Mosig hjärna

Min hjärna har kopplat på Idiot-kanalen. Seriöst. Jag verkar inte vara kapabel att tänka efter och inte speciellt långt framåt. 😀

Idag var jag till Mylly, det stora köpcentret i Raisio (okej, Reso på svenska, men det låter töntigt, så jag säger Raisio) alldeles solo en stund igen. Och till Lindex och köpte små, små sockor, kallingar till William och ett par bodyn i storlek 62 till twinsen. Struttade in till Prisma och tänkte att jag ”inte ska handla så mycket”, det går säkert bra med en vagn som man drar efter sig. Och ja, det gjorde det, även om det blev handlat med råge. Problemet uppstod när jag kom till kassan. Man ska ju lämna korgen där, vilket jag inte hade tänkt på. Hur skulle jag nu får fyra påsar till bilen, jag som inte får bära mer än vikten av en bebis?

– Oj, tror du kan skulle kunna få låna en av era invalidvagnar, frågade jag av tjejen i kassan på finska. Jag kan föra tillbaka den hit in igen. Jag får inte bära saker, jag var nyss i en operation…

Haha, vad jag skämdes. Tjejen förstod inte riktigt vad jag menade, men hon pekade mot inva-hörnet och jag knatade iväg efter en vagn. Det var kanske inte en så stor grej, men det kändes som om jag hämtade en rullator eller tog något som jag inte borde! Gammal och uslig kände jag mig, precis som en jobbig, knasig kund som inte kan ta med sig en vagn, fast det står hur många som helst överallt! Och inte syns det ju på mig att jag är snittad för drygt två veckor sedan. Speciellt inte när man kommer dragande på en full korg med mat!

Där stod jag sedan och radade mina saker, i en vagn med invalidmärke! Stapplade iväg över den enorma parkeringen med en inva-vagn, det såg lite ut som om jag gick med en sån där gåstol som man har på BB. Jag fick in påsarna i bilen, förde tillbaka vagnen och var glad att få rulla därifrån.

.

Och vad gör jag på hemvägen? Jag hamnar åt fel håll på motorvägen. Attans! tänkte jag och tänkte att jag ska ta nästa avfart så fort den kommer, så jag kan vända. Sagt och gjort. Men … vänta nu. Det här var inte en avfart, det var en påfart… till en annan motorväg … mot Björneborg! Inte hade jag tänkt styra kosan mot Österbotten just nu! Och var tusan är nån väg man kan svänga av på nu då? Alltså… haha! Det är inte lätt det här med att köra utanför stan när man är ovan. Och dessutom lite mosig i hjärnan efter att ha varit hemma med små bebisar! ^_^ Hem kom jag och som tur var,  hade jag inte bråttom, det blev en liten ”omväg”. Genvägar är senvägar. Isaac och Milja hade sovit under tiden jag var borta, de små hjärtegrynen. ♥ ♥ ♥

När jag gick från kassan tänkte jag:
Hjälp. Vi är f-e-m i familjen. Snart blir det till att handla mycket, mycket mer mat än bara lite Nan. Är jag plöstligt trebarnsmamma? Hur gick det till? Det tar ett tag att smälta, även om jag är väldigt stolt över min familj. När jag kom hem frågade jag Mika om han var säker på att tvillingarna inte hade krympt? Hur kan nån vara så liten, att storlek 50 är för liten och alla sockor ramlar av? 😀

Dagens coola:
Pac-Man-mössa och -sockor åt William. Jag älskar den lille Wacka-wacka-figuren, den hör till min historia. Nu även till ett helt vanligt pris på Lindex. Pippi-febern är överallt också, i mössform, pyjamas- och tröjform. Det fick bli en liten mössa till nån av twinsen. ^^ Huu, det finns så många härliga bebisplagg! Bamse, klänningar, små spetsar, barbapapa, hjärtan och blåa, söta monster. Kan man få allt? 😛

Dagens sanning:
Milja har för tillfället blivit pappas flicka och Isaac mammas pojke. ^^ Fast vi byter om lite mellan varven. Och Isaac håller på att bli lite famnbebis. Må så vara.