Ses igen

William har upptäckt rimord och tycker att det är hysteriskt roligt.

– Mamma, vad rimmar på Opel? Dopel! *skrattattack* och han fortsätter:
– Mamma, på kylskåp rimmar dylskåp! 😀

Sen räknar han klurigt:
”Mamma, jag låtsas att vi bor på trians våning. Då är grannen på tvåan och man går ut på ettan. Och då har vårt hus sju våningar.”
Lilla mattegeniet. Vårt hus har ju sex våningar och hans resonemang är helt korrekt.

Det är bra med rimord och räkning på en lite dyster dag. Det är roligt med besök, men så tungt med avsked. Idag sade vi hej och på återseende åt mommo och moffa. Den som sade att skiljas är att dö en smula lade ord på hur det känns. jag säger som i en Alfonsbok: ”Det känns ledsamt, ensamt, långsamt”. Samtidigt vet vi ju att vi ses igen, men inte när. Det är tungt utan mål eller nåt speciellt att se fram emot. Jag känner mig mer låst än förut, eftersom jag inte kan åka tåg till Österbotten, som jag kunnat förut. Inte just nu, men kanske i en framtid. Just nu känns ”framtid” bara som nåt ogripbart, när man räknar timmar mellan matningar.

Ute blommar krokusarna så vackert. En av grannarna kom förbi när jag var ute och fotade. De berättade att blåsippan blommar redan i Raisio. Den senaste veckan har mängder med snö smält och våren kommit på allvar, trots att vi hade en frostnatt i förrgår. Äntligen, äntligen vår.