Ute

Idag har jag fått både skumsoppa och sandsoppa, det är det inte alls som får. Vi har varit lite av familjen Duktig. Alla fem var ute i parken, tvillingarna fick sova i vagnen medan William lekte med sina nya kanna och koppar. Det var ett av vårens bästa köp hittills. Han dukar upp sand och kaka åt alla och ibland blir han lite sugen på att äta sanden på riktigt. Vi plockar stenar i rader.

– Mamma, vi ska göra ett hjärta, sa William, du ska fota hjärta!
För att han vet att jag brukar göra hjärtan av pinnar, stenar, i lövhögar eller i snö.

Sen gick vi in och tvättade av sandsakerna och badade med dem istället. Äntligen varmvatten efter över ett dygns avbrott, då lär man sig uppskatta vardagligheter. Och sonen har inte längre glitter och grus i öronen. W och jag byggde länge, länge med tågbanan. Han tog mitt tåg och jag protesterade och sa att man inte får ta saker ur handen. Att jag inte leker med honom om han tar mitt tåg. 😉 Okej, jag fick tillbaka tåget. 😛

Och läste sagor; om Vesta-Linnéa och monstermamman, Gösta slår sig och om Charlie och Lola. Ibland går det faktiskt riktigt superbra på kvällarna. Jag satt på soffan med Isaac i famnen och William på andra axeln. Tänk, båda mina pojkar här samtidigt, sa jag och pussade dem, en i taget. William ritar krumelurer med kritor och säger:

– Här står: Till älskade mamma, William. Jag älskar dig. Han ritar vidare och adresserar nästa brev till pappa.

 Det är caprishortsväder! Det bestämde jag i alla fall. Sålunda gick jag ut med mina slitna, lite för stora byxor och sunkiga, gamla kläder, men vad gjorde det? Det är valborg imorron och feelingen är allmänt najsig. Fast det lär knappast bli något Vårdberget för vår del. Det känns lite för osäkert att släpa med tvillingarna dit, i den folkmassa det kommer att vara. Om nu ens vädret håller sig fint.

Pyttelisa och Tummetott är söta. Men lite skrikiga såhär på kvällstid. Isaac sover i sjalen igen, han trivs bättre där än syrran. Det är ett varmt litet paket jag har över bröstet. Ett paket som omfamnar mig med båda armarna och suckar lite i sömnen. Bebistiden i ett nötskal. Så intensiv, så härlig, så tungt att mata och trösta så ofta, men så häftigt. Jag försöker fortfarande fatta att jag är ”tvillingmamma”. Jag liksom? Och jag har en dotter. Hur gick det till? Jag är en dotter, men nu har jag två söner och en dotter. Coolt.

Glada vappen förresten! Jag hade glömt att det var fredag idag.