat mat åt min son, som inte ville ha den först. Superhungrig lägger jag upp maten och har just serverat den, när W välter ut mitt stora vattenglas, eftersom han leker med Miljas och Isaacs leksak som ligger framme. Såklart måste han vifta runt med alla leksaker, de är ju hans. Jag var… inte glad. Jag torkade och torkade och sen blev vi sams igen.
Dagens vår-/sommartecken:
De första jordgubbarna för året, har skördats i södra Sverige. Endast 400 kronor per kilo, jee! Ska man slå till genast eller strax? 🙂
Dagens sköna:
TV-programmet Mamma byter bo. I dagens avsnitt bytte en bloggande stockholmsmamma plats med en morotsbonde från Piteå. Tänk att familjer kan vara så olika och ända är det frågan om samma saker: kärlek, samhörighet, att känna sin partner, älska sina barn och jobba för det man tror är bäst. Härligt program!
Idag har jag också satt bebblorna i sitter några minuter var, medan jag åt. De verkade gilla det, fast Milja letade mest efter sin napp. Bäst är ändå sjalen, där är det alltid mysigt. Varför testade jag aldrig sjal med William? Det här är ju toppen.
Bilden längst ner: William har byggt bokstäver, vilket han ofta gör, av Duplo. Ser ni vilka bokstäver det är? 🙂 Han säger att jag uttalar U och O fel. ”Nej! Det är ooo och åå!” säger han på finskt vis. Luriga bokstäver, det där.
Dämpat
Tack Mika-rakas för att du tog med W till farmor ett par timmar. Han behöver också få känna sig viktig och få leka sina egna lekar, inte bara förmanas. ♥ Jag vilade med tvillingarna och blev piggare och gladare på kvällen. Den där tiden runt lunch är på nåt vis alltid den tyngsta under dagen.
Lugnet har lagt sig över Runosbacken. William och jag läste sagor och jag kliade hans rygg, länge. Nynnade på de bekanta vaggvisorna som jag har sjungit i över två år för honom. De blir aldrig tråkiga. Milja sover lugnt på soffan, Isaac i sjalen i min famn. Han rör sig lite och det känns lite som när han var i min mage. Ibland piper han som en liten sparv. Jag håller med William: ”Di e så söt!” Det mysigaste är att jag kan se på honom och röra hans mjuka händer. TVn brummar lite hemtrevligt. Tvätten är hängd, ny maskin imorgon. Laxmedaljongen togs nyss ur ugnen, redo för imorgon. Spotify sprider nostalgiska toner med Enrique Iglesias, belysningen är dämpad. Nästa vecka kommer mamma och pappa hit. ♥♥ Kanske jag har ju orkar sticka några varv ikväll, så jag blir klar med några sockor. Jag har ju redan ett par nya projekt i huvudet.
Dagens boktips för treåringar, ett par av Williams favoriter:
★ Fyra hönor och en tupp; Olof och Lena Landgren: ”Tuppen bryr sig inte alls om hönorna, han är helt upptagen med sitt viktiga projekt. Men hönorna tycker att tuppens matplats är så stor och deras matplatser så små. ”Vi kan inte ha det så här, vi måste göra något”, säger hönorna. ”Vi vill dela rättvist.”
En underbar bok om rättvisa, lite halvfeministiska hönor och en liten tupp som bara vill gå runt och kuckelikua och bestämma.
.
★ Rut&Knut lagar mat; Carin och Stina Wirsén: När Rut och Knut lagar mat går det vilt till i köket. De stoppar grytan full: Åtta russin och en tvål, tre bananer och en ål, sirap, ketchup, hallonkola -de är minsann inte snåla! I med skumbad, fram för bubbel, bubbelskum gör soppan dubbel. Dubbelsoppa, just det rätta, så att många kan bli mätta.
En ganska kort, härlig och tokig bok som lockar fram leenden. Vi har läst den om och om igen, ibland flera gånger samma kväll. 🙂
En söndagmorgon
Lite ur vår vardag:
22.50 William somnar äntligen. Jag och Mika stannar uppe en timme till, då det blir dags att mata tvillingarna igen. Milja orkar inte alltid längre än tre timmar mellan matningarna.
22.45 Mat för två små magar. Bajsblöjor, nedkissade kläder. Twinsen äter lååångsamt.
Nån gång runt 01. Sova. Alla är tysta. Halleluja.
03.30 Milja vaknar och gråter massor. Vi matar igen, nästan i sömnen. De somnar om inom en timme. Isaac gråter så han får sova intill mig. Då somnar han bra.
06.00 William kommer till vår säng, han säger att han inte kan sova. Han vill väcka tvillingarna och leka med dem. Och ha välling bums, vilket han inte får och så blir det skriiik. Ingen somnar om. W och Mika går upp halv sju.
07.00 Mata tvillingar. Milja äter superlångsamt, jag går upp och äter frukost, sen tillbaka för att vila med Milja och Isaac ett tag till. M&W ser på barnprogram. Mika halvsover, jag somnar ett tag.
09.30 Jag tappar räkningen på vem som åt vad, var och när. William kissar ner sina kalsonger för andra gången. Ren protest? Han vägrar gå och kissa fast han knappt kan hålla sig. Jag går upp, Mika får vila. W säger hela tiden ”ooj, de är så söta” om twinsen och han vill ligga nära och hålla dem i huvudet fast de sover. Jag försöker ha överseende, men är så rädd att han ska mosa de små liven. Han får följa med och byta Isaacs blöja, hjälpa till med det han kan.
09.40 W stormar in i sovrummet och ropar hela tiden på pappa, som är dödstrött. Jag får med honom till leksakerna och vardagsrummet, han ser på Den lilla sjöjungfrun ett tag, jag hamnar att ta Isaac som bara gråter och gnäller.
Långt senare: 12.30 undrar jag om den här dagen tar slut snart. Jag har hört hundra nej och mamma-är-dum, men orkar inte bry mig. W äter makaroner och nyser två gånger med munnen full av mat. Sen får jag mata honom för att han ska äta nåt annat än makaroner.
Jag är inte arg på William. Inte på riktigt. Han är liten, han är van vid att ha bara oss. Men det är fruktansvärt tungt när han sätter emot och inte lyssnar. Eller när en tvilling gråter samtidigt. Stackars lilla barn.
Imorron ska jag vara hemma ensam med twinsen.
Träna bort monster
Anna-Maria kommenterade att min blogg hade blomstrat efter att vi fick tvillingarna. Tack, det var så fint sagt! Så känns det med hela vårt nya liv också. Det är ju det här vi har gått och väntat på hela vintern. Nu har våra knoppar slagit ut, eller håller på att slå ut, om man ska bli lite poetisk, och på väg att bli något fint. Hela vår familj håller på att sammanfogas, vänja sig och bli en, fast vi är fem. 🙂
Fast idag var jag inte sådär hemskt blomstrande. Det har varit en del tårar, både från mig och tvillingarna. Det är tyngre ibland. Och jobbigt att sova två timmar + två timmar + en och en halv timme… Det känns som en evighet tills man kan räkna med en hel natts sömn. Vissa föräldrar skriver: Mitt barn sov hela natten, men då verkade de räknat med ett eller ett par matningstillfällen. Det är kanske lättare när man ammar? Å andra sidan, idag skulle det ha känts horribelt tungt att amma båda. De skrev samtidigt eller en i taget. Antagligen lite magproblem, med tanke på den mängd blöjor vi har bytt, med varierande innehåll.
Snart har vi hela blöjlagret hemma hos oss! Prematurerna åt Milja ett tag till, nummer ett och två av Libero, nummer ett av Pampers, nummer sex av Libero åt W (för annars kan han inte göra nummer två, vilket vi inte bråkar om, utan låtar han ha blöjan, fast han annars är torr dygnet runt).
Jag skönjer ett visst lugn i William också, ett steg framåt. Visst mopsar han upp sig och vill säga emot, men han är lite nöjdare, lite gladare. Till stor del beror det också på att Mika leker väldigt mycket med honom, något jag inte riktigt orkar med i samma skala. Däremot hade W och jag en mysig lässtund i sängen. Det är en härlig stund, det är då han berättar mest om saker han tänker på eller varit med om. Då får man krama honom också! Ikväll sa han:
– Mamma, jag är liti rädd.
– Vad är du rädd för?
– Monster.
– Jag tror inte att några monster vågar komma hit när jag är här. Och pappa är också här med dig, du är aldrig ensam. Dessutom tror jag inte att det finns några monster.
– Pappa tränar bort monster på balkongen.
– Menar du att de far bort för att pappa brukar träna (med kettle bell och vikter) på balkongen?
– Ja-a.
– Det är sant, pappa är stark, inga monster vågar sig hit då.
– Men det finns baby monster, man kan träna baby monster.Sen hängde jag inte riktigt med längre. 😀
Jag sjöng mina sedvanliga vaggsången för honom, han vill fortfarande höra Sov du lilla vide ung varje gång jag ska sjunga. Och Himlen är av stjärnor full, lullan lej. Min älskade stora skrutt. Det är inte enkelt med trotsålder och två skrikande tvillingar, där speciellt den ena verkar ha lite magproblem – men det är livet. Jag saknar min egen familj hemskt mycket och önskar att de bodde närmare mig. Familj är det bästa man kan ha, oavsett hur stor eller liten den är. Två personer är också familj. 🙂
Dagens tågbana och legobåt: Byggda av pappa och William. 8) ♥
Mosig hjärna
Min hjärna har kopplat på Idiot-kanalen. Seriöst. Jag verkar inte vara kapabel att tänka efter och inte speciellt långt framåt. 😀
Idag var jag till Mylly, det stora köpcentret i Raisio (okej, Reso på svenska, men det låter töntigt, så jag säger Raisio) alldeles solo en stund igen. Och till Lindex och köpte små, små sockor, kallingar till William och ett par bodyn i storlek 62 till twinsen. Struttade in till Prisma och tänkte att jag ”inte ska handla så mycket”, det går säkert bra med en vagn som man drar efter sig. Och ja, det gjorde det, även om det blev handlat med råge. Problemet uppstod när jag kom till kassan. Man ska ju lämna korgen där, vilket jag inte hade tänkt på. Hur skulle jag nu får fyra påsar till bilen, jag som inte får bära mer än vikten av en bebis?
– Oj, tror du kan skulle kunna få låna en av era invalidvagnar, frågade jag av tjejen i kassan på finska. Jag kan föra tillbaka den hit in igen. Jag får inte bära saker, jag var nyss i en operation…
Haha, vad jag skämdes. Tjejen förstod inte riktigt vad jag menade, men hon pekade mot inva-hörnet och jag knatade iväg efter en vagn. Det var kanske inte en så stor grej, men det kändes som om jag hämtade en rullator eller tog något som jag inte borde! Gammal och uslig kände jag mig, precis som en jobbig, knasig kund som inte kan ta med sig en vagn, fast det står hur många som helst överallt! Och inte syns det ju på mig att jag är snittad för drygt två veckor sedan. Speciellt inte när man kommer dragande på en full korg med mat!
Där stod jag sedan och radade mina saker, i en vagn med invalidmärke! Stapplade iväg över den enorma parkeringen med en inva-vagn, det såg lite ut som om jag gick med en sån där gåstol som man har på BB. Jag fick in påsarna i bilen, förde tillbaka vagnen och var glad att få rulla därifrån.
.
Och vad gör jag på hemvägen? Jag hamnar åt fel håll på motorvägen. Attans! tänkte jag och tänkte att jag ska ta nästa avfart så fort den kommer, så jag kan vända. Sagt och gjort. Men … vänta nu. Det här var inte en avfart, det var en påfart… till en annan motorväg … mot Björneborg! Inte hade jag tänkt styra kosan mot Österbotten just nu! Och var tusan är nån väg man kan svänga av på nu då? Alltså… haha! Det är inte lätt det här med att köra utanför stan när man är ovan. Och dessutom lite mosig i hjärnan efter att ha varit hemma med små bebisar! ^_^ Hem kom jag och som tur var, hade jag inte bråttom, det blev en liten ”omväg”. Genvägar är senvägar. Isaac och Milja hade sovit under tiden jag var borta, de små hjärtegrynen. ♥ ♥ ♥
När jag gick från kassan tänkte jag:
Hjälp. Vi är f-e-m i familjen. Snart blir det till att handla mycket, mycket mer mat än bara lite Nan. Är jag plöstligt trebarnsmamma? Hur gick det till? Det tar ett tag att smälta, även om jag är väldigt stolt över min familj. När jag kom hem frågade jag Mika om han var säker på att tvillingarna inte hade krympt? Hur kan nån vara så liten, att storlek 50 är för liten och alla sockor ramlar av? 😀
Dagens coola:
Pac-Man-mössa och -sockor åt William. Jag älskar den lille Wacka-wacka-figuren, den hör till min historia. Nu även till ett helt vanligt pris på Lindex. Pippi-febern är överallt också, i mössform, pyjamas- och tröjform. Det fick bli en liten mössa till nån av twinsen. ^^ Huu, det finns så många härliga bebisplagg! Bamse, klänningar, små spetsar, barbapapa, hjärtan och blåa, söta monster. Kan man få allt? 😛
Dagens sanning:
Milja har för tillfället blivit pappas flicka och Isaac mammas pojke. ^^ Fast vi byter om lite mellan varven. Och Isaac håller på att bli lite famnbebis. Må så vara.
Exemplariskt
Hurra, vilken exemplarisk natt! Visserligen kom jag inte i säng förrän efter sista matningen, klockan ett, men då var det knäpptyst. Kvart i fem nojsade Milja lite, men Isaac sov fortfarande, så jag fick väcka honom. De hade sovit på en fleecefilt, så det var ett par ljuvligt varma och mysiga bebisar vi tog upp. De åt på en halvtimme och somnade om, till klockan halv åtta. Sköööönt! Här har det petats in Kuplastop (samma som Kuplaton, fast med goda bakterier i) och det funkar. Eller så funkar saker bara bättre av en slump. 8)
Luft och sånt
Vi hoppas på en tystare natt inatt. Visserligen handlade det inte om något superskrik, men det kändes som om båda jag och Mika var vakna hela tiden förra natten. Petade in nappar i små, ledsna munnar. Såja, såja. Var inte ledsen, mamma är här. Och pappa också. Trevade i mörkret, tände en liten Ikea Spöka-lampa och famlade efter trasor och täcken. Pappa tröstade storebror som vaknade och grät efter mamma, som satt fast med handen under bebisarna.
Små magar ska tåla mycket. Antingen är det för mycket luft som åker ner med mjölken eller för lite som åker ut. Eller nåt annat i mer fast form som borde komma ut. Jag tänker på de första dygnen efter snittet, när jag låg och led i mina kramper på sjukhuset. Om det är så ont små barn har det, då lider jag verkligen med dem.
Kvällen har varit lugnare och det tackar vi för. Mika och jag kom fram till att de som är ensamstående föräldrar borde få något slags Nobelpris eller ett tack från staten. Det är ju sjukt svårt! Att ha två gråtande tvillingar och en rebellisk liten treåring är lite svårare än man kan föreställa sig. Jag känner mig inte alls snäll mot William, men försöker ha tålamod, tålamod, de gånger jag är med honom själv. Ikväll badade vi. Han vill inte bada, han är rädd för att tvätta håret. Blä, jag som hade hoppats att han inte skulle bli rädd för att få vatten i ögonen. Så bra gick det.
Badandet blev kul i alla fall. Vi hämtade byttor i olika former och han öste vatten på mina ben och plaskade i baljan, som håller på att bli för liten åt honom. En plastkopp och en tvättboll kan vara ofantligt roliga. 🙂 Och efteråt är det extra mysigt med välling och handduksinsvepning. Jag fick till och med kamma hans hår, yihaa!
Tack fammo för dagens matportion, det var välkommet. 🙂 Ute fortsätter det regna och snöa. Jag känner mig helt insnöad och tappar dagar och tid på dygnet. Omdöme, kallas det visst. Och forsätter glädje mig åt lyckade rapningar och pruttstunder. Sånt är bebislivet. 😉
Jag funderar på om man kan tycka mer om ett (eller flera) av barnen under olika perioder. Favorisera, är det förbjudna ordet. Tänk om det är så, att man känner lite starkare för ett av barnen från tid till annan, sedan byter det om? Får man känna så? Är det normalt? Tabu är vad det är. Jag älskar alla mina barn, och jag älskar att säga ”alla mina”, fast det är våra barn och fast alla barn är ett lån av livet. Ett lån, ett ansvar, en gåva.
Glad torsdag!
Idag passar orden ”Jag vill tacka Livet” särskilt bra. Det kunde ha varit en grådassig, regnig torsdag, men istället blev det paketdag!
Tusen tack Lena/Livet för de superfina presenterna! Jag vet en liten kille som kommer att bli särskilt glad åt sin pysselbok. Och jag tycker det år sä fantastiskt med hantverk, då jag vet att det ligger tid och omsorg bakom något som är gjort. Jag minns fortfarande den där nallen du kom med, 1997, från hela klassen, då jag var hemma och sjuk och bräcklig. Och jag minns miniklockorna till amigurumisarna! Och hur förvånad och glad jag blev. Tack! ♥ Att ha sådana här vänner är en stor rikedom.
