Vyssan lull

Twinsen har missförstått det här med glada valborg. Visserligen var de tysta och nöjda och sov så fint i vagnen igår när vi var ute och åt med några goda vänner igår, men här hemma blev det kakafoni igen. De senaste kvällarna, nätterna har jag suttit uppe till två, halv tre och vyssjat och vaggat. Vi försöker turas om lite med bebblorna, så att den ena ska få sova lite ibland. Fast det är ju inte lätt, när de inte är tysta. Och det där med att sova i egen säng, hah, det är det bara att glömma! Isaac somnar om utan problem om han får ligga intill mig/oss. Milja är den som somnar lättare ensam och som inte vill sitta i nån sjal.

Det känns inte sådär jättetjohejsan just nu. Ett barn skriker i taget. Kanske jag sover för mycket, när jag somnar om och om igen. Jag är lite ledsen över att inte hinna göra något själv (fast det är inte helt sant, jag hinner göra vissa saker, men inte så mycket som jag vill såklart) på de tider man önskar. Det skulle vara underbart att få sitta uppe sent någon kväll och sen få sova en hel natt, utan att behöva gå upp och mata klockan tre, klockan sex och klockan nio. Eller vad det nu råkar bli.

Vad är det som får en att orka? Det är väl tanken på att ”This too, shall pass” och att twinsen är så söta. William gör uppror mot att twinsen tar tid. Det tar tid att vänja sig vid att man ska hinna med andra. Ibland sitter det stackars barnet och ropar: ”Mamma! Pappa! Kom till mitt rum! Kom och bygg tågbana!”. Och självfallet blir han sur och tvär när det inte går. Det kan inte vara lätt att vara tre år och få två småsyskon – på en gång. Och inte lätt att fatta att man är lika mycket värd, fastän vår uppmärksamhet inte visar det just nu. Jag hoppas de får nytta av varandra alla tre när de blir stora och att de håller sams. Det är ingen självklarhet. William är ändå en jätteduktig storebror. När bebisarna gråter går han fram och säger: ”Det är ingen fara!” eller uppmanar mig att göra det. Eller så försöker han peta in nappen i munnen. Alternativt nappbandet, det testade han en gång också. 😉

Nu börjar maj och vardagen snart igen. Det är skönt med fest, men lika skönt med vardag och rutiner också.

Dagens finaste minne:

När jag var liten tog min pappa med mig till en ”majledo” och så hade vi med oss struvor och hemlagad mjöd, precis som Greta hade bild på. Vi har en bild på en ung pappa (yngre än jag är nu, då är man ung! :D) som sitter på en höbale i öppningen på en lada i solen. Vi spelar Afrikas stjärna och han låtsas kasta tärningarna högt och skrattar. Jag blygs som en viol i solen och kisar mot kameran. Jag minns det kanske bäst för att det är på ett foto, men ett fint minne är det likväl.